v.35 (34+1) och sjuk

Det är synd om mig. Jag har feber och är snorig och har världens hosta. Natten var en mardröm. Jag vaknade varje timme, för att jag hostade, behövde kissa, inte kunde andas etc. Morr. Nu har jag i alla fall fått en bra hostmedicin. Lovely. Det är ingen fara alls för småttingarna dock sa läkaren.

Vi var på tillväxt-UL idag. De följde sina kurvor, men han hade sackat efter ytterligare något. Nu väger han 1,8 och hon 2,0 kg. Hoppas verkligen att de tänker stanna hos mig ett tag till så att de hinner bli större innan de kommer ut. Läkaren ville att vi skulle komma tillbaka redan nästa vecka för att kolla flödet, eftersom han hade sackat efter (-26% jämfört med -22% förra gången). Sedan har jag blödit några gånger den senaste veckan. Bara gammalt blod, men ändå. När läkaren kollade livmodertappen så var den ytterligare förkortad från 3 cm för två veckor sedan till 2 cm nu. Det är antagligen det som har orsakat blödningarna. Hon sa att det inte utifrån det gick att säga något om när de skulle komma dock. Att de lika gärna kan stanna några veckor till. Hoppas att hon har rätt. Men det är ju inte bara storleken som har betydelse, som barnmorskan sa, hur långt gågna de är spelar ju minst lika stor roll. Att det nu redan är v. 34+1 är ju toppen.

Både barnmorskan och läkaren pratade om småttingarna som att de kunde komma när som helst. Det känns verkligen helt sjukt. Att nedräkningen verkligen har börjat på allvar. Hur kan man någonsinn bli förberedd på något sådant??

Lyxliv

Igår åt vi middag på balkongen för första gången i år. I morse när jag låg och läste med balkongdörrarna öppna flög det förbi fyra måsar. Jag älskar vår lägenhet och jag älskar att bo vid vattnet. Det gör underverk för själen.

Det är verkligen inte plågsamt att vara hemma när det är sånt här fint väder. Det är bara fantastiskt lyxigt. Lyx att få luncha ute med min trevliga arbetskamrat från förr, lyx att få promenera vid vattnet hur länge man vill, lyx att få dricka saft och läsa bok på balkongen. Lyx är vad det är. Jag blir så glad och får så mycket energi (även om det inte innebär så mycket med tanke på min energinivå men ändå). Lite för många glassar kan det ha blivit också. Men man måste faktiskt få äta glass när det är fint väder och jag tror att småttingarna mår bra av att jag mår bra.

Och nu är det helg och vi ska grilla på balkongen för första gången denna säsong och det är också lyx!

v.34 (33+0) - bråksmåttingarna härjar

Det är helt sjukt vad de putar nu. Magen är så spänd, så spänd och så hoppar den när de rör sig. Ibland drar ett ben eller en arm över magen så att det ser ut som om det är något under skinnet. Bråk-småttingar! Mitt midjemått är nu 114 cm och jag har gått upp 13 kilo. Jag blir mer och mer lik Obelisk för varje dag. Känner mig som en magfoting, snarare än en vanlig människa. Det är oerhört verkligt och jag påminns om min graviditet varje steg jag tar på mina svullna ömma fötter. Ändå stannar jag ofta upp och drabbas på nytt av insikten. Det är faktiskt sant. Jag är gravid. Jag får vara gravid och bära på två alldeles egna småttingar. Det är svindlande.

Vi övar andning nästan varje dag och jag börjar bli riktigt vass på att lättandas. Ändå känner jag mig helt oförberedd inför förlossningen. Känslan av att något helt okänt närmar sig med stormsteg är stark. Det är härligt-pirrigt, eftersom det innebär att vi snart får träffa småttingarna på riktigt, och läskigt-pirrigt, eftersom jag inte alls vet vad jag kan förvänta mig och framför allt inte hur jag kommer att kunna hantera det. Förlossningen skrämmer mig. Det okända skrämmer mig. Sen blir det kejarsnitt i alla fall och alla tankar kring en naturlig förlossning har tänkts i onödan. Varför kan jag inte vara lite mindre av ett kontrollfreak ibland och lite mer av en tjej som tar dagen som den kommer? Det skulle vara väldigt nyttigt för mig. Borde öva på det också.

Solskensdagar

Helgen har varit mycket bra. God middag (lammfärsbollar i tomat och olivsås med sallad och buljongkokt fänkål, fryst jordgubbscheesecake till efterrätt) med pappa och hans fru i fredags, fika på stan i lördags följt av eftermiddagsbio "flyga drake", återhämtningstid (den var helt sjukt bra och oerhört starkt berörande, måste ses) och sedan god middag på tu man hand med efterföljande soffmys. I söndags gick vi en långpromenad på söder längs vattnet i solen.

I solen på bänken vid vattnet sa min man att han tyckte att graviditetstiden har varit en av de bästa i vårt gemensamma liv. Så full av kärlek, närhet, lycka och harmoni. Jag håller med. Det har varit en fantastisk tid för oss. Full av solskensdagar. Kontrasten mot hur vi mådde vid den här tiden förra året är milsvidd. All sorg som tyngde som försvann och all lycka som fick växa.

De tjockar på sig bra

Tack för alla stöttande kommentarer! Jo, visst är det nog så att det kommer att bli bra och att alla sådana funderingar kommer att vara som bortblåsta när de väl har kommit. Men just nu är det ju så svårt att förstå att de kommer och då än mindre att se oss som föräldrar och hur vi kommer att vara i den rollen. Tankar som är pirriga och mycket påminner om barndomens mamma, pappa, barnlekar. Med den skillnaden att nu förbereder vi oss för "the real thing". Galet!

Igår var vi på ett nytt tillväxt-UL och de tjockade på sig exeplariskt enligt läkaren. Nu väger killen 1595 gram och tjejen 1732 gram. Alla flöden och prover såg också mycket bra ut och livmodertappen är fortfarande tjock och bra. Det verkar således som att de kommer att stanna ett tag till hos mig. Så skönt att få höra!

Det var så himla underbart att få se dem igen, ett mirakel varje gång. Denna gång fick vi se en zoom av tjejens ansikte och det är ju så häftigt. Där låg hon och sov och plutade med läpparna och var bara helt bedårande. Så härligt att få följa dem på detta sätt. Tänk att de flesta bara ser sitt barn en gång i v18 och sedan inte igen förrän barnet kommer.

Idag har varit en slapp dag igen. Sov en timme nu på eftermiddagen och har nu bestämt mig för att i vart fall gå bort till cafét i närheten och fika. Solen skiner ju, så jag borde ju verkligen gå ut i det fina vädret. Har inte haft energi nog för en sådan strapats förrän nu dock...

v. 33 (32 + 0) en lat dag

Sov helt sjukt dåligt i natt, så idag har varit en lat dag. Lång morgon. Fix vid datorn, eftermiddagslur och sedan en fika med en kompis i stan. Det är verkligen underbart att kunna anpassa mina dagar efter vilken ork jag har.

Jag börjar bli lite nervös. Har insett att det inte behöver vara så många veckor kvar nu och det känns så oöverstigligt stort. Hur ska jag klara den nya rollen som mamma, hur ska förlossningen gå, hur ska det gå med amningen? Många frågor och inga svar förrän småttingarna är här hos oss. Och vi får pröva, öva. Inser att folk har klarat att bli föräldrar i alla tider och att vi också kommer att lära oss så småningom. Vi har ju dessutom den fantastiska lyxen att vi får öva tillsammans i fyra månader innan vi måste stå på egna ben. Men det känns ändå stort, ogreppbart, overkligt, pirr-i-magen läskigt.

Har varit så rädd för att något ska gå fel att jag inte har vågat tänka så mycket på hur det blir om allt går rätt. Men inser nu att jag måste göra det. För att förbereda mig. Är också lite rädd för att allt inte ska kännas så fantastiskt som det har gjort under graviditeten. Att vi ska få ett bakslag eftersom vi har längtat så. Inte för att vi tror att det ska vara lätt och allt rosenskimrande. Vi är nog ganska realistiska efter alla vänners erfarenheter av vaknätter m.m., men just för att vi har längtat så. Just för att vi redan nu är så kära i småttingarna så att vi inte kan få nog av deras buffar och puffar. För att allt ofta har känts som en fantasi under graviditeten och att vi snart kommer att kastas in i verkligheten. För att livet kommer att förändras för alltid och för att det känns läskigt trots att vi längtat.

Baby shower

Igår blev jag överraskad med en Baby shower av mina fem allra käraste vänner. Oerhört gulligt!

Egentligen är jag principiellt emot traditioner importerade från USA och tycker dessutom at det känns lite läskigt att fira att man ska få barn (ta ut segern i förskott och så). Men principer är till för att brytas och jag kunde inte annat än bli alldeles glad och varm i hjärtat när mina bästa vänner har ansträng sig massor för att göra mig glad och för att fira tillsammans med mig att småttingarna växer i min mage.

När jag kom till min väns lägenhet och förvirringen lagt sig fick jag sätta mig med en god drink och fötterna i ett fotbad, jag skrubbades och fick fotmassage. Sjukt välbehövligt! Därefter hade de ordnat en supergod trerätters middag med hembakat bröd och min favorit efterrätt blåbärspaj och jag/småttingarna fick fina presenter. Alla fick även göra ett test där vi fick svara på/önska vilka egenskaper/utseendeattribut småttingarna skulle få ärva från mig och vilka de skulle få ärva från min man, och de fick måtta på ett snöre hur stor de trodde att min mage var. Alla gissade att den var större än den var. Undrar vad det säger om hur jag uppfattas just nu...* Jag kom i säng först vid tretiden och är följdaktligen lite sliten idag men mycket glad. Raringarna!

*Kan för övrigt meddela att mitt midjemått är 110 cm... Bitigt - om jag någonsinn kommer upp i det igen utan att vara gravid så är det verkligen inte ok.

Rent och fint

Igår kom vår städfirma och städade. Extremt välbehövligt och såå skönt att vi kan unna oss den lyxen. Jag är ju nöjd om jag kommer upp ur soffan på egen hand, så at städa är inget alternativ och det är väldigt trevligt att vi kan umgås när min man är hemma istället för att han ska behöva lägga massa timmar på städning då. Nu luktar hela lägenheten rent och jag bara njuter. Ska vagga iväg och köpa ett stort fång fina tulpaner också. Helglyx!

I morse vaknade jag 08.00 och gick upp för att äta frukost. Var mycket nöjd med att vara pigg så tidigt på morgonen. 09.00 insåg jag att jag var trött igen och sov en förmiddagslur fram till 10.30... Mitt liv är verkligen inte hektiskt just nu. Nu tänkte jag hålla mig vaken till i kväll i alla fall. Får se om det lyckas. Lite pyssel på balkongen och gravidyoga står på schemat, därefter fix med bror inför mammas 60-årsfest och sedan god middag med maken.

Vilka ögonblick tar andan ur er?

Åsa skrev detta tänkvärda häromdagen: "Livet mäts inte i sekunder utan i ögonblick som tar andan ur en" åtföljt av frågan "Vilka ögonblick tar andan ur er?"

Jag tänker på alla ögonblick med min man. Inte de stora tillfällena, utan de vardagliga. När vi ligger och pratar innan vi ska somna och han är så vacker att det känns som jag ska sprängas, när han får mig att skratta så att tårarna rinner, eller bara lyssnar på det jag funderar på och får mig att känna mig som världens mest intressanta. Men jag tänker också på de små ögonblicken som när jag promenerar med en vän och vattnet glittrar i vårsolen och allt bara är fantastiskt, eller som när jag känner en extra bestämd spark inne från magen.

Jag är nog ganska bra på att stanna upp och låta ögonblick ta andan ur mig. Att faktiskt ta mig tid att att vara i nuet, att uppleva, glädjas åt och uppskatta det jag har. Men det är en ständig process och något som aldrig får glömmas bort. Jag tror att det kommer att vara både lättare och svårare att ta vara på de ögonblicken när vi får barn. Lättare därför att det kommer att vara så många sådana med småttingarna och svårare därför att det kommer finnas så mycket mindre tid för eftertanke, tid att stanna upp.

v. 32 (31+0) och snygg i håret

Dagens projekt har varit att gå till min frisör för slingor och klippning. Trevligt att sitta där i lugn och ro och bli ompysslad och nu känner jag mig mycket piffig. Vi bokade in nästa tid med en gång och jag insåg då med ett pirr i magen att den tiden ligger efter småttingarnas ankomst. I en annan värld. Så mycket stort som ska hända innan jag sitter där hos henne igen.

Min man börjar bli otålig. Han tycker att det ska vara slutet av maj snart. Jag kan inte annat än hålla med. Mitt tilltagande antal krämpor gör sitt till för att öka otåligheten. Samtidigt kan jag inte ta in att denna graviditet, som jag längtat efter så länge och som har varit en sådan källa till glädje, snart är över. Det har ju känts som om tiden varit evig, att den aldrig skulle ta slut. Ännu är jag inte riktigt redo för det. Jag vill ha dem hos mig ett litet tag till. Få njuta av deras putande, buffande och sparkande ett tag till. Stryka över magen och glädjas åt det ofattbara - att jag får bära på två småttingar, att de får växa hos mig.

Solig intensiv lördag

Vilket väder det var i Stockholm idag! Underbart! I övrigt har dagen varit full av aktivitet. Svärföräldrarna kom vid elvatiden och vi övade på att sätta in babyskydden i bilen. Det kan upplevas som överambitiöst, men kändes inte som något vi ville roa oss med för första gången i taxin på vägen hem från BB. Därefter gick vi promenad i solen och avslutade med en fantastiskt god lunch på en uteservering i närheten av oss. En rejäl räksmörgås fick jag med säkert ett halvt kilo handskalade räkor, mums. Avslutningsvis åkte vi till en barnbutik och svärmor köpte två stycken fantastiskt fina Villervalla-babyfiltar till småttingarna. De har nu tvättats i oparfymerat tvättmedel tillsammans med de mimikläder som vi köpte i veckan (vårt första inköp av minikläder - stort!) och hänger på tork i badrummet. Tanken är att vi ska sova med dem i sängen så att de luktar oss när småttingarna sedan ska ha dem. Japp - det är fånigt, men det känns mysigt att tänka att det skulle kunna göra dem lite tryggare och ibland får man vara fånig så det så. Vi dumpade svärföräldrarna vid barnbutiken och åkte sedan iväg till familjen Kapybaran för inköp av diverse babyartiklar. Storsötan, Piff och Puff var fantastiskt charmiga och vi bombarderade Kapybaran och hennes man med massor av frågor om hur det är att vara tvillingföräldrar. Fantastiskt trevligt. När vi hade fikat klart åkte vi vidare till några vänner och grillade korv i några timmar för att sedan återvända hem. Då var vi så slut att vi somnade i en hög i soffan... Nu är det definitivt dags för lite popcorn och en film. Kanske även lite BJ... det är ju ändå lördag...

UL och varning för gräsligt fik

UL gick bra, även om UL barnmorskan även denna gång lyckades göra oss nervösa. Hon lyckades inte med flödet avseende killen och tyckte dessutom att det såg ut som att han hade för lite fostervatten. När sedan UL läkaren fick titta var det inget fel på flödet, lagom med fostervatten och båda småttingarna hade följt sina kurvor exemplariskt. Väldigt skönt att höra. Vår vanliga läkare sa att det såg bra ut eftersom de följde sin egen kurva och att det var det viktiga. Skönt.

Sedan har jag tydligen mycket små spår av streptokocker i urinen, vilket innebär att jag kommer få antibiotika under förlossningen om den sker naturligt. Hon sa att det bara var en säkerhetsåtgärd och att det inte var någon fara annat än i samband med förlossningen.

Efter alla dessa besök hade jag tid hos naprapaten för fix av ryggen som börjar märka av graviditeten nu. Jag haltar för att det hugger i ena sidan när jag går och det underlättar inte heller vid mina nattliga vändningsförsök. Han masserade och sa att det inte var så mycket mer han kunde göra. Han trodde att jag möjligen hade lite foglossning och att det kunde vara en del av förklaringen till huggen.

Därefter skulle jag luncha med min kompis C på Cofi vid Odenplan. GÖR INTE DET. Maten var oätbar (och jag är faktiskt inte speciellt kinkig) och när jag påpekade det och frågade om jag kunde få något annat så ifrågasatte de varför jag skulle få det. Jag svarade vänligt "för att få en nöjd kund som kommer tillbaka", men om det inte är viktigt kan jag givetvis äta den bulgur som är till och sedan aldrig mer göra det" Då kollade hon med sin chef som sa att jag kunde få en frukostfralla, "men inget annat för det var ju faktiskt inget fel på maten". Smart, det är PRECIS så man ska göra om man vill ha nöjda kunder. När vi sedan hade suttit och pratat ett tag efter maten kom den presumerade chefen ut och sa att vi faktiskt måste plocka undan och inte bre ut oss på flera stolar på det sätt vi hade gjort (vi satt vid ett fyrpersoners bord och hade använt stolarna bredvid för att hänga av oss). LOKALEN VAR HALVFULL. Då gick vi för att aldrig mer komma tillbaka. Suck!

v. 31 (30 +0) - vår, vår, vår

Vilket väder det är i Stockholm just nu. Det är så mycket vår att man blir alldeles glad i hela kroppen. Det är härligt att vara sjukskriven när man har vänner som också är lediga. Jag känner mig som 17 1/2 igen som kan fika/luncha i evigheter och sedan slöshoppa på stan tills jag inte orkar mer. Sånt som det känns som att jag inte har haft tid med sedan jag slutade gymnasiet. Att kunna ligga i soffan hela förmiddagen och sova middag och läsa tidningen, med balkongdörren på glänt och en frisk fläkt i håret inte heller dumt. Särskilt som mina nätter numera är ett maratonlopp mot morgonen och jag är helt slut när det är dags för att vakna trots att jag gått och lagt mig i förståndig tid. Av någon anledning sover jag nästa bättre i soffan, eller så känns det bara så eftersom det är lite busigt att gå och lägga sig igen när man precis har ätit frukost.

I övermorgon är det dags för nästa tillväxt UL. Det är bara att hålla tummarna för att de tjockat på sig bra sedan sist. Jag vet att jag gjort det i alla fall...