Vaknade tidigt i morse. Är så trött nu för tiden, så jag somnade redan vid elvatiden igår och vaknade pigg som en pelikan i morse. Fick sova denna natt utan att behöva gå upp och kissa en enda gång. Fantastiskt. Låg och gosade med maken och pratade om livet i stort och min graviditet i synnerhet. Insåg att just i den stunden var allt helt perfekt. Mitt liv var allt jag någonsinn kunnat drömma om. En underbar känsla efter så lång tid av ledsamhet och sorg.
Sitter här med glädjetårar i ögonen efter att precis ha läst på bloggvännen Åsas blogg att hon också har plussat. Att hon också har fått kliva in i lyckans land. Är så väldigt glad för hennes skull! Och så väldigt ledsen för de som inte lyckades denna gång Mariachi och Tingeling. Varför prövas vissa så hårt?? Så oerhört orättvist. Så sorgligt. Så hemskt.
Nu är det bara några dagar kvar till VUL. Ångesten kommer och går, men mest lyckas jag faktiskt njuta. Fokusera på dagen och glädjas åt att småttingarna finns där fortfarande och förhoppningsvis växer och frodas. Kan fortfarande inte riktigt tro det. Maken sa att han inte kommer att känna att det är på riktigt förrän vid VUL. Kanske är det så. Kanske är det då vi förstår det stora som hänt oss lite lite mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag personlige fattade nog inte att det var på riktigt förrän efter förlossningen :-)
Förhoppningsvis är ni inte i närheten av att vara lika tröga som jag... men känn ingen press på er att behöva känna något särskilt. Och kan ni vara lycklia i stunden är det ju PERFEKT!
Skicka en kommentar