Det är inte roligt att vrida sig i svett varje natt och att vakna med sprängande huvudvärk varje morgon. Det är svårt att komma till jobbet som en solstråle då.
Hade middag för en arbetskamrat som ska åka till NY igår. Det var urtrevligt. Vi skvallrade om jobbet, pratade om killar och om hur det skulle bli för henne i NY. Inte en stavelse om barn. Såå skönt! Eftersom många av våra vänner har barn, så blir det väldigt mycket prat om barn. Vilket är mysigt och roligt för jag tycker ju om deras barn. Men det blir också sorgligt och en konstant påminnelse om vår situation. Det är skönt att få känna sig normal. Att få låtsas att allt är normalt för en stund.
Dessa sprayveckor har vårt umgänge varit konstigt. Jag orkar inte göra någonting och är glad om jag inte börjar gråta av trötthet när arbetsdagen är slut. De vänner som vet har jag därför sagt att jag inte orkar träffa. De vänner som inte vet är det lättare att träffa än att hitta på en ursäkt till. Kontentan är att vi bara har träffat bekanta under denna jobbiga period. Säkert sårande för våra vänner som vet och ganska jobbigt för oss, men samtidigt har det varit den enda lösningen. Jag har verkligen inte orkat både träffa de jag inte kan säga nej till och träffa mina nära vänner.
Ett upp och ner vänt liv. Om man bara visste att det kommer att leda till lycka istället för ytterligare besvikelser och sorg. Tänk vad enkelt det skulle vara då. Istället för sjukt svårt.
Två dagar kvar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
ja, om man kunde få en garanti på att "det kommer att ta sig på 9e försöket", då skulle man ju traska vägen dit utan större bekymmer. det kämpiga är ju just att börja hoppas igen. och igen. och igen. utan att VETA när man får lön för mödan.
För att skingra tankarna har jag en utmaning till dig i min blogg...
Jaa, onekligen blir det ju lite bakvänt det där med att man INTE träffar sina vänner, för att man med orsak kan tacka nej och vänta sig att de förstår medan man däremot träffar dem man inte känner så bra.. Knepigt! Men jag förstår ditt dilemma. Kanske du ändå borde försöka komma på några bra ursäkter för att INTE träffa halvbekanta om det känns så? Huvudvärk är ju en sanning, om än inte alltid godtagbar som "tacka-nej-orsak" har jag märkt. Men om du verkligen känner att du inte vill träffa någon, gör inte det!
Jag känner så väl igen mig i dina biverkningar från min förra behandling. Då sprayade jag med Suprecur (vad har du nu?) och mådde PRECIS som du. Vaknade genomsvettig varje natt och var SEG och trött varje morgon och vaknade med en dundrande huvudvärk. Inte lätt att vara glad och social när tårarna bränner bakom ögonlocken konstant.
Nu har jag sprayat med Synarela och inte haft en enda biverkning, har verkligen mått fint hela vägen igenom. Lyx.
Hoppas du snart slipper de eländiga biverkningarna!
KRAM!
Skicka en kommentar