v. 6 (5+0) - Vad olika det kan vara

Fick ett mail av en vän idag som berättade att hon ska på sitt första stora UL nästa vecka, men att hon inte var särskilt exalterad och att hon aldrig hade tyckt att UL bilder var mycket att titta på. Hon undrade om det skulle bli annorlunda när det var hennes eget foster hon tittade på. Sen skrev att hon att de inte skulle fråga om kön, så det enda de skulle få reda på var väl egentligen om det var tvillingar eller inte. Jaha. Vad svarar man på det?

Jag blev stum. Över hur olika det kan vara. Och faktiskt även lite ego-stum över att hon inte ens reflekterar över att jag kan vara fel adressat avseende sådana kommentarer. Att allt som har med graviditet att göra kan vara lite känsligt för mig. Lite för viktigt för att raljera kring. Men mest blev jag stum över att hon inte tänkte att det skulle bli ens lite stort och att hon inte var ett dugg orolig, utan utgick från att det skulle gå bra. Vi lever i så väldigt olika världar just nu. Det är svårt att nå varandra då. Svårt att inte bli sårad, eller arg, eller irriterad. Eller tycka synd om. Eller bli avundsjuk. Eller allt på en gång.

Jag svarade att det givetvis är olika, men att jag i vart fall skulle vara nyfiken på att få se den lilla parvel som stojar runt där inne. Det svarade hon inte på. Jag tycker synd om henne som inte kan känna magin, som verkar ta det hon fått för givet. När jag är en riktigt liten människa kan jag tänka att det skulle ha varit bra för henne om det varit lite svårare att bli gravid. Att hon kanske då skulle ha insett gåvan, det stora i vad hon får uppleva. Men den sorgen och oron kan man inte önska någon man tycker om, så det gör jag inte. Men jag kan fundera på det ibland. På vad som formar en som människa och om allt dåligt som händer en bara är dåligt i slutändan. Sen kan jag bli avundsjuk också. På hennes sorglösa känsla. All oro hon slipper. På att kunna ta för givet. Det hade i ärlighetens namn jag gärna också velat kunna. Fast också inte. Jag är glad över att känna magin. jag är glad över att jag förstår det stora som har hänt oss. Jag plågas av oron över allt som kan gå fel, men jag skulle inte vilja vara utan känslan av storhet. För det är stort att få vara gravid och det är sorgligt att inte förstå det.

Och nej jag gick inte på jobbminglet i alla fall. Orkade inte, så nu sitter jag här istället. Och försöker samla kraft att skriva klart ett yttrande. Fast jag inget hellre vill än att lägga mig i tv-soffan.