Ont. Det gör så ont i mitt hjärta att det inte gick som det borde för Tingeling denna gång heller. Det värker av sorg för hennes skull. Det är så orättvist, så ofattbart orättvist. Så hemskt. Det finns inte ord.
Tiden. Som kan göra så mycket, som sitter på så många svar om framtida glädje och sorg, som kan skapa sår och minska sorg.
Jag har så många gånger önskat mig en möjlighet att se framåt i tiden. Att få bli tröstad av det positiva svar som kanske finns där framme. I framtiden. Men egentligen vet jag ju att det antagligen skulle ge mer sorg än glädje att veta. Att det skulle vara outhärdligt att leva ett liv i visshet både om den glädje och den sorg som finns i framtiden. Att ovissheten är en del av att vara människa och att utan den skulle man inte orka. På gott och ont.
Just nu sniglar tiden sig fram. Varje dag känns sjukt lång och det känns som om den 17 oktober inte kunde ligga längre bort i tiden. Men varje dag som går och jag fortfarande är gravid är en gåva. Jag vårdar varje dag. Jag frossar i mina eventuella graviditetssymptom. Jag frossar i böcker om embryots utveckling just nu. Jag frossar i tankar om vad jag får och inte får äta. På ett sätt är det därför bra att tiden går långsamt. För jag vet ju bara att jag är gravid idag och inte vad som händer imorgon.
Det enda jag vet är att idag är allt perfekt.
Idag är jag fantastiskt lyckligt lottat.
Idag har jag fått allt.
Det är fortfarande helt ofattbart, overkligt, en känsla av att låtsas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är sån otrolig kontrast mellan din och Tingelings situation. Med samma mål i sikte gick det åt två olika håll. De enda sätt det kan sluta på - svart eller vitt. Det är hemskt att det bara är antingen eller. Men - jag är glad för dig. Såå glad! Jag njuter med dig och är alldeles övertygad om att allting kommer att vara bra den 17 oktober och ända fram i juni. :) Kram
Det är ju verkligen det som är så förtvivlat. Att man antingen vinner högsta vinsten eller förlorar allt. Vem som vinner och vem som förlorar känns helt slumpartat och väldigt, väldigt orättvist. Varför kan inte alla få vinna??
Tack för all värme - det är som balsam för en förvirrad orolig själ.
Håller tummarna för dig nu! Du lovade ju att hänga på... Jag räknar med att du håller det löftet. ; )
Alla får känna precis hur de vill, och inget blir bättre för att man oroar sig. Men jag kan inte hjälpa att jag anser din ödmjuka inställning till det fantastiska som nu sker med dig är sympatisk.
Det är helt rätt, en dag i taget, och just nu ÄR du faktiskt gravid, det är ju hur häftigt som helst.
Jag satte upp små delmål. Att klara mig fram till nästa test, eller nästa VUL eller något annat som skulle inträffa ganska snart. Och hade aldirg någon tanke på en nio månader lång graviditet som skulle sluta i en förlossning, det var alldeles för abstrakt ochg overkligt.
Skicka en kommentar