Jag överanalyserar min kropps signaler. Hitintills har jag inte fått några signaler på att mensen är på väg. Jag har därför kunnat vara ganska lugn, förutom på nätterna. Idag på ett möte fick jag plötsligt för mig att molvärken kommit. Jag föll rakt ner i ett svart hål. Nu har den eventuella värken försvunnit igen. Mina bröst är fortfarande ömma och jag har ett lätt illamående med smak av metall.
Jag har inte kommit upp ur hålet. Magen krånglar av nervositet. Ovissheten - som jag HATAR. Ändå 100 gånger hellre denna ovisshet än total visshet om ett misslyckande även denna gång. Fasar inför testdagen i övermorgon. Vågar inte få reda på sanningen. Jag har sett insidan av hålet och jag vill inte längre ner. Jag vill inte falla handlöst. Jag vill inte behöva kravla mig upp igen. Jag känner fortfarande hopp, men ångesten har kommit för att stanna. Ångesten över att denna IVF-resa snart är över och att det inte finns några garantier om lycka i slutet av tunneln.
Var på tjejmiddag idag hos mina fantastiska vänner. Jag fick älta och tjata. Jag grät och de tröstade och kramade. Underbaraste. Vad skulle jag göra utan dem? Ändå - ingen kan hjälpa, bara stötta. Ångesten är min och den bär jag med mig dit och den följer med mig hem. Ångesten är min ständiga följeslagare och det tar så mycket kraft, så mycket energi. Och inget kan man göra för att bli av med den. Bara invänta domen. FAN, jävla skit ångest.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ditt inlägg väcker många tankar.
1. Dina kroppssignaler låter underbara, tycker jag. Jag skulle gärna byta med dig! Ömmande bröst och lätt illamående med smak av metall. Kan det vara mer klassiska graviditetssymptom?
Jag känner inte av ett skvatt annat än de sedvanliga mensvärkarna.
2. Ovisshet. JA, håller med dig till 100 %. Det är gräsligt, men det är samtidigt bättre än att VETA. Veta att det misslyckades. För då finns hoppet kvar. Det underbara, sköna, ljuvliga hoppet.
3. Vänner. Ännu en sak jag avundas dig. Du är vansinnigt lyckligt lottad! Jag har ingen jag kunde älta, tjata och gråta med. Ingen som skulle lyssna, trösta och stötta. Vad underbart det skulle vara! Att få vara liten och svag och känna att min sorg är tillåten, befogad och helt naturlig. Du är lycklig!
Kämpa, kämpa! Jag tror otroligt hårt på dig! Dig vågar jag tro på när jag tappat hoppet om mig själv. Kram. Håll ut!
Underbara Tingeling - tack för ett superfint inlägg!
Jag får tårar i ögonen när jag läser ditt inlägg. Jag önskar så att jag kunde göra nåt, att du kunde garanteras ett lyckligt slut på sagan. Jag önskar att vi slapp bära bördan själv hela tiden, men det är som du säger tyvärr omöjligt att lämna ifrån sig ångesten hur mycket stöd som än kommer. Men du kan iaf skatta dig lycklig över dina vänner.
Jag håller med tingeling - kämpa på! Njut av att inte veta ett tag till, njut av att hoppas. Styrkekramar i massor!!
Skicka en kommentar