GOTT NYTT ÅR!

Nu är håret uppsatt, naglarna målade, jag är sminkad, påklädd svart nyårsblåsa och redo att fira in det nya året. Min man fixar med det sista. Vi ska snart gå iväg till nyårsfesten på en av Stockholms höjder. En glammig vuxenfest. Det sista riktiga vuxennyårsfirandet på ett tag om allt går som det ska. Det ska bli härligt. Ännu härligare att få fira in 2008 med glädje och förväntan i kroppen. Pirr inför tanken om hur vårt liv kanske kommer att se ut om ett år från nu. Förra året vid den här tiden fanns det så mycket ledsnad i kroppen också och oro för att det nya året inte skulle föra med sig den glädje som vi önskade. Att vi denna dag skulle vara kvar på samma ruta som då. Det är ofattbart att det inte är så att den tiden verkar vara över för vår del. Ofattbart fantastiskt.

Jag önskar er alla ett fantastiskt 2008 och att det nya året ska föra med sig mycket glädje.

Ring klocka ring... jag är redo... nu verkar maken vara det också.

v. 17 (16+0) - GOD JUL!

Massor med julkramar till mina nyvunna bloggvänner! Hoppas att ni har haft en fantastisk julafton och att ni idag är lite mätta, lite trötta och är nöjda med er tillvaro precis som jag.

Vi firade jul hemma hos oss för första gången i år med alla nära och kära. Det var toppen att äntligen få göra allt på sitt eget sätt. Jag kände mig så nöjd och glad hela dagen. Det blev en riktigt bra jul i år. Vågar inte ens tänka på hur den hade känts utan småttingarna i magen. Att få ha dem där var en sådan fantastisk julklapp bara det. Somnade mätt och lycklig vid halv tre, efter släktmiddag, paketöppning, guitarrherospel med syskonen och avslutande prat i soffan över en kopp te.

Återigen en riktigt god jul till er alla!

v. 16 (15+0) - Magen växer så det knakar

Mysigt! Känns konstigt att bli exalterad över att bli tjock dock... Maken är också exalterad och klappar massor på magen. Innan vi ska somna så ligger han med handen på magen en lång stund. Det är så härligt att vi delar denna glädje.

Har fortfarande inte gått upp ett gram, men så länge magen växer så har jag bestämt mig att jag inte ska oroa mig för det. Det ska ju vara så olika.

Vi hade julmiddag på jobbet i fredags. Två minnesvärda händelser bar jag med mig därifrån.

Det ena var att en av delägarna i sitt tal tyckte att det var en bra idé att berätta att jag skulle bli mamma till våren. Hon hade inte ens kollat med mig innan om det var ok. Hur sjukt är inte det!! Visste iof sedan tidigare att hon var störd, men ändå???

Det andra var att en annan av delägarna (som satt bredvid mig) efter talet gratulerade så mycket och sedan berättade vilken gåva han tyckte barn var och om hur svårt han och hans fru hade haft att bli med barn. En lång sorglig berättelse (som jag kände igen allt för väl, men kände mig som en lögnare för att jag inte kunde säga det) med ett solskens slut. De lyckades på sitt åttonde försök. Jag fick tårar i ögonen när jag tänkte på alla er som fortfarande kämpar och på hur svårt det är att veta när man ska ge upp. Tänk att de fick sin dotter till slut. Vilken fantastiskt gåva och åhhhh vad jag önskar att ni ska få den under 2008! Och det enda jag kunde svara var att jag var glad för deras skull - det kändes så fjuttigt.

Här är mycket att göra innan jul, men nu har jag inte kräkts på en vecka, så jag klagar inte.

Äta utan ångest - hur gör man??

Fy, vad svårt det är med vad man får och inte får äta. Jag vill inte äta någonting som kan skada småttingarna samtidigt vill tycker jag om mat och vill inte avstå från något som jag kan äta bara för att vara på den säkra sidan. Tycker det är helt hopplöst.

Trodde att jag hade förstått grundprincipen:
- fisk, kan innehålla bakterier om den är rå och miljögifter i vissa fall, annars kan och ska man gärna äta tillagad fisk.
- Kött, kan innehålla bakterier om det inte tillagats till 70 grader, annars kan och ska man gärna äta tillagat kött.
- Ost, skall endast ätas pastöriserad. Nej, det var tydligen inte heller helt rätt för även pastöriserad ost kan innehålla listeria om den inte har lagrats tillräckligt länge var det helt plötsligt någon som sa. Jaha och hur vet man det. Är tillbaka på att bara äta färskost och hårdost igen. Har fortfarande inte fattat om det innebär att jag inte kan äta t.ex fetaost. Suck.

Och så får jag ångest även när jag äter saker som jag kan äta, bara för att det känns som om jag när som helst kan få besked om att det ändå är farligt...

För övrigt är magen ganska stor nu, men jag har fortfarande inte gått upp ens ett kilo - hur skumt är inte det?? Helt normalt enligt alla böcker och barnmorskan, men ändå...

v. 14 (13+2) - Helt ljuvligt

och alldeles, alldeles underbart.

Där var de båda två, våra småttingar, och sparkande med benen och visade rumpan och viftade med armarna. Så fantastiskt! Är så glad, så glad att jag ringde och vi fick komma. Allt känns så mycket bättre nu. Verkligare. Det känns som om vi faktiskt kan lita på detta nu. Nästan. Lite oro finns ju kvar och kommer finnas där till efter förlossningen, men det känns så mycket bättre. De är verkligen hur bra som helst på UltraGyn. Lugna, förstående, förtroendeingivande. Det är verkligen skönt.

Träffade en blivande tvillingmamma i v. 35 i väntrummet. Överöste henne med frågor. Stackarn. Hon insåg inte vad hon gav sig in i när hon tackade för min komplimang avseende hennes fina stickade klänning...

Vilken dag! Är fortfarande alldeles sprudlande glad.

Oron vägrar ge sig

Igår fick jag panik. Helt utan anledning. Det kändes bara så hopplöst att aldrig bara få vara glad och inte behöva vara orolig hela tiden. Inga konstiga symptom att oroa mig över. Bara orolig ändå för att allt inte ska gå bra.

Jag ringde till barnmorskan och grät. Hon är så bra. Hon sa att det är vanligt att vara orolig dessa veckor innan man börjar känna sparkar och att om jag kände mig så orolig så kunde jag få komma dit redan idag och se att de mår bra. Superskönt. Fast oroligt. Vill bara ha varit där och fått se att allt ser bra ut.

Huvudförhandling i Göteborg

Är nere i Göteborg på huvudförhandling. Har lyckats undanhålla mig från att kräkas under förhandlingen vilket får ses som ett framsteg. Var iof tvungen att smaska smörgås i örat på delägaren under hans sakframställan för att dämpa illamåendekänningarna, men i alla fall... Han påstod efteråt att han hade full förståelse och att det var helt ok... Kräktes innan det förberedande mötet med klienten igår, men det räknas ju nästan inte.

Har efter två mycket intensiva dagar kommit fram till att jag inte orkar som vanligt, inte tänker som vanligt och att jag tycker allt extra arbete känns som en börda istället för något nytt och spännande. Jag är verkligen inte mig själv längre. Trots att jag under två timmar på hotellrummet igår varit sjukt sugen på coca cola lyckades jag inte komma på att det antagligen fanns i minibaren, utan låg istället på sängen och tjurade. Hur förvirrat är inte det??

Inser att det är naturligt, men har ändå svårt att vänja mig vid det och agera därefter. När delägaren igår föreslog att jag skulle ta korsförhören av motpartens vittnen idag svarade jag således automatiskt - gärna. Vilket jag ångrar idag. Har fullt sjå med att orka igenom förhandlingen och klarar egentligen absolut inte den extra anspänning som det innebär. I vanliga fall hade jag sett fram emot utmaningen - nu är jag istället på gränsen till gråtfärdig. Det är bara att inse att graviditeten förändrar mycket.

Vecka 13 (12+0) är här!

Fantastiskt. Givetvis inte helt lugn i alla fall utan jobbar mot nya delmålet vecka 18, men i alla fall. Det är ett fantastiskt steg i rätt riktning och alla normala människor hade varit ganska lugna nu.

Jag har i alla fall insett att det inte går att hålla hemligt längre. Så nu har mamma fått klartecken att berätta för mostrarna och vi tänker berätta för de vänner som inte vet ännu. Pratade med min chef nu på morgonen och vår HR-ansvariga. Båda tog det mycket bra, vilket var väldigt skönt. Berättade även att det är tvillingar, kom fram till att det känns ok att göra det.

En bra start på dagen om än mycket overklig.

Jag kräktes under förhandlingen idag

I och för sig hann jag ursäkta mig och springa ut till toaletten, men i alla fall. Sjukt jobbigt! Man lämnar aldrig en förhandling om inte domaren har sagt att det är paus, så jag framstod som helt vild. Bad om ursäkt efteråt, men ändå...

Trodde för övrigt att jag hade slutat kräkas, men tydligen inte. Mår i alla fall inte illa så ofta längre och det är skönt. Särskilt som vi firade 15-årsdag igår på lyxkrog och det hade inte varit lika angenämt om jag hade mått illa. Nu var det helt fantastiskt! Kan varmt rekommendera Mathias Dahlgrens matsal (hans nya restaurang efter Bon Lloc) om det är någon som är sugen på att spendera hutlöst mycket pengar för en kvälls ren och skär njutning! Det enda negativa var att de inte hade några alkoholfria viner. Helt oacceptabelt på ett ställe med den klassen.

Har under någon veckas tid haft bruna flytningar och inte kunnat låta bli att oroa mig för det. Ringde barnmorskan idag och hon pratade med en av läkarna och återkom sedan med beskedet att jag INTE skulle oroa mig. Om jag inte får akut ont eller de ökar i omfattning avsevärt så är det ingen fara utan bara ett litet sår på slemhinnan. Inget ovanligt eller konstigt tydligen. Skönt att bli tagen på allvar och lugnad. Också väldigt skönt att de har alla resurser på plats där, läkare, utraljudsutrustning m.m. Om det är något så kan de alltid kolla det med en gång. Det känns tryggt.

Första samtal med barnmorskan

Tack för alla grattiskramar!

Imorgon ska vi tillbaka till UltraGyn för samtal med barnmorskan. Det känns spännande. Hoppas att hon är bra. Hon verkade i alla fall väldigt trevlig när vi var där förra gången och träffade doktorn.

Magen börjar verkligen synas nu så det är skönt att det bara är en (!!) vecka kvar tills v. 13. Trodde inte att den skulle synas så mycket redan, men det är väl olika från person till person. Ska bli underbart att bli lite tryggare och dessutom slippa mörka. Var på möhippa i helgen och trodde att mörkningen skulle bli svår, men de var diskreta och frågade inget. Jag kände inte så många andra än bruden och det var skönt att slippa konfronteras.

Illamåendet är verkligen bättre nu, har inte kräkts på en vecka. Sjukt nog kan jag nästan sakna det dock (fast bara nästan). Det var på något vis tryggt att må så dåligt. Lättare att tänka sig att småttingarna växer som de ska. Knäppt, men sant.

v 11 (10+2) - Födelsedagstankar

Idag fyller jag 31 år.

Det känns speciellt, eftersom jag påminns om hur lyckligt lottade vi numera är. Hur fantastiskt det är att jag fått bli gravid. Att vi kan fira min födelsedag idag utan sorg och tankar kring att det är ytterligare en födelsedag som passerar i tvåsamhet utan flersamhet i sikte. Att vi slipper alla sådana tankar och istället bara kan glädjas och tänka framåt.

Det är stort och fint och fantastiskt.

Det verkar dessutom som jag kanske får klara mig igenom denna dag utan att födelsedagskräkas. Även det något att glädjas över... Och i morse hade min fantastiska man gömt paket runt om i lägenheten. Han är på konferens och kunde inte gratta själv. Paketen var fyllda med pyjamasbyxor och trosor som även passar stor mage. Mycket omtänksamt och gulligt.

Vilken fantastisk födelsedag.

Första besök på UltaGyn genomfört

Det känns super. Äntligen lite lugnare. Vi var där i morse och fick träffa en rar lite förvirrad indisk (tror jag) läkare. Hans kändes trevlig och kunnig om än inte lika genomsympatisk och proffsig som dr. Barsk. Saknar redan dr. Barsk, men det är bara att inse att vi är ute i den vanliga världen nu och det känns ju fantastiskt på alla andra sätt. Bara att han berättade hur upplägget är fram till förlossningen som om det var naturligt att det skulle bli en förlossning - galet overkligt och helt fantastiskt härligt.

Vi fick göra vårt första UL och det kändes också bra. Allt såg bra och ut och de hade växt precis som de skulle. Tydligen beräknade hans program BF till den 9 juni, så nu byter jag på tisdagar istället. Det är 9+6 idag. Jag frågade hur stor risken var att något skulle hända nu de sista veckorna innan v.13 och han sa att den risken var mycket, mycket liten. Om något händer så sent i graviditeten så är det normalt för att fostret/en inte har växt som de ska redan innan och då skulle vi ha sett det nu. Väldigt, väldigt skönt att höra. Jag höll på att börja gråta, men lyckades behärska mig. Det är så svårt att våga tro, våga lita på, att det kommer att gå vägen nu. Trots alla betryggande besked.

Vi pratade även om NUPP. Han sa att de givetvis var öppna för att göra det om vi ville, men att vi skulle vara medvetna om vad det innebar och vilka beslut vi kunde bli tvunga att ta beroende på vilket resultat vi fick. Han berättade ingående om alla val vi kanske skulle behöva stå inför och det kände skönt att få prata igenom det ordentligt. När vi gick där ifrån var båda helt överens om att vi inte ska göra något NUPP-test. Det känns inte rätt för oss. Skönt att ha fattat det beslutet.

Det gick bra med vännen. Inget känsligt sades, utan allt var trevligt. Skönt det också. Att det bara kan få vara okomplicerat ibland.

En annan konstig sak. Vi har fått frågan från flera vänner om hur öppna vi vill vara till andra om att vi har gjort IVF. Tycker frågan är konstig. Det är ju superprivat och jag fattar faktiskt inte varför det skulle vara något som var naturligt att berätta vidare. Men eftersom vi har fått frågan, så har vi nu försökt prata med dem som vet och säga att vi inte vill att de säger det till någon annan. Då fick jag följdfrågan varför vi inte ville det - om vi skämdes (??). Givetivs är det inte därför, men eftersom det fortfarande är en stor sorg, är det något vi inte vill prata med vem som helst om. Det är privat. Är det så svårt att förstå? Ibland känns det som att vi lever i en annan värld.

Mår lite mindre illa just nu - peppar, peppar. Skulle ju vara trevligt om den känslan skulle kunna hålla i sig. Är trött, trött, trött, fortfarande dock. Sov middag i två timmar i lördags och då hade jag ändå sovit 10 timmar natten till lördagen...

Jag börjar bli lite tjock

Jag börjar bli lite tjock. Det har kommit på bara några dagar. Snarare lönnfet än gravidtjock, men i alla fall. Småttingarna fortsätter att bråka. Men jag klagar inte så länge de växer och mår bra där inne. Tänk att de redan är ca 4 cm stora. Helt otroligt. Tiden sniglar sig fram - vill vara i v. 13 NU.

De ringde från specialistmödravården igår. Vi ska dit på måndag morgon. Det känns bra. Ska bli skönt att få prata med någon som är van om vad vi har att förvänta oss, vad vi ska tänka på etc. Tack Kapybaran för allt ditt stöd och dina tankar - det hjälper mer än du anar. Ska även bli skönt att få göra VUL igen. Vill ju hela tiden få bekräftelse på att allt ser bra ut.

En stor fråga för oss just nu är om vi ska be om att få göra NUPP-test eller inte. Det erbjuds ju inte det eftersom jag är under 35. Jag tycker att det är svårt. Orkar inte med en sak till att vara nervös över och vet inte alls hur vi skulle reagera om något verkar vara fel. Min man tycker att det alltid är bättre att veta, än att inte veta. Så har man något att förhålla sig till i alla fall. Vi ska prata med MVC om detta. Hoppas att beslutet klarnar lite då.

En annan sak jag tänker på just nu är min vän. Hon som jag pratat om tidigare. Vi ska hem till henne och hennes man på middag på lördag och jag är redan nu nervös för att hon ska säga något okänsigt. Hur sjukt är inte det?? Men att vi behövt gå hela vägen genom IVF är fortfarande en stor sorg för oss. Inget vi tar lätt på. Något väldigt känsligt. Hon har svårt att förstå det. Hon hade det innan och hon har det ännu mer nu när allt gått bra. För oss är det inte så enkelt. Eftersom det är så känsligt är det svårt att förklara för henne.

Många tankar just nu. Det är i alla fall skönt att ha kommit halvägs igenom vecka 10. Små steg framåt hela tiden.

v. 10 (9+2) - Småttingarna är bråkiga

Småttingarna är bråkiga och river och sliter i min mage. Får mig att kräkas och att vara konstant illamående. Trött är jag också - hela tiden. Försöker acceptera det och vilar mycket. Fokusera på att det är något positivt, att det betyder att de växer och mår bra inne i mig. Använder helgen till vila. Det blir mycket bokläsning och filmtittande just nu. Igår när vinden ven utanför och regnet föll så var vi hemma hela dagen. Läste, sov middag, tittade på film. Känns galet slappt, men inser att jag måste ta hand om mig om jag ska orka.

Vad gulliga ni är - vilken värme. Blir som alltid varm och rörd. Fantastiska ni. Kapbybaran - du kommer att ångra ditt erbjudande... ; ) Känns som om jag har hundra frågor till dig. Du som redan har gått igenom detta och nu är mitt uppe i ett liv som tvillingmamma. Fick en kort stund för mig att det var du på bussen med tvillingarna (trots att jag vet att de är fem och inte åtta månader) och tänkte på vad konstigt det är att vi skulle kunna mötas, till och med prata med varandra utan att veta att vi redan delar så mycket.

Både jag och min man känner att mycket förändrades i och med vårt besök på Sophiahemmet. Allt blev mer verkligt. Vi har haft lättare att ta emot glädjen. Tillåta oss att känna den. Våga tro på att det kanske blir så här nu. Att småttingarna faktiskt kommer att stanna hos oss och växa hos mig. Samtidigt orsakar glädjen rädsla. Desto mer glädje, desto mer rädsla för att förlora den.

Tvillingar - fortfarande svårt att förstå. Två småttingar att ta hand om. Älska. Vilken rikedom. Ofattbart.

v. 9 (8+1) - Det var två i alla fall!!

På vårt uppföljande VUL idag fick vi detta chockande glädjande besked. Vi hade helt gett upp den tanken efter dr. Barsks besked vid första VUL, men så fanns de där båda två. Två små embryon med pickande hjärtan. TVÅ. Helt galet. Vi har fortfarande iinte tagit det till oss. Givetvis inte. Det är galet. Men tydligen på riktigt.

På bussen efteråt kom det på en mamma med en tvillingvagn. Det visade sig vara två underbart söta 8 månaders bebisar i vagnen. Vilket tecken! Tänk att det kanske är vi om ett år. Oj, oj, OJ.

Lite oroliga är vi för att det innebär att graviditeten är mer riskfylld. Lite oroliga är vi för hur vi ska klara den första tiden när de kommit (om de kommer) men mest är vi varmt, lyckligt, pårlande, glada över att båda våra små emryon växer där inne. Att småttingarna klarat sig. Att de kommer få ett syskon. Helt fantastiskt.

Tack gulliga Tingeling för din undran över hur jag har det. Det är bra, men jag har mått för illa för att riktigt orka med att skriva som vanligt. Därav den oregelbundna uppdateringen. Bättring utlovas.

Idag är det 8 + 1 dvs. vecka 9. Jag har fått en remiss till en specialist mödravård och ska dit på inskrivning nästa vecka eller veckan därefter. Det blir nästa delmål. Jag behöver delmål att hänga upp mitt liv på.

v. 8 (7+2) - Mörkt, mörkt, mörkt

Det är mörkt på morgonen, det är regnigt på dagen och det är mörkt på kvällen. Att under dessa förutsättningar dessutom vara supertrött och illamående hela tiden är faktiskt lite påfrestande. Inte så mycket att vara trött som att jag måste vara på jobbet trots att jag är trött. Vill bara ligga hemma i soffan och läsa bok, sova middag, eller titta på film. Vill inte vara här och prestera. Vill bara vårda bönan. Det görs bäst i soffan, drickandes te eller choklad. Det är jag helt övertygad om.

Träffade min gravida vän i tisdags. Tänk vad allt är annorlunda nu. Helt plötsligt kan vi prata som vanligt. Hon för att hon inte behöver misslyckas med att parera min sorg och jag för att jag inte är ledsen hela tiden. Inte blir sårad av allt hon säger. Oerhört skönt. nu är det ju istället urcoolt att en så nära vän ligger steget före i detta med att vara gravid och går att prata med om en massa gravidtankar som far runt i mitt huvud. Jag är så tacksam för att allt är just så enkelt just nu.

Måndag igen

Nu känns det bättre. Det bruna försvann i lördags och sen dess har jag kunnat vara lugnare. Hade en fantastiskt mysig helg med mycket bokläsning (Annika Lantz 9 1/2 månad - sjuk rolig kan rekomenderas), musiklyssnande, god mat och umgänge med nära vänner. Det är så skönt att vara sig själv igen och orka träffa folk. Vilja träffa folk.

Illamåendet håller mig i ett stramt grepp på förmiddagarna och delar av eftermiddagarna och jag är mycket tröttare än vanligt, men annars mår jag fantastiskt bra. Min man är lite lika nöjd - han anklagas konstant för att lukta konstigt. Stackarn kommer att bli helt manisk med hygienen innan det här är klart... Det är härligt att tänka på allt som händer i magen just nu. Att bönan växer så att det knakar. Mycket spännande.

Ett bräckligt lugn

Så bräckligt, så bräckligt.

När jag skulle gå och lägga mig igår upptäckte jag prickar av brunfärgad flytning i brallan. Det räckte för att mitt bräckliga lugn skulle ruckas. Jag vet att det är vanligt. Jag inser att det mycket väl kan vara en följd av att Dr. Barsk var där och rotade i förrgår. Men ändå. Det har varit min trygghet att det varje dag har varit lika vitt i brallan. Att ingenting har påmint om mens eller mensens antågande. Och nu är den tryggheten försvunnen. Och det samtidigt som jag slutat med proggisarna som var kladdiga hela tiden och då tänkte jag inte så mycket på det. Men nu när det är kladdigt av flytningar blir jag hela tiden orolig att det ska vara något annat. Jag blir så trött på mig själv, men kan inte låta bli att oroa mig hela tiden i alla fall.

Det känns skönt att vi ska tillbaka till Sophiahemmet om en och en halv vecka. Allt som kan få mig lite lugnare tas tacksamt emot.

Att få släppa sorgen

Min man sa igår - när vi var på väg hem efter vår svulliga firarmiddag på Texas Longhorn (varje framsteg måste ju firas så klart) - att allt är så annorlunda nu. Att det känns skönt, men konstigt, att den sorg som har förlamat oss det senaste året har försvunnit. Och det är så sant. Det är så skönt att vi har fått möjligheten att släppa den. Och först nu när den är släppt känner vi tyngden. Hur tung den har varit på våra axlar. Vad den har gjort med oss. Och det är så skönt, så skönt att få bli oss själva igen - fullt ut. De personer som vi är vana vid att vara. Få tillbaka den energi som sorgen har stulit. Så skönt. En sådan befrielse.

Eftermiddagarna är illamåendet värst. Det kan släppa i stunder om jag äter på något. Helst frukt (som tur är). Ännu har jag inte börjat kräkas. Det vore ju förnämligt om det kunde fortsätta så. Det räcker så bra så med illamåendet. Illamåendet - och halsbrännan så fort jag har ätit en en gnutta för mycket - har gjort att jag börjat min graviditet med att gå ner 2 kilo. Mycket skumt. Jag som har inbillat mig att det skulle vara tvärt om...

Nu har jag fått sluta med proggisarna och har inte längre några restriktioner att leva efter. Man skulle kunna tro att jag skulle känna mig befriad, men det känns faktiskt mest läskigt. Var smått nervös hela dagen igår. Vet egentligen att kroppen producerar eget progesteron nu, men det känns ändå läskigt. Som att vara utan livlina. Man kan uppenbarligen fästa sig vid de mest skumma saker.

Ett litet bultande hjärta

Så fanns det där på skärmen - ett litet dragspel som snabbt, snabbt bultade. Vårt embryons hjärta slog. Ofattbar, lycklig, varm, mjuk glädje.

Nu finns det nästan där - lugnet. Inte fullt ut, men lite mer närvarande än igår. Sakta tar vi oss ett steg i taget framåt. Sakta tillåter vi oss att känna glädje. Nu är det 95 % chans att allt går bra och att det kommer en alldeles egen liten bebis till oss kring den 10 juni nästa år. En liten 08. 95 % - det är mycket. Det är en väldigt bra chans. Ändå känns det inte alls så lugnt. Vi behöver definitivt mer tid att smälta detta.

Båda embryona hade fäst, men det var bara på det ena som hjärtat slog tydligt. Vi ska tillbaka igen om två veckor. Då får vi veta säkert om det blir tvillingar, men det verkar inte så. Dr. Barsk sa att det visar hur bra det var att sätta in två i vårt fall - hade vi bara satt in ett så hade detta kunnat vara en sorgens dag. Jag är så tacksam, så tacksam att det inte är så. Att jag har ett alldeles levande, bultande embryo i min mage. Vi såg det med egna ögon i morse. Det är så stort.

Glädje. Älskade embryo vad vi är glada att du verkar ha bestämt dig för att växa och stanna hos mig.

v. 7 (6+0) - Ett dygn kvar...

Sitter på jobbet och försöker jobba. Det går sådär.

I morgon vid den här tiden vet vi. Oliiiidligt spännande. Åhh, vad jag vill att det ska ha gått bra. Att jag ska sitta här med en känsla av lättnad. En känsla av att vara lite tryggare, att vara ett steg närmare ett lugn.

Sen kan jag förståss inte låta bli och fundera liiite på hur många det kommer att vara också. Kommer jag precis som Kapybaran få beskedet att jag har piff och puff i magen. Helt galet i sådana fall. Men det funderar jag faktiskt inte så mycket på. Bara det ser bra ut och det i vart fall är ett embryo vars hjärta som slår i morgon, så är jag världens lyckligaste.

Åhh vad jag vill att det ska vara så. Det kändes i alla fall bra i morse när jag satt och väntade på tandläkaren och trodde att jag skulle kräkas. Tänk att ha kommit till en situation i livet när det upplevs som ett gott tecken...

Söndagsmys

Fantastiska vännen kom på söndagslunch idag med sin fantastiska busa till dotter 2 1/2 år gammal. Vi åt våfflor med jordgubbar och grädde. Busan gjorde sitt bästa för att bara få äta jordgubbarna. Sen mös jag och busan i vår säng och läste bok, jämförde ögonfärg, hoppade lite grann dvs. allt annat än sov middag, vilket var meningen. Jag fick en stor kram och ett "jag älskar dig" av busan. Vad kan man göra annat än smälta?

När vännen insåg att busan inte skulle kunna somna gick vi ut på en långpromenad vid vattnet istället. Busan sov i vagnen och vi hann både med att prata om mig och mina tankar kring graviditeten och om en massa annat som hör söndagspromenader till. När det var dags för lek i parken dök maken upp och sen åkte han och busan rutshbana sitt snabbaste, körde tåg och red på krokodil tillsammans medan vi fortsatte prata. Jag blev alldeles varm av att se honom leka med busan. Han kommer/skulle bli en så fantastisk pappa. Låt detta gå vägen, så att han får bli det.

Efter lite korvätning och pulsande bland löv åkte de hem och efter en eftermiddagslur sitter jag här och skriver. Det är en riktigt, riktigt, söndagsmysig dag och precis vad jag behövde efter några dagar med lite mer ångest än tidigare. Det är så svårt att vila i glädjen, när rädslan för att glädjen ska förvinna hela tiden lurar kring hörnet.

I lyckans land

Vaknade tidigt i morse. Är så trött nu för tiden, så jag somnade redan vid elvatiden igår och vaknade pigg som en pelikan i morse. Fick sova denna natt utan att behöva gå upp och kissa en enda gång. Fantastiskt. Låg och gosade med maken och pratade om livet i stort och min graviditet i synnerhet. Insåg att just i den stunden var allt helt perfekt. Mitt liv var allt jag någonsinn kunnat drömma om. En underbar känsla efter så lång tid av ledsamhet och sorg.

Sitter här med glädjetårar i ögonen efter att precis ha läst på bloggvännen Åsas blogg att hon också har plussat. Att hon också har fått kliva in i lyckans land. Är så väldigt glad för hennes skull! Och så väldigt ledsen för de som inte lyckades denna gång Mariachi och Tingeling. Varför prövas vissa så hårt?? Så oerhört orättvist. Så sorgligt. Så hemskt.

Nu är det bara några dagar kvar till VUL. Ångesten kommer och går, men mest lyckas jag faktiskt njuta. Fokusera på dagen och glädjas åt att småttingarna finns där fortfarande och förhoppningsvis växer och frodas. Kan fortfarande inte riktigt tro det. Maken sa att han inte kommer att känna att det är på riktigt förrän vid VUL. Kanske är det så. Kanske är det då vi förstår det stora som hänt oss lite lite mer.

Gravidsymptom

Känner mig som en vandrande symptomkatalog. Antagligen är hälften hyppo-betonat (jag kan vara lite av en hypokondriker ibland) men i alla fall. Förutom tidigare redovisade symptom så har jag idag varit spänd och uppblåst om magen, jag klarar inte av stekos och är inte hungrig. Så spännande alltihop.

Idag gick jag in i vecka 6. Embryot är 7 mm stort - att det ändå kan medföra sådan påverkan på min kropp och mitt psyke är otroligt. Kroppen är verkligen fantastisk.

Om en vecka är det dags för VUL. Mår lite extra illa vid tanken. Mycket nervöst. Räknar dagarna och vill bara att det ska vara om en vecka och att allt ska ha gått bra.

v. 6 (5+0) - Vad olika det kan vara

Fick ett mail av en vän idag som berättade att hon ska på sitt första stora UL nästa vecka, men att hon inte var särskilt exalterad och att hon aldrig hade tyckt att UL bilder var mycket att titta på. Hon undrade om det skulle bli annorlunda när det var hennes eget foster hon tittade på. Sen skrev att hon att de inte skulle fråga om kön, så det enda de skulle få reda på var väl egentligen om det var tvillingar eller inte. Jaha. Vad svarar man på det?

Jag blev stum. Över hur olika det kan vara. Och faktiskt även lite ego-stum över att hon inte ens reflekterar över att jag kan vara fel adressat avseende sådana kommentarer. Att allt som har med graviditet att göra kan vara lite känsligt för mig. Lite för viktigt för att raljera kring. Men mest blev jag stum över att hon inte tänkte att det skulle bli ens lite stort och att hon inte var ett dugg orolig, utan utgick från att det skulle gå bra. Vi lever i så väldigt olika världar just nu. Det är svårt att nå varandra då. Svårt att inte bli sårad, eller arg, eller irriterad. Eller tycka synd om. Eller bli avundsjuk. Eller allt på en gång.

Jag svarade att det givetvis är olika, men att jag i vart fall skulle vara nyfiken på att få se den lilla parvel som stojar runt där inne. Det svarade hon inte på. Jag tycker synd om henne som inte kan känna magin, som verkar ta det hon fått för givet. När jag är en riktigt liten människa kan jag tänka att det skulle ha varit bra för henne om det varit lite svårare att bli gravid. Att hon kanske då skulle ha insett gåvan, det stora i vad hon får uppleva. Men den sorgen och oron kan man inte önska någon man tycker om, så det gör jag inte. Men jag kan fundera på det ibland. På vad som formar en som människa och om allt dåligt som händer en bara är dåligt i slutändan. Sen kan jag bli avundsjuk också. På hennes sorglösa känsla. All oro hon slipper. På att kunna ta för givet. Det hade i ärlighetens namn jag gärna också velat kunna. Fast också inte. Jag är glad över att känna magin. jag är glad över att jag förstår det stora som har hänt oss. Jag plågas av oron över allt som kan gå fel, men jag skulle inte vilja vara utan känslan av storhet. För det är stort att få vara gravid och det är sorgligt att inte förstå det.

Och nej jag gick inte på jobbminglet i alla fall. Orkade inte, så nu sitter jag här istället. Och försöker samla kraft att skriva klart ett yttrande. Fast jag inget hellre vill än att lägga mig i tv-soffan.

Fortfarande svårt med relationer

Det är fortfarande svårt för folk runt omkring oss att göra rätt. Jag är fortfarande orättvis. För jag fortfarande är rädd för att detta är för bra för att vara sant. Rädd för att jag ska straffas om jag är för glad, tror att allt ska gå bra. Kan inte riktigt tro det och blir då känslig för om andra tror det.

Å ena sidan blir jag jätte-glad och varm i hjärtat över mina näras glädje. Kan inte få nog, kan inte prata om vår situation för mycket. Kan inte få för mycket lyckönskningar och goda tankar om detta.

Å andra sidan blir jag rädd när mina nära blir för glada, tar ut segern i förskott. Tror att det kommer att bli en bebis (eller flera). Och när jag blir rädd blir jag irriterad. På att de kan tro något så dumt och dessutom säga det till mig.

Då måste jag korrigera. Säga att man inte vet någonting. Att allt fortfarande kan gå fel. Att jag inte är mamma, att det inte är säkert att jag kommer att bli det. Att det enda jag vet är att jag är en embryobärare. Och att det är ett fantastiskt steg på rätt väg. Att det är det enda jag vet nu och att det gör mig lycklig. Att det räcker. Att jag inte kan tänka längre framåt. Och när jag säger det. Eller delar av det, så förstör jag deras glädje lite grann. Och det är dumt.

Dumma rädda mig.

Alkohol - vad göra?

Lyxproblem, men ändå.

Jag är en person som tycker om vin - till maten, när det är fest och vid andra festliga tillfällen. Det är ganska sällan jag dricker mycket, men om det bjuds tackar jag inte ofta nej utan dricker i vart fall ett halvt glas. Jag har ett jobb där jag förväntas representera ganska ofta.

Detta är redan lite av ett problem i mitt nya graviditetssammanhang. Inte för att jag har problem med att låta bli - utan för att min omgivning förväntar sig att jag ska dricka i vart fall ett glas i ganska många olika sammanhang. Fram tills nu har jag dessutom i princip känt mig tvingad att göra det eftersom jag är 30+ och folk i annat fall hade utgått från att jag är gravid. Knäppt - javisst, men jag har inte orkat med sådana spekulationer när jag varit plågsamt, hjärtskärande långt därifrån. Lättare då att ta ett glas. Det går ju inte nu och då inser jag till min irritation att jag inte kan gå på en föreläsning/mingeltillställning med jobbet i morgon. Orkar inte med att folk börjar spekulera redan. Lättare då att inte gå. Retligt. Det kommer bli en rolig och lärorik tillställning och jag vill gå, men jag kan helt enkelt inte komma på någon ursäkt som håller.

Ganska sjukt egentligen.

I övrigt fortsätter tiden att snigla fram. I morgon går jag in i vecka 6. Underbart. Då är det 8 långa dagar kvar till VUL. Mina bröst är som spända bomber och jag har varit svagt illamående med halsbränna hela dagen. Härligt - kan inte få nog av symptom.

Nattens ångest och dagens magi

Graviditeten har blivit så pass verklig att jag har insett vad jag riskerar att förlora om något går fel.

I natt fick den insikten ångestfyllda proportioner. Det var nog lika delar denna insikt och magsmärtor som gjorde natten jobbig. Hade en stark molande värk som gjorde att jag hade svårt att komma in i djupsömnen. Sov oroligt, vaknade, drömde konstiga drömmar om brinnande hus och annat skumt. Molvärken är dessutom fortfarande starkt förknippad med mens, blod och ångest. Oerhört starkt förknippad. Trots att jag vet att värken skapas av att livmodern utvidgar sig och det således är något bra, så blev jag rädd för att det ska vara ett tecken på missfall eller att något är fel. Ångest. Nattspöken.

Ville bara att det skulle bli morgon och jag skulle inse att jag fortfarande är gravid. Att allt fortfarande är fantastiskt. Att det är bra att jag har börjat förstå vidden av vad som hänt mig - hänt oss. Detta mirakel.

Nu har jag samlat jag ihop mig. Allt känns annorlunda efter en lång söndagsfrukost med tidning och bra musik. Gos med maken som är frustrerad över att mina ömmande bröst fortfarande inte är lekvänliga och att dr. Barsks avhållsamhetsregler fortfarande gäller. Läsning av tidningen i sängen.

Jag är redo för ytterligare en magisk dag som gravid utan neggo-ångesttankar.

Tiden sniglar fram

Ont. Det gör så ont i mitt hjärta att det inte gick som det borde för Tingeling denna gång heller. Det värker av sorg för hennes skull. Det är så orättvist, så ofattbart orättvist. Så hemskt. Det finns inte ord.

Tiden. Som kan göra så mycket, som sitter på så många svar om framtida glädje och sorg, som kan skapa sår och minska sorg.

Jag har så många gånger önskat mig en möjlighet att se framåt i tiden. Att få bli tröstad av det positiva svar som kanske finns där framme. I framtiden. Men egentligen vet jag ju att det antagligen skulle ge mer sorg än glädje att veta. Att det skulle vara outhärdligt att leva ett liv i visshet både om den glädje och den sorg som finns i framtiden. Att ovissheten är en del av att vara människa och att utan den skulle man inte orka. På gott och ont.

Just nu sniglar tiden sig fram. Varje dag känns sjukt lång och det känns som om den 17 oktober inte kunde ligga längre bort i tiden. Men varje dag som går och jag fortfarande är gravid är en gåva. Jag vårdar varje dag. Jag frossar i mina eventuella graviditetssymptom. Jag frossar i böcker om embryots utveckling just nu. Jag frossar i tankar om vad jag får och inte får äta. På ett sätt är det därför bra att tiden går långsamt. För jag vet ju bara att jag är gravid idag och inte vad som händer imorgon.

Det enda jag vet är att idag är allt perfekt.
Idag är jag fantastiskt lyckligt lottat.
Idag har jag fått allt.
Det är fortfarande helt ofattbart, overkligt, en känsla av att låtsas.

Första dagen efter dagen T

Det är fortfarande inte verkligt. Det är fortfarande en dröm, som jag hela tiden förväntar mig att vakna upp ur. Läste Minas blogg om hennes tankar efter plus. De stämmer så väl överens med mina. Hon skrev att det var vanligt att tvivla när man kämpat så länge. Kanske är det så. Något som aldrig gått förut och så helt plötsligt fungerar det. Det är svårt att ta in. Är inte så orolig ännu, mest avtrubbad. Jag går omkring med en avtrubbad känsla av overklighet. Och så ibland, ibland, pirrar den till - glädjen. Tanken om att det här kanske visst är på riktigt. Det kanske verkligen är vår tur nu.

Massor med tankar också som jag inte har tänkt på väldigt länge. Vad får man äta? Vad kan vara graviditetsymptom och vad är bara inbillning för att jag vill tolka allt som symptom? Vill få varje bekräftelse som går på att det är verkligt. Har varit förstoppad, haft halsbränna, känner lukter extremt intensivt, lite molvärk... Antagligen är hälften bara inbillning.

Men mest tänker jag idag på Tingeling, som är så säker på att hon ikväll kommer att testa negativ igen. Jag hoppas så innerligt att hon har fel. Så innerligt. Det är så orättvist att vissa måste kämpa så mycket. Så sorgligt. Snälla låt henne ha fel.

Nyttan av proggisar

En vän till mig som är en mycket kunnig biokemist har nu förklarat varför jag måste ta dessa förhatliga proggisar. Tänkte att jag skulle dela med mig av denna nyvunna kunskap.

Progesterone (som progissarna innehåller) är absolut nödvändigt för att fostret ska fästa i livmodern och för att graviditeten skall fortskrida genom att det är ett ämne som förhindrar att abort sker och förhindrar livmodersammandragningar. Progesterone påverkar också immunförsvaret på så sätt att det förhindrar kroppen att stöta bort fostret som faktiskt är en liten främmande parasit som invaderar kroppen (lärobokens ordval).

Efter den 7:e graviditetsveckan producerar moderkakan tillräckligt med progesterone för att ingen yttre tillförsel behövs (extra progesterone produceras i början av gulkroppar som finns i kroppen). Tydligen så beror vissa fall av infertilitet på att dessa gulkroppar ej producerar tillräckligt med progesterone i början av graviditeten och på så sätt leder till missfall.

Jag ska ta mina proggisar så lydigt så. Det känns också betydligt lättare nu när jag inte längre tror att jag gör det förgäves, utan gör det för att småttingarna ska stanna hos mig. Jag gör såå gärna allt som behövs för att de ska stanna och växa. Jag har gärna alla graviditetssymptom som går också. Inga problem, bara jag får fortsätta vara i detta välsignade tillstånd (som jag iof fortfarande inte har tagit in att jag är i).

Finaste bloggvänner och verklighetsvänner

Ni är helt fantastiska! Så mycket värme, så mycket omtanke. Tack för att ni finns i mitt liv!

Jag blir alldeles varm och det hjälper mig att sakta, sakta ta in min nya sanning. Att jag är på andra sidan. Att det magiska, stora äntligen har hänt mig. Har hänt oss. Det är långt kvar till något liknande insikt, men jag vågar till och från känna efter och uppleva den lilla, lilla gyllene bollen av lycka. Tänk - den är min. Den är vår.

Jag har lovat mig själv att ta till vara på varje dag av detta tillstånd. Vi har lovat varandra det. Att försöka att inte släppa fram oron över allt som fortfarande kan gå fel. Att våga njuta av att jag är gravid. Nu är jag det. Denna tanke som jag hoppats, men inte vågat tro på under så lång tid. Nu är det så. Vad som än händer kan det inte tas ifrån mig. Det är fantastiskt stort. Ofattbart stort.

Nu önskar jag bara att jag kommer att få dela denna lycka med Tingeling, Mariachi och Åsa. Hoppas, hoppas, hoppas. Jag håller alla tummar för er! Vi har delat denna resa - nu får ni fasiken hänga på!

Testet var positivt!

Testet var positivt. Det var positivt. Jag är gravid. Det är helt sjukt och jag kan fortfarande inte förstå det, än mindre ta in det. Känner ingen lycka bara en avsaknad av förtvivlan och ett lugn som inte har funnits i mig på länge.

De mensliknande smärtorna fortsatte under kvällen och natten och när jag vaknade 04.10, 05.10, 06.10 och 07.10, kände jag av magen ganska mycket. Hoppet hade nästan raderats helt. Jag var i princip helt säker på att testet skulle vara negativt. Klockan 07.10 kunde jag inte hålla mig länge. Var mycket kissnödig. Så jag väckte maken och sa att det var dags, men att han inte fick ha några förhoppningar för jag hade haft ont i magen under natten och var helt säker på att min mens var på väg. Enda skumma med det var att jag börjar få små blödningar några dagar innan mensadag 1 och att jag inte brukar få ont i magen innan jag får dem. Inga blödningar hade kunnat spåras.

När vi efter 5 lååånga minuter gick tillbaka in i badrummet och tittade på testet så fanns där två ränder. Det ena var tydligt, men lite svagare än det andra. Vi bara stirrade. Sen började jag gråta och sa att jag ju varit helt säker på att det inte skulle vara positivt och att jag inte förstod någonting. Min man vägrade ta testet på allvar, utan sa att han ville höra det positiva beskedet från dr. Barsk för att våga tro på det.

Förmiddagen tillbringades i ett töcken. Vi hade tid hos dr. Barsk kl. 11.25 och allt kändes förvirrat. När vi kom till dr. Barsk sa han att det var ju glada nyheter. Min man såg på gränsen till chockad ut. Jag bara log. Han hade inte vågat tro det innan och det började sakta, sakta sjunka in. När jag sa att jag inte hade trott det eftersom jag hade haft "mensvärk" sa dr. Barsk att det är mer regel än undantag att man har det. När embryot fäster så reagerar äggstockarna och då ger de impulser som hjärnan tolkar som mensvärk. Den kan tydligen sitta i ett tag till och 1/4 har dessutom småblödningar i denna period.

Vi ska tillbaka dit om två veckor. Då får vi veta om embryot har överlevt och sitter rätt i livmodern samt om en eller båda av småttingarna har valt att stanna hos mig. Om det går bra är det 95 % chans att vi blir föräldrar kring den 10 juni 2008. Tills dess är det ca 85 % chans. Siffrorna är nu till vår fördel som dr. Barsk uttryckte det.

Jag är fortfarande förvirrad och ännu inte lycklig. Det går inte att ta in. Det är för stort. Det är för overkligt. Det är för fantastiskt för att vara sant.

Dagen före dagen T

Finns egentligen inget att tillägga. Min kropp går inte att tyda, känner mensvärksliknande symptom ibland, brösten spänner och jag mår illa till och från. Kan vara biverkningar av proggisarna, kan vara mensen antågande, kan vara ljuvliga graviditetssymptom. Jag har ingen aning.

Imorgon vet vi. Imorgon har domen kommit. Imorgon är jag antingen en liten fläck, tillintetgjord, sorgsen, arg, ledsen, besviken, eller så är jag förtrollande lycklig. Hur ofta står man inför denna denna avgrund mellan lycka och sorg. Och vet om det. Hur ofta väntar man på en sådan dom. Jag tycker att livet är ORÄTTVIST som tvingar mig att göra det. Jag är arg och ledsen för det på samma gång.

Jag vill inte testa, vill inte, vill, inte, vill inte! Vill inte riskera att få veta att det misslyckats, att hoppet är ute. Vill inte bli tillintetgjord. Igen.

Ångest

Jag överanalyserar min kropps signaler. Hitintills har jag inte fått några signaler på att mensen är på väg. Jag har därför kunnat vara ganska lugn, förutom på nätterna. Idag på ett möte fick jag plötsligt för mig att molvärken kommit. Jag föll rakt ner i ett svart hål. Nu har den eventuella värken försvunnit igen. Mina bröst är fortfarande ömma och jag har ett lätt illamående med smak av metall.

Jag har inte kommit upp ur hålet. Magen krånglar av nervositet. Ovissheten - som jag HATAR. Ändå 100 gånger hellre denna ovisshet än total visshet om ett misslyckande även denna gång. Fasar inför testdagen i övermorgon. Vågar inte få reda på sanningen. Jag har sett insidan av hålet och jag vill inte längre ner. Jag vill inte falla handlöst. Jag vill inte behöva kravla mig upp igen. Jag känner fortfarande hopp, men ångesten har kommit för att stanna. Ångesten över att denna IVF-resa snart är över och att det inte finns några garantier om lycka i slutet av tunneln.

Var på tjejmiddag idag hos mina fantastiska vänner. Jag fick älta och tjata. Jag grät och de tröstade och kramade. Underbaraste. Vad skulle jag göra utan dem? Ändå - ingen kan hjälpa, bara stötta. Ångesten är min och den bär jag med mig dit och den följer med mig hem. Ångesten är min ständiga följeslagare och det tar så mycket kraft, så mycket energi. Och inget kan man göra för att bli av med den. Bara invänta domen. FAN, jävla skit ångest.

Kloka ord

Läste precis klart morgontidningen. I söndagsbilagan fanns ett citat av Patricia Tudor-Sandahl som var så fruktansvärt klokt och bra så att jag var tvungen att skriva ner det.

"Lycka är att få det man vill ha här i livet, glädje att vilja ha det man får. Och den felande länken mellan de två är tacksamhet."

Så oerhört bra skrivet. Jag tror att det är precis så. Det är så mycket man vill ha och man kan känna sig lycklig när man får det, men för att sedan känna glädje över att man har fått det man vill ha måste man ha förmågan att uppskatta det och att känna tacksamhet för det man har fått.

Är det något som de som har genomgått IVF verkar ha gemensamt så är det tacksamheten, förmågan att inte ta sina underverk för givet och att ta till vara på glädjen över vad de fått. Det gör mig alltid lika varm och glad att läsa om det. Det svåra har ändå fört med sig något stort.

Hatar proggisarna!

Inte nog med att de har en tendes att åka ut, att de är jobbiga att komma ihåg och att de kladdar. Dessutom orsakar de svullnad, utslag, ett konstat kliande och svidande. Tillräckligt för att konstatera att jag hatar att behöva ta dem. Om jag behöver göra om att detta hemska ska jag slåss för att få ett annat alternativ. Detta är inte ok. Var på en superviktig förhandling igår och kände mig lagom proffsig när jag lite lätt bredbent gick in i förhandlingssalen och hoppades på att lunchproggisen inte skulle åka ut. Och sedan ansträngde mig för att inte klia mig när jag väl satt mig. Snacka om underläge. Inte konstigt om de 12 övriga i salen som var herrar hade lättare att koncentrera sig än jag hade. Snacka om att behöva leverera under press. Nu gick det bra i alla fall, men ändå. Hatar är ordet. Det enda positiva är möjligen att de gör att detta med avhållsamhet inte är något problem.

Jisses vad det regnar! Även denna gång känns det mysigt och passande snarare än irriterande. Har ju svårt att sova och i natt vaknade jag inte av mardrömmar, utan av ovanstående irritationsmoment. Tog därför en lur i soffan efter frukosten. Helt utan tankar på måsten. Ibland är det befriande med regn.

5 långa dagar kvar till testdagen med stort T... Har givetvis börjat känna graviditetssymptom. Förutsägbart. Jag är tröttsamt förutsägbar. Försöker att inte låtsas om dem, men kan ändå inte låta bli att bli lite glad. Igen. Har känt mig illamående och med värkande bröst typ varje cykel vid denna tidpunkt, så jag vet ju att kroppen kan luras ganska rejält om man vill bli lurad. Ändå kan jag inte låta bli att notera och i smyg undra om det betyder att denna gång är allt annorlunda. Denna gång är det på riktigt. Åh, var är kristallkulan när man behöver den. Skulle gladeligen stå ut med allt proggisbök bara jag visste att det gav resultat, istället för med känslan av att jag gör detta förgäves.

IVF-spöken under sängen

Jag sover dåligt och jag somnar ännu sämre. Jag - mästersovaren. Det är sjukt irriterande. Alla har någon grej de är bra på. Jag är bra på att somna och jag är bra på att sova. Men inte nu.

På dagarna lyckas jag mota bort andnöden. Rädslan. Osäkheten. Klarar av att känna glädje i nuet. Klarar av att tänka på annat. När jag ska somna är jag skyddslös. Jag får svårt att andas. Jag får ångest. Jag är rädd. Rädd för misslyckandets smärta. Jag vill ju så gärna att småttingarna ska stanna hos mig. Ändå kan jag inget göra. Bara vänta. Denna outhärdliga väntan. Som på dagen är lite pirrigt glad förväntansfull, men som på kvällen och natten drabbar mig.

Vill som ett barn inte gå och lägga mig. Är rädd för IVF-spökena under sängen som jag vet kommer fram så fort lampan är släckt. Försöker lugna mig själv. Försöker andas rätt och tänka att allt kommer att bli bra. Det är svårt.

Att vara i nuet

Ja - han är fin min bror. Väldens finaste faktiskt. Jag är lyckligt lottad.

Hade en diskussion med en vän idag. En viktig diskussion. För mig. Hon beklagade sig över att hon hade svårt att byta jobb, att hennes nuvarande jobb är tråkigt och att hon och pojkvännen har svårt att hitta en passande gemensam bostad. Hon sa att det var jobbigt att hennes liv stod still och att om bara hon fick ett jobb och de fick en bostad så skulle hon bli lycklig. Då skulle livet börja. Jag blev ledsen för hennes skull. För så har det alltid varit. Förra året skulle hon bara bli tillsammans med sin pojkvän igen, så skulle hon bli lycklig och året dessförinnan så skulle hon få ett första jobb så skulle hon bli lycklig. Att inte leva i nuet. Att inte se det man har. Att inte uppskatta det man har. Det tror jag är väldigt destruktivt både för en själv och för ens relationer till sin omgivning. Jag är ledsen för hennes skull att hon inte är bättre på att se och uppskatta det hon har. Att hon inte klarar av att fokusera på det. Att hon ständigt behöver leva sitt liv i ett OM. Vad jobbigt. Hon skämtade bort mina tankar. Jag vågade inte fråga varför.

Jag inser givetvis att jag är den sista som borde säga något om dessa tankar. Att våra drömmar om ett barn, en familj, är ett enda stort OM. Men just för att det är så destruktivt, just för att det är så svårt att leva med OM vid som sida som sin eviga följeslagare, så jobbar jag hela tiden med att mota bort OM. Jag jobbar med att försöka vara i nuet. Att verkligen känna att just NU är jag pirrigt glad över småttingarna. Att inte tillåta andnöden inför nästa veckas besked ta för stor plats hos mig. Inte nu. Jag jobbar med att se det jag har, att se det jag är lycklig över mitt i allt det svåra. Att faktiskt uppskatta alla de avseenden som just jag är lyckligt lottad. Jag tycker att jag är skyldig mig själv det. Jag tycker att jag är skyldig alla fantastiska människor omkring mig det. Att de får känna att de är sedda och uppskattade, trots att jag mår dåligt.

Tillbaka på jobbet igen

Så konstigt. Att vara tillbaka på jobbet igen. Alla är som vanligt. Alla tror att jag är som vanligt. Så är allt egentligen annorlunda. Småttingarna har ju flyttat in. Med tanke på min uppsvällda mage så är det iof mycket möjligt att det finns de som misstänker det. Men ändå.

Det finns veckor som ändrar ens liv, som vänder upp och ner på tillvaron. Som gör en till en annorlunda människa. Inte helt annorlunda, men inte heller helt som förut. Förra veckan var en sådan vecka. Denna vecka känns fjäderlätt i jämförelse. Nästa vecka kan definitivt vara en sådan vecka igen. Jag fasar redan nu för om den inte är det. Och det pirrar vid tanken på att den kan vara det.

Och alla andra lever sina liv oförändrat. I alla fall på utsidan. Så konstigt.

Idag har jag ätit krabba med min bror och pratat, och pratat och pratat. Att vara förunnad ett syskon som man är nära är verkligen stort. Viktigt. När jag gick pussade han min mage och viskade "nu kör vi". Finaste bror!

Sol, orkeslöshet och svälld mage

Härliga helgdagar. Sol och höstpromenader vid vatten. God mat, liiite vin. Härligt, hoppfullt, försiktig med allt som skulle kunna få mina småttingar att flytta ut.

Bara några moln på den klarblå himlen. Jag har inte fått tillbaka min mage sen återföringen. Den är uppsvälld, knipig. Den trycker mot halsen och det känns som jag har håll ibland. Har förstått att detta skulle kunna vara en biverkning av proggisarna. Hmm. Är inte sams med dem. Alla mina coacher - tack för tipsen. Min man är lite chockad över den totala öppenhet som råder här. Jag tycker att den är befriande.

Jag sover mycket, 10 timmar per natt och igår behövde jag ändå sova middag 40 minuter. Även om jag är mer mig själv nu så märker jag att jag inte orkar som vanligt. Att jag saknar energi. Försöker att se det och inte min vana trogen pressa in för mycket. Inte göra saker som tar energi. Som att gå på min brors släktkalas idag. Jag vet att min förvirrade farmor, mammas egocentriska och pratglada moster, min tystlåtna truliga kusin och alla andra helt normala släktingar som kommer, blir lättare för honom att hantera om jag är där. Jag hade tänkt gå. Jag hade sagt det. Ändå - i morse tog det stopp. Det hade tagit massor med energi att gå och jag klarar inte det just nu. Jag har ingen energi att ta av. Jag kämpar och kämpar för att samla energi och en liten energitjuv så är jag tömd igen. Jag ringde och sa det och han blev besviken men sa att han förstod. Jag HATAR att göra mina nära besvikna. Jag är inte sån. Jag vill vara en som ställer upp, en som lyssnar, en som tar sig tid, en som finns där. Nu klarar jag inte det. Det är tungt.

Men mest är det sol och pirrande glädje. En nystart. En känsla av hopp, efter en så lång tid av hopplöshet. Det är en stor känsla. Jag njuter av den och vägrar att tänka på risken för misslyckande även denna gång. Tror att småttingarna inte gillar neggo-personer. De vill ha positiva vibbar för att stanna. Det tänker jag ge dem - så det så.

Proggisar - nej tack

Tack för era snälla ord och varma omtanke. Jag blir rörd över hur många det är som tänkt på oss under dessa dagar. Och som svar på Kapybarans och Anna-Bells fråga. Den barske heter egentligen dr. Maersk och är för närvarande min stöttesten i livet och min idol.

Är fortfarande pirrande, lycklig och försöker ta vara på den känslan. Jag känner mig speciell och glad och vill bara vara kvar i min bubbla. Är hemma från jobbet idag också och det känns helt rätt. Är omtumlad och matt efter veckans känslomässiga bergodalbana och allt min kropp har behövt genomgå. Tror att det är bra att jag låter mig själv läka och vila i lugn och ro.

Enda molnet på min himmel är för närvarande dessa proggisar. Äckligt. Har verkligen ingen lust att stoppa upp dem tre gånger per dag. Inser att jag inte har något val, men säger ändå mentalt nej tack. Den jag stoppade upp i morse åkte dessutom ut två gånger. Tror att jag inte stoppade upp den tillräckligt långt. Fräscht.

Håller alla tummarna för Tingeling nu - hoppas innerligt att hennes dag också slutar i stor lättnad och pirrande glädje!

Jag - en ruvare

Så fick jag bli en ruvare. Det känns stort. Så här nära en graviditet har jag aldrig varit förut. Är glad och pirrig i hela kroppen och nu vågar jag för första gången hoppas på riktigt. Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas.

Det fanns inga guldägg, men 3 stycken silverägg och 3 stycken bronsägg. 6 av 9 ägg som vi kunde ha stoppat tillbaka sa den barska. Det var ett mycket bra resultat sa han också. Silveräggen var mycket bra, men inte fantastiskt bra. Därför blev det bara silver. Och vi fick frågan som vi försökt förbereda oss på - om vi ville stoppa tillbaka 2 ägg. Om vi stoppade tillbaka 1 ägg hade vi ca 35 - 40 % chans att lyckas och om vi stoppade tillbaka 2 hade vi ca 50 % chans att lyckas. Vi var ense men lite skakis - varje procent är viktig. Det är ett fantastiskt under oavsett om det blir tvillingar. Givetvis ville vi få tillbaka 2. OM vi skulle vara så lyckligt lottade att jag blir gravid så är det bara 15% chans att det blir tvillingar i alla fall. Sa han. Alla dessa procent att förhålla sig till hela tiden. Inget av äggen hade sådana speciella egenskaper att det gick att frysa sa han också. Vägrar vara nedslagen för det - vi behöver ju inga i frysen om det lyckas nu. En sak i taget. Vill fokusera allt på detta försök, vara här och nu och inte tänka för långt framåt.

När vi kom därifrån var jag nästan yster av lättnad. Maken lite spak. Kunde inte riktigt släppa tanken på att det nu är två embryon som åker runt där inne. Jag sa att han var knäpp och att han fokuserade på fel saker. Han höll med, men var spak i alla fall sa han.

Tänk att jag har två befruktade ägg inne i mig - helt ofattbart. Jag vill så gärna att de ska stanna. Att de ska trivas och fastna. Ska inte stressa någonting och bara äta bra mat och röra på mig lagom. Och så ska jag prata snällt med dem varje dag så att de känner sig välkomna.

Den barske gav oss följande förhållingsorder: Vagiatorer 3 gånger om dagen, direkt på morgonen, mitt emellan och innan sängående. Inget samliv - men vi får kramas och pussas (alltid nått sa maken torrt). Ingen träning annat är promenader och lättare cykling. Inga cigarrer ((!) han har humor även om man inte alltid tror det i allt det barska) och bara måttligt med alkohol.

Sen är det bara att vänta och räkna dagarna till den 3 oktober - 13 dagar idag. Och jag skulle försöka låta bli att tolka några tecken sa han också (tjena som om jag kommer att kunna låta bli). För man kan känna sig helt ogravid och ändå vara det, man kan ha mensvärk och blöda och ändå vara gravid (mycket möjligt - vet jag inget om) och man kan ha alla gravidsymptom och ändå inte vara det (tell me about it). Vi fick testa hemma på morgonen den 3:e, men inte innan och vi skulle också ta med morgonurin och testa hos dem. Urk - jag blir nervös bara jag tänker på det. Men nu ska jag inte vara nervös. Nu ska jag bara fokusera på mina små embryon och på att de ska ha det bra.

Nervös igen

Ahhhhhh denna ständiga nervositet för än det ena än det andra. Mår lite lätt illa. Gör nästan alltid det när jag är nervös. Magen krånglar. Vill att klockan ska bli 13.10 och att den snälle bistra läkaren ska säga att hur många ägg som helst var av toppkvalité och att vi har varit nervösa i onödan. Vill, vill, vill.

Är inte så nervös inför själva återförandet. Han den bistra har sagt att det känns mindre än inseminationen och den har alltid gått helt ok. Det enda jag är nervös över är att allt ska se dåligt ut. Att äggen inte har delat sig som de ska. Att inte ett endaste litet pyttägg har visat sig vara ett guldägg. Nattsvart tanke. Nu när jag till och med har blivit lite hoppfullt stöddig av att det har gått så bra de senaste dagarna. Skulle iof vara typiskt om jag blev bestraffad för det. Är det något som sällan lönar sig så är det stöddighet har jag märkt.

För övrigt har ägglossningssprutan - Otrivellen - intressanta bieffekter. Brösten är en storlek störren än vanligt och spända. Till makens förtret är de också ömma och inte alls lekvänliga. Retligt. Allt det magonda från ÄP börjar i alla fall gå över så sakteliga. Jag känner för första gången på länge att både min kropp och min knopp är som vanligt igen (nästan i alla fall) och inte nedbrutna av alla hormoner. Underbart skönt. Skönt ändå att vara hemma idag också. Det är jobbigt att vara nervös på jobbet och jag vet aldrig om jag får något möte som det är svårt att säga nej till. Lättare då att inte vara där alls. Känner dessutom att jag har rätt att ta hand om mig själv lite extra just nu. Att skapa bra förutsättningar för det lilla guldägget om det vill komma till mig.

Ett steg i taget

Nu har vi kommit ett steg längre - av 12 ägg är 9 befruktade. Imorgon klockan 13.10 är det dags för återföring. Då får vi också veta om de delat på sig som de ska. Innan dess vet vi egentligen ingenting.

Detta är verkligen en mycket långdragen process. Spänningen skulle kunna vara kittlande om det inte var för att det är vårt liv, vår lycka som står på spel i varje steg. Nu är den istället outhärdlig.

Små pyttesteg mot ett mål långt bort i fjärran. Varje steg som lyckas är en seger i sig och vi glädjer oss. Men glädjen kan inte upplevas fullt ut, eftersom det hela tiden finns ett nytt steg som måste klaras. Som bara måste gå bra. Och nästa steg kan betyda att allt har misslyckats. Lite som i "vem vill bli miljonär", bara med den skillnaden att man inte kan stoppa mitt i och säga att man nöjer sig. Att man är glad för det man fick. Det är allt eller inget hela tiden.

Det tär. Kan inte ens föreställa mig hur det kommer att tära om vi måste gå igenom detta flera gånger. Mariachi, Tingeling, Tinsellflickan, Anna och alla ni andra som har behövt det. Jag känner verkligen med er - vilken styrka, vilket mod. Att våga hoppas igen och igen. Att börja från början och ta alla steg ett i taget igen. Ett enormt mod är vad som krävs. Jag önskar verkligen att ingen skulle behöva vara så stark, så modig. Det är så orättvis att vissa prövas så hårt av livet och andra inte. Jag vill inte prövas mer. Snälla låt mig slippa. Låt det få vara nog nu. Låt det få vara vår tur nu.

Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur

12 ägg utplockade!

Vaknade kvart över sju i morse. Lyckade på något mystiskt sätt ändå sova förhållandevis gott i natt och kände mig ändå ganska stark. Trots att jag var illamående av nervositet, magen krånglade och jag bara ville att det skulle vara över. Maken lyckades snabbt göra sitt. Trots de skumma förutsättningarna. Mycket impad.

Vi kom fram till Sophiahemmet straxt före nio och fick sitta i ett eget rum, en sköterska satte en grej i armen och sen fick vi vänta, och vänta. Inte helt rätt tillfälle att behöva vänta länge. Något hade strulat och vi behövde till slut vänta en timme innan vi fick träffa den snälle barske läkaren. Kändes mycket tryggt att det var han som skulle göra plockningen. Jag fick byta om till tjusiga stickade långa strumpor och en blå rock och gå ut i undersökningsrummet. Läkaren hade sagt att själva utplockningen inte skulle ta mer än 7 minuter vilket kändes betryggande. Jag fick lokalbedövning, morfin och smärtstillande och lugnande (eller om det var morfinet som var smärtstillande eller lugnande). Och det kändes faktiskt nästan inget alls. Otrolig lättnad! Maken klappade mig på huvudet under hela tiden och det var så skönt att han var med. Att han var så stark i allt det läskiga.

De fick ut 12 ägg! Vi kände oss mycket lättade när allt var över och jag låg på britsen utanför. Vet att det är kvalitén och inte antalet som spelar roll, men det känns som om det är så många fler chanser att något är bra när man får ut så många. Den riktiga domen kommer ju imorgon. Hoppas, hoppas, hoppas att något var riktigt bra av alla ägg som jag burit.

Har precis sovit flera timmar. Var helt utmattad när vi kom hem och antagligen lite groggy av citadonet. Nu känner jag mig piggare, men kan fortfarande inte gå upprätt för att det gör för ont och mår egentligen bara ok när jag ligger ner. Det är hanterbar smärta dock. Har alltid haft sjukt ont vid mens, så jag är van.

Nu ska vi äta god thaitake-away, Ben & Jerry glass och titta på några fler Heroes-avsnitt. Maken är så ompysslande så.

Kärlek. Jag är så lyckligt lottad som har så mycket kärlek i mitt liv. Maken som är så fantastisk och en helt underbart stöttande familj och underbara vänner. Det är vid prövningar som detta som man verkligen inser hur viktigt sånt är. Det är så stort att få ta emot så mycket kärlek.

I morgon gäller det

Tack massor för all snäll peppning! Nu gäller att vara storstark.

Jag och maken har precis gjort vårt bästa för att förtränga nervositeten med några Heroes-avsnitt. Det gick ganska bra. Nu har jag ångest och ont igen. Sträckningen är kvar och jag mår lite illa av nervositet. Sova kommer uppenbarligen gå hur bra som helst.

Men det kommer att gå bra. Det måste gå bra. Det ska gå bra. Imorgon straxt efter nio kommer de att helt smärtfritt ta ut massor med fantastiska ägg och om nio månader kommer vi att sitta här med en liten alldeles egen bebis och förundras över att under faktiskt händer även oss.

Ska tänka på dig Tingeling innan jag dåsar in och hålla alla tummar för att det kommer att gå fantastiskt bra även för dig/er!

Goooooo äggs! Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur.

Regn är bra för diciplinen

Det regnar. Utanför arbetsrummet fönster tittar jag på folk som skyndar förbi med regnkläder eller paraply. Marken är blöt. Träden börjar anta en ljusgrön, gul, röd färg. Det är höst. En regnig höstdag. Det stör mig inte det minsta.

Jag måste skriva klart en inlaga tills imorgon bitti. Trots att ämnet är sjukt tråkigt har jag flyt i skrivandet. Mycket märkligt och ganska ovanligt för att vara mig. Jag brukar vara känslostyrd i mitt skrivande och behöva värka ut inlagor som handlar om tråkiga saker ord för ord.

Tror att min flitighet beror en kombination av att jag inte har något val eftersom jag ska vara borta nästan hela nästa vecka och att det regnar. När hösten kommer kan jag riktigt längta efter regnet. Att få vara inne och mysa och dricka te. Tända ljus. Idag är en sådan dag. Det gör inget att jag behöver arbeta. Jag har en stor kopp latte och lite lyxkakor vid min sida och jag skriver så flitigt så. Några pauser har det blivit dock - behöver ju läsa vad som hänt er andra sedan igår. Det är bara att erkänna. Jag har blivit en bloggjunkie.

Idag är sista dagen med sprayen. Ikväll Otrivellesprutan och imorgon vilodag. Känner mig stinn av ägg. Har dessutom en märklig sträckning i vänster sida. Det är mest ägg på vänster sida - undrar om det är därför. Sträckningen har suttit i under flera dagar. Denna outgrundliga kropp man är hyresgäst i.

Har lite ont i magen över allt vi kommer att få veta nästa vecka. Nästa vecka är helt klart ingen vanlig vecka. Mycket kommer att ha förändrats när jag sitter här nästa söndag. Då kommer vi veta om det var några ägg i äggblåsorna, om några embryon delat sig tillräckligt bra, och om vi till och med har fått några över till frysen. Jag kanske är en "ruvare" nästa vecka.

Varför kan man inte snabbspola framåt ibland. Fast det är klart. Känner mycket hellre det behärskade magknipslugn som jag känner idag - än den bottenlösa förtvivlan som jag kommer att känna nästa söndag om något går snett. Vill att allt ska gå bra och att jag ska kunna snabbspola fram till den förvissningen. Känner mig av någon anledning liiite mer hoppfull just nu och försöker hålla fast vid den känslan. Det är vår tur nu - det måste vara det.

Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur - så det så.

Andra VUL och MVG

Yiiipiiidoooo - denna gång fick vi MVG. Det såg mycket bra ut sa den tjärve läkaren. Det var precis lagom många äggblåsor (13 stycken) och de var jämnstora, slemhinnan såg också bra ut. Otroligt skönt. Vi gjorde high five när vi kom ut därifrån och kramades. Det gäller att ta till vara på de små segrarna.

Ni har vi också fått en tidsplan att förhålla oss till. En spruta puregon till ikväll, Otrovellespruta imorgon, vila måndag och tisdag är det dags för ÄP. Maken får göra sitt här hemma, vilket ju förståss känns skönt och sen åker vi dit på tisdag morgon. Labbsvar onsdag och återförande (om allt gått som det ska) på torsdag. Jag har bestämt mig för att vara ledig tisdag till torsdag och att den lättaste lögnen är att säga att jag har blivit akut magsjuk. Vågar inte säga att jag ska operera mig med risk för följdfrågor som jag skulle ha svårt att hantera och influensa blir man ju inte akut sjuk i.

Jag sa att jag var väldigt nervös inför ÄP och att jag ville ha så mycket knark som möjligt. De lovade att jag skulle få precis så mycket som jag behövde. Det kändes betryggande.

Otroligt att vi nu är framme vid ÄP. Det kändes så långt borta i början av behandlingen. Betryggande långt borta. Fasar för ÄP och för den långa väntan därefter. Ska dricka ett gott glas vin ikväll, för sen är det uppehåll. Tänk om det uppehållet skulle vara 9 månader. Det är sjukt svårt att ta in att det faktiskt finns en chans att det blir så. En chans till lycka. En väg ut ur detta ledsna tillstånd. En möjlighet att bli en familj. Nej - det går inte att förstå.

Fredag - äntligen

Som jag har längtat! Det ska bli sååå skönt med helg. Att få vila, inte göra annat än det man faktiskt vill och inte behöva le om ansiktet känns stelt. Härligt! Är trot eller ej på ganska bra fredagshumör. Väldigt skönt. Vi funderar till och med på att försöka hitta på något efter jobbet. Typ ta en öl en timme eller så. Helt vilt!

I morgon är det andra VUL. Magen spänner som en ballong. Snälla, snälla, snälla - säg att det betyder att det ser tok-bra ut där inne. Vill ju det så gärna. Det ska bli skönt att förhoppningsvis få veta dag för ÄP nu också. Har ursvårt att komma ifrån jobbet nästa vecka och måste verkligen veta hur jag ska planera den. Har fortfarande svårt att andas vid tanken på ÄP, men har läst er andras erfarenheter av detta och det verkar som om det går att ta sig igenom. Känns i alla fall lite betryggande. Största oron är förståss att de inte ska få ut några fina ägg. Snälla, snälla, snälla, säg att det inte blir så. Ska bara tänka positiva tankar - afirmation ska ju vara bra för det mesta sägs det.

Är sjukt trött på sprutorna nu - helt blå om magen och salvan hjälpte bara lite grann. Ska bli väldigt skönt att få slippa dem (för denna gång - nej fy så får jag inte tänka).

Avslutningsvis - tack för allt stöd. Det värmer verkligen!

Lite tilltuffsad

Jag känner mig lite tilltuffsad av livet just nu.

Jag som aldrig i vanliga fall har svårt att somna eller att sova när jag väl somnat, ligger nu vaken i en ångest som inte vill släppa. När jag väl lyckats somna vaknar jag efter några timmar av att jag drömt något jobbigt eller att jag har ont i magen. Tror att det är det magonda som gör att jag sover ovanligt lätt.

Jag har ångest över lite av allt som har med vår situation att göra:
1. Att ÄP närmar sig.
2. Att allt detta hemska kan komma att vara förgäves.
3. Att jag inte ska kunna somna och därför må dåligt dagen därpå.
4. Att jag ska vara så fokuserad på detta att jag gör ett dåligt jobb.
5. Att min omgivning inte ska orka med mig.
6. Att vi ska behöva göra detta om och om igen.
7. Att vi ska behöva leva så här i ett år eller mer.

Saker som jag har ångest över hela tiden, men som på kvällen när jag ska somna attakerar mig så att jag vrider och vänder på mig med en stor klump i halsen utan att få någon ro. Detta gör mig tilltufsad.

Sen känner jag att min initiala kaxighet när jag fick börja med sprutorna har börjat avta. Jag är fortfarande mer mig själv, men en ledsen version av mig, en rädd version. Jag är inte alls förtjust i denna version av mig själv. Jag vill att den ska få förvinna och jag ska få bli mig själv igen. Jag brukar ju vara en glad och ganska bekymmerslös person. Så blir jag rädd för att jag inte ser när det kommer att bli så. Eftersom jag någonstans inser att denna version inte kommer att försvinna förrän vi lyckas. Och eftersom jag inte kan tro att vi kommer att göra det, så ser jag inget slut på mig själv i en version jag inte tycker om och inte vill vara. Dessa tankar skrämer mig massor. Detta gör mig tilltuffsad.

Tävlingsinriktad som jag är kunde jag föresten inte låta bli att fråga barnmorskan om det gick att få mer än bra av läkaren. Om man kunde få MVG. Det kunde man. Förståss. Hon var iof noga med att poängtera att det var svårt att se något redan nu och att det fortfarande kunde bli MVG, men i alla fall. Är redan nervös inför lördag. Hela tiden nya saker att vara nervös över. Jag är inte en nervös person. Mitt konstanta nervösa tillstånd stör mig också. Detta gör mig tilltuffsad.

Ha - här får jag gnälla hur mycket jag vill och jag har inte ens dåligt samvete för att jag gör det. Det har visat sig passa mig mycket bra att blogga.

Vänner som stjälper istället för hjälper

Ahhhhhhh. Har precis talat med en av mina närmsta vänner i telefon. En väldigt när och väldigt kär vän, men galet bossig ibland och inte alltid helt i kontakt med sin empatiska sida.

I över en halvtimme har hon malt på om hur jag bör hantera vår situation, hur jag bör känna, hur jag bör tänka. JAG ORKAR NTE. Även om jag sa emot när jag tyckte att hon hade fel och hon lyssnade på vad jag sa, så spelar det ingen roll. Att hon pratar på det sättet är i sig ett övertramp. Hon förstår inte vad jag går igenom. Hon kan inte förstå. Att tala på det sättet implicerar att hon tror att hon förstår och att hon dessutom tycker sig ha rätt till en åsikt. Det är kränkande. Andra sorger som man går igenom i livet, en förlust av en mor/farförälder, en separation eller vad det nu kan vara tror folk inte (normalt) att de förstår om de inte har varit med om något liknande själva. Varför tror hon att hon kan förstå min sorg? Inte heller tror någon som inte har varit med om det själv att den förstår hur det är att genomgå en behandling för allvarlig sjukdom. Varför tror hon att hon förstår hur det är för mig att genomgå den här behandlingen?

Men det är så himla svårt att svara henne i det stora istället för i det lilla - för då måste jag tala om för henne att hon sårar mig och motivera det. Jag orkar inte det. Varför ska jag behöva orka det? Varför lägger hon ytterligare börda på mina axlar. Det är taskigt. Jag orkar inte med att folk är taskiga och okänsliga just nu. Är det för mycket begärt att folk ska tänka till lite extra, ta lite extra hänsyn??

Första VUL avklarat

Efter en natt fylld av mardrömmar om saker som kan gå fel i en IVF och alldeles för lite sömn till följd åkte vi iväg till Sophiahemmet för blodprov och första VUL.

Trots varma kläder hade de lika svårt att hitta en åder att sticka i denna gång. Hmm.

VUL gick bra, trots att det var en manlig läkare. Har svårt att hantera det. Känner mig alltid lite extra spänd och generad. Min man var med och han tyckte att det kändes konstigt att någon annan var där och "rörde om". Vi tyckte båda att det var skönt att han var med dock. Känns viktigt att dela detta. Läkaren sa att det såg bra ut och att det hade utvecklats 12-13 blåsor. Att betyget var att det var bra. Jag hade ju helst velat att han sagt att det såg sjukt bra ut, att han aldrig hade sett ett så bra resultat tidigare eller något annat "balanserat" - helt rimliga förhoppningar i mitt tycke ; ) , men jag fick nöja mig med ett bra. Tänk att man inte kan låta bli att överanalysera läkares besked.

På vägen därifrån sa min man att han var ledsen över att hur det än blir så är vi berövade lite av magin kring detta med barn och graviditet. Våra eventuella barn kommer inte att ha blivit till på en resa i Italien och vi kommer inte att helt okomplicerat bara upptäcka en dag att det var dags för oss att bli föräldrar. Det är verkligen en sorg det också. Även om det givetvis skulle vara stum lycka och total magi om detta lyckas - men på ett annat sätt och inte utan kamp och sorg.

Har bestämt mig för att inte gå på en planerad tjejmiddag med mitt tjejgäng i kväll. Dels för att jag fortfarande känner ett behov av att vila upp mig på kvällarna och dels för att hon som vi ska till har en liten dotter på några månader och att en annan av tjejerna i gänget precis har "outat" att hon är gravid. Sannolikheten är således stor att vi kommer att prata om barn och graviditet en stor del av kvällen och jag orkar verkligen inte det. Jag orkar inte heller få några frågor om när det är dags för oss att "sätta igång". Hatar att ljuga dock och vill inte behöva göra det, men måste ju hitta på någon ursäkt. Fan vad allt med detta är komplicerat.

De ringer i eftermiddag och säger när nästa VUL är, troligtvis fredag eller lördag. Då får vi också antagligen veta när ÄP blir mer exakt. Burr.

Ont i magen

Vaknade inatt kallsvettig. Undrade varför jag hade vaknat. Insåg sedan att det var för att det gjorde ONT i äggstockarna. Hoppas att det betyder att det växer bra där inne. Vill ändå helst inte ha ont varje natt. Känns som om magen är en ömtålig korg just nu. Förstår att man inte får träna. Det känns som om man är extra känslig.

Har gått ner till 150 enheter Puregon nu och i morgon är det första VUL. Känns nervöst. Vill inte, vill inte, vill inte att det ska vara något som ser dåligt ut. Maken ska följa med. Det känns väldigt skönt. Även fast han inte kan göra något mer än att hålla handen, så känns det skönt att vi är två som lyssnar och att vi delar det som går att dela i detta svåra. Måste komma ihåg att klä mig varmt också, så att det inte är lika svårt med blodprovet.

Annars är det som om jag känner mig starkare. Jag har en annan grundstyrka nu och det är oändligt skönt. Att huvudvärken dessutom är som bortblåst känns ju inte helt fel. Maken säger att det märks jättetydligt på mig. Jag är inte längre helt håglös. Svårt att beskriva - för jag känner mig ju fortfarande svag på en massa sätt, men på något sätt ändå i grunden starkare. Oändlig lättnad. Hoppas bara på att detta onda inte blir värre.

Orkade mig till och med iväg på bio igår. Vi såg This is England. Exakt hur bra som helst. Fantastiska rollprestationer, fantastisk taiming, oerhört stark. En måstefilm.

För övrigt måste man läsa Sarings fotbollsreferat från i lördags - galet roligt och väldigt hög igenkännigsfaktor.

Svärföräldrar

Det är knepigt med svärföräldrar. De är familj. De är nära. Och ändå är de inte min familj, mina nära. Det blir extra tydligt när det är jobbigt. Det blir extra tydligt nu.

Jag har berättat för min familj. Maken har berättat för sin. Det är tillräckligt svårt att prata med min och oöverstigligt svårt att prata med hans. De har svårt att förstå det och blir sårade. De säger okänsliga saker och jag blir sårad. Maken blir stressad för att jag blir sårad.

Svärmor har varit väldigt fokuserad på att vi måste slappna av. Att allt ska gå bra bara vi slappnar av. Jag har bara velat skrika: sluta skuldbelägga. Vi slappnar för i helvete av så gott det går. Det blir inget ändå. Sen har hon även hakat upp sig på att en kusin till maken blev gravid precis innan de skulle börja med IVF, efter att ha varit hos en gynekolog som sa att att hennes PH-värde var för lågt i livmodern och att det var därför det inte fungerat. Ingen av alla läkare vi har talat med har förstått vad den gynekologen pratade om och helt avfärdat den teorin. Jag känner ett behov av att tro på att de vet vad de talar om - om inte annat eftersom vi lägger vår framtid och vår ekonomi i deras händer. Jag orkar inte tro på att någon mirakelkur skulle kunna göra någon skillnad. Hon har haft svårt att ta till sig detta. Jag förstår att hon vill tro på mirakel, men jag orkar inte det. Det blir för osäkert och gör för ont. Det är svårt att förklara det för någon som är nära, men inte närmast.

De var här på fika idag. Det var första gången vi sågs sen vi började. Jag orkade inte, ville inte, men kunde inte säga nej. Av någon anledning gick det bättre än väntat. Vi pratade om annat. Sen pratade vi lite om att vi precis hade börjat med sprutorna och att det är läskigt. Jag började inte gråta. De sa inget okänsligt utan var superförstående och rara. Sen sa jag att jag blev trött av att ha dem här. Svärmor förstod och de gick hem. Över förväntan gick det. Otroligt skönt. Maken var lättad. Jag vat lättad och slut. Nu har jag sovit lite middag och känner mig faktiskt piggare. För första gången på länge har jag ingen huvudvärk. Det är ljuvligt.

Andra sprutan tagen

Heja fettet!

Det är helt klart inte alls dumt med lite valkar när man ska sticka sig själv i magen. Tänk att för en gång skull få vara tacksam för att de finns... Vad gör de som är spinkiga?? Lebbigt om man bara skulle få tag på lite skinn....

Andra gången kändes helt klart bättre rent psykiskt, men jag tror att vi träffade ett blodkärl för det kändes mer och sen stack det konstigt ett tag. Låg i soffan och blev uppassad med glass och kaffe efteråt. Det kan man ju vänja sig vid... Ska komma ihåg att låta nålen bli varm också nästa gång. Vad skulle jag göra utan alla era råd - ni är verkligen mina klippor. *stor kram*

Dricker bara en kopp kaffe om dagen, eftersom jag har läst att för mycket kaffe kan påverka fertiliteten. Nu var det någonstanns jag läste att man inte borde dricka te heller. Det har jag aldrig hört förut. Vill verkligen inte vara utan mitt te i onödan. Det framgick inte heller om det bara gällde svart te eller alla sorter. Känns iof konstigt att det skulle stå och falla med det, men man vill ju inte försämra oddsen i onödan. De är dåliga nog som det är.

Var hos våra vänner som precis har fått barn ikväll. Deras dotter var så pytteliten och perfekt och de var så stolta och söta. Blev alldeles varm i hjärtat och oändligt glad för deras skull. Och lite kall i hjärtat för vår skull. Tänk om vi inte får uppleva samma glädje, samma stolthet. Jag vill också bli familj. Tänk att man kan gråta av glädje och sorg samtidigt.

Och nu är det i alla fall helg och det känns fantastiskt lyxigt!

Första sprutan tagen

Puh! Vilken pärs! Spruta. Mage. Jag.

Det är verkligen sjukt läskigt att spruta sig själv i magen. Fast egentligen sprutar jag inte själv utan min man, men ändå. Han var lika nervös som jag. Vi bara tittade på varandra och på min mage en lång stund. Sen började vi skratta lite lätt hysteriskt över det absurda i situationen. Men det var bara att göra det. Tydligen var pennan väldigt stor, så det var svårt att nå ändan med tummen och när han väl hade satt in nålen var det inte läge att jucka runt. Tekniken behöver tydligen finslipas, men det gick bra till slut.

Man vänjer sig säkert. Man vänjer sig vid mycket om man måste har jag märkt.

Efteråt grät jag och vi låg och pratade en lång stund i sängen. Om hur osäkert det känns med 51 % chans att misslyckas. Hur sjukt sällan jag lyckas få upp rätt sida om jag singlar slant. Att någon annan alltid fick välja målvakt (eller vad det nu var man valde) först. Svårt att känna sig hoppfull med sådana chanser.

Spraydag 21 - nedreglerad och färdig för sprutor

Jag är nedreglerad - tjohoo.

Att ta blodprov var lite av ett äventyr dock. Jag är extremt svårstucken och tre olika sticktanter provade innan det gick vägen. Fick till slut ha en liten värmekudde för att locka fram ådern. Som tur var så var de så pass ruttade att de inte provade utan att vara säkra på att det fanns en åder under nålen - najs. Är inte helt nöjd med att vara nåldyna (har hänt allt för många gånger). Nästa gång ska jag tydligen ha på mig mycket varma kläder för att underlätta.

*Första VUL (tack Kapybaran för input - vaginalt ultraljud om det är någon mer än jag som inte har koll på alla förkortningar ännu) på tisdag. Mannen ska följa med. Det känns bra.

*Första sprutan idag med 200 enheter Puregon. Hoppas, hoppas att det ska gå bra och att jag ska bli av med lite bivärkningar som i ett nafs därefter. Vore sjukt soft att få sova en hel natt i torra lakan. Vore ännu bättre om det är en tillräckligt stor dos för att jag ska börja massproducera ägg... Kan det bli för många?

*ÄP planerad till om 13-15 dagar dvs. 18-20 september). Burr. Ska be om att få så mycket droger att jag knappt är vid medvetande.

Säger ni andra att ni ska till läkaren - eller har ni några andra bra ursäkter man kan använda. Det kommer ju att bli en del frånvaro. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Om jag får något viktigt möte är det ju inte bara att låtsas bli sjuk i mitt jobb. Några tips?

Kapybarans utmaning antagen

Här kommer 8 saker om mig...
1. Tycker att relationer till de man tycker om är det viktigaste här i livet.
2. Har tränat boxning och klättring med min man.
3. Har spelat teater för prinsessan Viktoria. Första och enda framträdandet för publik och jag var 10 år...
4. Målar tavlor ibland. Gärna stora tavlor med mycket färg.
5. Älskar att resa, men har hakat upp mig på Italien (älskar Italien och har varit där MÅNGA gånger vid det här laget). Har därför aldrig varit varken i Sydamerika, Afrika, eller Australien.
6. Har tagit förarbevis för båt denna sommar.
7. Älskar att plocka svamp, bada bastu och bada naken. Gärna vid samma tillfälle.
8. Tycker inte om att köra fort någonsinn och mår illa av allt på Gröna Lund.

Så... Och jag utmanar..... *trumvirvel*.... Vet inte.... Alla jag läser har redan blivit utmanade.... *hmpf*

Spraydag 20

Det är så många tankar. En tankesnurra är följande.

Jag tror absolut inte att allt detta kämpande kommer att leda till ett barn. Jag skulle inte våga vara så fräck. Men så blir jag orolig att sådan tankar ska få den allsmäktige barnutdelaren att straffa mig för att jag inte tänker positiva tankar och göra så att det blir som jag tänker. Ibland vågar jag tänka tanken att det faktiskt finns en chans att det skulle kunna bli ett litet barn. Då blir jag genast också nervös - tänk om den allsmäktige kommer att straffa mig för min kaxighet. Förvirrade tankar.

Och så är jag ju så ilsken jämt. Igår blev jag väldigt ilsken. Över folks dumhet. Min högsta chef frågade mig om jag var gravid. HALLÅ - sånt frågar man faktiskt inte och absolut inte om man är chef. Jag svarade att jag gått upp i vikt över sommaren och tackade för att han hade vänligheten att informera mig om att han också hade uppmärksammat det. Varpå han svarade att det inte var han som trott det utan någon annan som sagt det (?!). Jag svarade att det var roligt att höra att denna andra noterat min viktuppgång. Då försökte min chef nr 2 släta över klavertrampet och sa att om det var så, så klädde det mig bara. Chef nr 1 sa då att det ju var skönt eftersom han var orolig att även jag skulle försvinna. Hur är folk funtade?? Livet på en advokatbyrå kan verkligen vara allt annat än glamoröst. Det finns på tok för många galna delägarprimmadonnor att behöva hantera.

Jag sprayar Synerala. För mig har det ju varit sjukt jobbigt och för Tingeling har det inte märkts alls. Konstigt att det kan vara så olika. För er som har gjort detta förr: försvinner alla symtom när man börjar med sprutorna eller bara några? Ni som kan alla termer: vad betyder VUL?

En dag kvar...

Kapybaran: jag har inte missat utmaningen, utan fungerar på vad jag ska skriva...

Spraydag 19

Det är inte roligt att vrida sig i svett varje natt och att vakna med sprängande huvudvärk varje morgon. Det är svårt att komma till jobbet som en solstråle då.

Hade middag för en arbetskamrat som ska åka till NY igår. Det var urtrevligt. Vi skvallrade om jobbet, pratade om killar och om hur det skulle bli för henne i NY. Inte en stavelse om barn. Såå skönt! Eftersom många av våra vänner har barn, så blir det väldigt mycket prat om barn. Vilket är mysigt och roligt för jag tycker ju om deras barn. Men det blir också sorgligt och en konstant påminnelse om vår situation. Det är skönt att få känna sig normal. Att få låtsas att allt är normalt för en stund.

Dessa sprayveckor har vårt umgänge varit konstigt. Jag orkar inte göra någonting och är glad om jag inte börjar gråta av trötthet när arbetsdagen är slut. De vänner som vet har jag därför sagt att jag inte orkar träffa. De vänner som inte vet är det lättare att träffa än att hitta på en ursäkt till. Kontentan är att vi bara har träffat bekanta under denna jobbiga period. Säkert sårande för våra vänner som vet och ganska jobbigt för oss, men samtidigt har det varit den enda lösningen. Jag har verkligen inte orkat både träffa de jag inte kan säga nej till och träffa mina nära vänner.

Ett upp och ner vänt liv. Om man bara visste att det kommer att leda till lycka istället för ytterligare besvikelser och sorg. Tänk vad enkelt det skulle vara då. Istället för sjukt svårt.

Två dagar kvar...

Så sitter jag här på jobbet igen - spraydag 18

Idag bryter jag mot min första regel som bloggare. Att inte skriva på jobbet. Hmm. Inte bra.

Jag vill inte vara här. Jag vill ligga i vår soffa och bara vila och tycka synd om mig själv. Jag har superont i huvudet idag också och kan verkligen inte koncentrera mig. Måste skriva en viktig inlaga, måste skriva massa protokoll och vill inte. VILL INTE. Kan dock inte gärna vara sjukskriven i ett år (eller längre, hur lång tid det nu kommer att ta tills vi ger upp). Bara att bita ihop. Igen och igen och igen.

Måste bara skriva också vad skönt det är att ni finns. Att det finns andra som går igenom samma sak. Som skriver saker som jag känner igen, som peppar på rätt sätt. Som förstår. Det är den största ljuspunkten för mig just nu. NI. Att inte vara ensam. Har ett stort behov av det just nu. Även fast jag pratar och pratar och pratar med min man, så räcker inte det. Han känner inte vad som händer i min kropp. Han har en egen sorg att bära. Det är skönt att kunna avlasta honom lite genom att kommunicera med er.

På torsdag är det dags för sprutor om blodprovet ser bra ut. Jag har förstått av er att man får tillbaka lite av sitt liv då. Att bivärkningarna blir lite mindre och att allt inte känns lika nattsvart. Tänk att se fram emot att spruta sig själv i magen. Det trodde jag aldrig.

Spraydag 17

Idag regnar det. Det är skönt. Det passa bättre än sol för mig just nu. Ibland är det skönt när världen är likadan som man känner sig.

Det är svårt att prata med de man tycker om. De kan omöjligt göra rätt och så blir man ledsen för att de gör fel. Fast det är ju inte de som är eller gör fel just nu. Det är jag. Jag som är orättvis, ilsken, gråtig, bråkig.

Pratade med en av mina allra bästa vänner i telefon i morse. Vi pratade om allt utom mig. Det var säkert av hänsyn från henne, men jag blev ledsen ändå. Fast jag tycker att det är svårt att prata och inte bjuder in till det, så blev jag ledsen. Sjukt orättvist mot henne. Hur ska hon kunna göra rätt. Hur ska hon kunna stötta om jag inte säger vad jag känner och vill. Men jag vet ju inte vad jag känner och vill. Vet bara vad jag inte vill - vara här just nu. Leva mitt liv just nu.

Sen pratade jag med min pappa. Han försökte peppa och sa att vi var unga och att många blev föräldrar sen i livet. Att vi skulle ta en dag i taget. Vet inte vad hans poäng egentligen var. Antagligen inte han heller. Men han försökte stötta på sitt sätt. Jag blev ledsen då också. Försökte förklara att det är lika sorgligt att inte veta om man kan få barn oavsett om man är 30 eller 40. Jag tror inte att han förstod. Men det är det ju ingen som inte har varit med om detta som gör. Ändå blir jag ledsen. Orättvist mot dem.

Hatar att känna mig orättvis. Hatar att vara arg och ledsen jämt.

Snart är det dags att sätta på glad-masken och gå på kalas. Tjohoo.

Båtresan blev bra

Det var härligt att komma ut med båten - trots allt. Min man var glad. Jag var fortfarande ledsen. Min bror pratade utan stopp om allt som hänt honom sen vi sågs sist och jag ville bara skrika åt honom att vara tyst. Jag inser att jag blir irriterad för ingenting och ändå blir jag det.

Jag är såå ego just nu. Jag vill bara bara prata om mina tankar eller gråta. Inte skratta, inte le, inte lyssna intresserat. Jag hatar vad sprayen gör med mitt huvud. Det är läskigt att inte ha kontroll över sitt eget huvud. Jag har läst att det ska gå bort när man börjar med sprutorna. Jag hoppas det.

Idag är det fem dagar kvar till jag ska ta min första spruta. Det är jag faktiskt inte så rädd för. Min man hjälper mig och jag tog sprutor i magen även när vi gjorde insemination. Vad jag är rädd för - paniskt rädd - är äggutplockningen. På Sophiahemmet säger de att det inte gör ont. När man läser andra bloggar verkar det fruktansvärt. Jag är rädd för att jag inte ens ska kunna ta mig in i salen från väntrummet. Att jag ska få panik och börja gråta och behöva bäras in. Inser att det säkert inte kommer bli så, men jag är rädd ändå.

Jag har blivit en bloggare

Jag har blivit en bloggare - det trodde jag aldrig! Jag vet ingenting om hur man gör.

Men jag trodde å andra sidan inte att jag skulle få några problem med att få barn heller. Det är mycket som inte blir som man tänkt. För ett kontrollfreak som mig så är det läskigt - väldigt läskigt.

Jag och min man har försökt få barn i två år och just nu gör vi vårt första IVF försök. Jag är på spraydag 16 och idag är en dålig dag. Jag gråter och vill inte göra någonting. Jag vill bara sitta hemma och gråta. Det är också en glädjens dag för igår fick två av våra allra bästa vänner en liten dotter. Det är så stort och fantastiskt att jag grät, och grät och grät. Av glädje för dem och av rädsla för att vi aldrig ska få uppleva den glädjen för vår egen skull. Min man kramade mig och klappade. Vi delar denna sorg, vi delar denna kamp och det känns tryggt och stort i detta svåra. Han är världens mest fantastiska och jag är så lyckligt lottad som får vara med honom jämt.

En vän till mig sa en gång att det var typiskt att det var vi som hade svårt att få barn. För att vi var dom sista som man skulle tro det om. Allt annat i vårt liv har varit så lätt. Det kanske är så. Det känns bara så väldigt orättvist ändå. Jag vill att det här också ska vara så lätt. Det är en sorg att det inte är så. Den sorgen förlamar mig.

Jag är helt säker på att det inte kommer att gå denna gång heller. Att vi kommer att vara ett av de där paren som tillslut inser att de måste ge upp detta också. Den känslan förlamar mig också. Samtidigt hoppas jag i smyg att jag ska ha fel. Att det ska vara vår tur nu. Att vår väntan på ett barn ska vara över. Att vårt liv som föräldrar ska få börja. Att vårt neutrum som vi lever i ska få bli ett liv igen.

Anledningen till att jag sitter här och skriver - trots att jag aldrig ens läst särskilt många bloggar förut - tror jag är för att jag har ett sånt enormt behov av att älta mna tankar kring detta. Jag vågar inte riktigt belasta mina vänner fullt ut med alla tankar. De är för många, det är för tjatigt och en del tankar är för fula. Som avundsjukan och ilskan. De är ursvåra att prata om. Så nu skriver jag istället.

Idag är en dålig dag. Kanske orkar jag ändå åka ut med båten ett tag i eftermiddag. Jag vet ju egentligen att jag mår så mycket bättre när jag gör vanliga saker fast jag inte har lust. När jag väl gör dem, så kan jag ibland glömma att inget är som vanligt. Det är så skönt att glömma. Ändå vill jag inte. Vill bara sitta hemma och gråta istället. Trots att jag är sjukt trött på att gråta.