v. 26 (25+0) och läkarbesöket avklarat

Läkaren sa att allt såg mycket bra ut och att risken därför var ganska liten att småttingarna kommer före vecka 30. Skönt att få höra! Jag kan få bli sjukskriven när som helst från och med nu om jag känner att det blir för tungt. Än känns det faktiskt ok, men om det svänger var det bara att ringa.

Det var så härligt att se dem där inne igen och få höra att allt såg bra ut. Hade jag inte varit så förbaskat förkyld så hade allt varit toppen nu.

Det är vår!

Solen skiner och det är verkligen vår i luften. Mycket härligt, men också skumt. Det är ju ändå bara februari. Känns inte helt fel att bli sjukskriven under dessa väderförhållanden dock...

I helgen botaniserade vi bland en kompis gamla bebissaker. Så overkligt kändes det, men bra att ha kollat och tagit med de saker hem som vi kommer att behöva. Hjärtat smälte när jag gick igenom alla söta små pyjamasar och sparkdräkter... Hann med en tur till IKEA också, så nu känner vi oss ganska väl utrustade. Måste bara ta tag i vagnköpet också.

I morgon ska vi till läkaren igen för nästa VUL och livmodertapps-koll. Förutom frågan om det ser bra ut är de två stora frågorna som jag vill ta upp:
1) När kommer jag att bli sjukskriven (tre veckor till känns långt) och
2) hur stor är risken att småttingarna kommer mycket för tidigt tidigt med tanke på att jag har haft väldigt lite komplikationer/problem än så länge. Är det alltid sammankopplat, eller kan allt plötsligt sätta igång en dag? Antagligen en hysterisk fråga, men det är ju min största oro just nu. Att de ska komma för tidigt, så om hon kan säga något lugnande så är ju det välkommet...

v. 25 (24+0)

Blir tröttare och tröttare. Är himla täppt i näsan hela tiden och det gör att jag har svårt att somna, vaknar 1-2 ggr per natt för att kissa och sen måste jag jobba med att somna om igen. Suck. Det bidrar inte till att jag känner mig piggare. Annars mår jag väldigt bra. Mycket skönt. De sparkar massor, vilket är mysigt. Att känna att de finns där hela tiden.

Jag läste en tvillingbok igår och blev lite stressad. Vi har inte köpt någonting än så länge och jag insåg att vi kanske borde börja med det. Även om det bär emot. Helst skulle jag vänta med allt tills de är här. Men man vet ju inte när de kommer, så det är lika bra att inse att det inte är någon bra idé. Ska åka på första rundan till IKEA i helgen och kolla med vänner vad vi kan ärva.

Det blev en kväll med mycket kärlek

Det är så underbart att få tid att vara tillsammans. Tid att prata, tid att lyssna, tid att kramas, tid att kela, tid att känna varandras doft, tid att ligga i varandras armar och bara vara. Vi fick tid till allt det igår och det var underbart ljuvligt.

Överraskningsövernattningen var på Stallmästargården och maken blev glad som ett barn på julafton när han förstod vart vi skulle och vad vi skulle göra. Han älskar att bo på hotell, således en mycket tacksam överraskning. Vi åt god mat, badade lyxigt bad och somnade sött bland fluffiga täcken, för att sedan vakna till en härlig hotellfrukost innan det var dags att åka till jobbet igen. Härligt! Jag känner mig som en ny människa, så full av energi som jag för närvarande är kapabel att vara.

Kärlek

Jag är egentligen emot importerade högtider såsom alla hjärtans dag, men samtidigt tycker jag att alla orsaker att ta hand om varandra extra, ge varandra extra kärlek, är bra orsaker. Det är så lätt att man glömmer bort det mitt i vardagen. Att man tar varandra för givet och någonstans på vägen tappar bort det som man hade tillsammans som var unikt. Jag är livrädd för att det ska hända oss. Jag vill att min man för alltid ska känna att jag är speciell, att det vi har är magiskt och speciellt - och framförallt vill jag att han ska känna att jag känner så. Att han aldrig ska känna att jag tar honom för given, att jag inte uppvaktar honom, att jag inte anstränger mig för att vi ska få tid för varandra. Han är en helt fantastisk man och jag vill aldrig sluta känna så.

Därför firar vi alla hjärtans dag och vår årsdag och vår förlovningsdag och vår bröllopsdag och våra födelsedagar. Inte främst genom att ge varandra presenter (även om det har förekommit) utan genom att ge varandra tid tillsammans. Ibland hemma med extra god mat, ibland på lyxiga hotell, ibland på resturang. Vad som passar bäst i vårt liv just då. Det viktiga är att vi får tid tillsammans bara vi. Därför är det viktiga dagar för mig.

I år har jag bestämt mig för att fixa en överraskningsövernattning åt min man för att fira alla hjärtans dag. Min man har fått instruktioner om att vi ska mötas på en viss plats, en viss tid och att han ska ta med sig en övernattningsväska. Något mer vet han inte. Tänker att det gäller att passa på medan det fortfarande går att göra sådana saker spontant...

v. 24 (23+0) - disco i magen

En till vecka - tjohoo. Småttingarna lever runt så att jag märker det mer och mer inne i magen. Hur mysigt som helst. Lite bråkigt känns det dock när de bestämmer sig för disco precis när jag har bestämt mig för att sova...

Hade utvecklingssamtal på jobbet igår. Det gick över förväntan bra. Skönt. Jag kommer att få löneökning precis som vanligt - vilket inte var helt givet på min ibland förvirrade, gubbiga, arbetsplats. Skönt. Berättade också då om att jag jobbar senast till och med den 14 mars och att jag nog är borta ganska precis ett år. Vi har bestämt oss för att vara hemma tillsammans de första 4 månaderna och därefter är jag hemma ca ett halvår och därefter min man ca ett halvår. Men vi får se, mycket kan ju förändras om de kommer tidigt, eller vi känner att det blir för kort tid i alla fall. Så svårt att veta nu hur man kommer att känna. Skönt att man inte måste säga något säkert.

Det gick bra hos doktorn

Mycket skönt. Alla mina värden utom järnvärdet var bra, blodtrycket var toppen och livmodertappen såg också mycket bra ut. Ska tillbaka om tre veckor och kolla livmodertappen igen. Allt för att de ska ha koll på att småttingarna inte kommer för tidigt. Läkaren konstaterade att det för tillfället inte fanns några medicinska skäl att sjukskriva mig och sa att det då var upp till mig. Om jag känner mig trött, stressad och inte känner att jag klarar att jobba heltid så sjukskriver de mig. De tar inga risker med tvillinggraviditeter. Väldigt skönt att själv kunna känna av och bestämma. Veta att jag har den möjligheten. Det är nu ca 5 veckor kvar till min soffperiod. För tillfället känns det lagom. Men mycket kan ju hända innan dess som gör att jag inte orkar jobba helt eller delvis.

De är så oerhört bra på Ultragyn. Omtänksamma, stöttande och måna om att vi får den hjälp vi behöver. Önskar att alla skulle ha det så under sin graviditet. Har förstått att det inte alltid är fallet.

Träffade en kompis häromdagen som är gravid i 36 veckan. Hon hade gått upp 25-30 kilo och det såg hur tungt ut som helst. Hon har bundit massa vatten också och tyckte att det var urjobbigt. I det perspektivet känns det faktiskt skönt att jag inte har gått upp så mycket i vikt ännu. Magen är tillräckligt tung som den är... Men ca 1 kilo i veckan har det blivit sen jul, så nu har jag gått upp 5,5 kilo. Barnmorskan sa att vikten inte spelade något roll så länge magens mått var bra och det var de. Långt över normalkurvan, men prick på tvillingkurvan.

Och ja - hon kunde givetvis titta på könet vår snälla läkare. Så där var de igen. Det är lika fantastiskt varje gång att få se dem. Våra småttingar. De låg skavfötters denna gång sötisarna. Inte heller nu var hon helt säker, men tyckte definitivt att det såg ut som att det var en tjej. 2-0 till tjejteorin, så nu tror vi att det är en tjej och en kille tills motsatsen har bevisats.

Är lika lugn varje gång efter att vi har varit där. Det är en så skön känsla att ha fått se dem och höra att allt ser bra ut.

v. 23 (22+0)

Så har ännu en vecka gått. Är lika glad varje gång som jag kan bocka av ännu en vecka. Småttingarna rumsterar om massor inne i magen och extra mycket dessa dagar. Kanske för att jag sitter still hela förhandlingsdagarna.

I morgon ska vi till läkaren och barnmoskan för att kolla livmodertappen första gången och sen ska väl hon kolla värden m.m. gissar jag. Jag kan inte låta bli att oroa mig och bli nervös inför varje besök. Blir så trött på mig själv. Vi tänkte i alla fall försöka snika till oss ett UL även denna gång och bara för att se om de kan se vad h*n är för kön. Fräckt, men försöka kan man ju alltid och det är så frustrerande att inte veta vad vi ska tänka på h*n som - nu när vi vet att den andra småttingen är en kille.