Så sitter jag här på jobbet igen - spraydag 18

Idag bryter jag mot min första regel som bloggare. Att inte skriva på jobbet. Hmm. Inte bra.

Jag vill inte vara här. Jag vill ligga i vår soffa och bara vila och tycka synd om mig själv. Jag har superont i huvudet idag också och kan verkligen inte koncentrera mig. Måste skriva en viktig inlaga, måste skriva massa protokoll och vill inte. VILL INTE. Kan dock inte gärna vara sjukskriven i ett år (eller längre, hur lång tid det nu kommer att ta tills vi ger upp). Bara att bita ihop. Igen och igen och igen.

Måste bara skriva också vad skönt det är att ni finns. Att det finns andra som går igenom samma sak. Som skriver saker som jag känner igen, som peppar på rätt sätt. Som förstår. Det är den största ljuspunkten för mig just nu. NI. Att inte vara ensam. Har ett stort behov av det just nu. Även fast jag pratar och pratar och pratar med min man, så räcker inte det. Han känner inte vad som händer i min kropp. Han har en egen sorg att bära. Det är skönt att kunna avlasta honom lite genom att kommunicera med er.

På torsdag är det dags för sprutor om blodprovet ser bra ut. Jag har förstått av er att man får tillbaka lite av sitt liv då. Att bivärkningarna blir lite mindre och att allt inte känns lika nattsvart. Tänk att se fram emot att spruta sig själv i magen. Det trodde jag aldrig.