Idag regnar det. Det är skönt. Det passa bättre än sol för mig just nu. Ibland är det skönt när världen är likadan som man känner sig.
Det är svårt att prata med de man tycker om. De kan omöjligt göra rätt och så blir man ledsen för att de gör fel. Fast det är ju inte de som är eller gör fel just nu. Det är jag. Jag som är orättvis, ilsken, gråtig, bråkig.
Pratade med en av mina allra bästa vänner i telefon i morse. Vi pratade om allt utom mig. Det var säkert av hänsyn från henne, men jag blev ledsen ändå. Fast jag tycker att det är svårt att prata och inte bjuder in till det, så blev jag ledsen. Sjukt orättvist mot henne. Hur ska hon kunna göra rätt. Hur ska hon kunna stötta om jag inte säger vad jag känner och vill. Men jag vet ju inte vad jag känner och vill. Vet bara vad jag inte vill - vara här just nu. Leva mitt liv just nu.
Sen pratade jag med min pappa. Han försökte peppa och sa att vi var unga och att många blev föräldrar sen i livet. Att vi skulle ta en dag i taget. Vet inte vad hans poäng egentligen var. Antagligen inte han heller. Men han försökte stötta på sitt sätt. Jag blev ledsen då också. Försökte förklara att det är lika sorgligt att inte veta om man kan få barn oavsett om man är 30 eller 40. Jag tror inte att han förstod. Men det är det ju ingen som inte har varit med om detta som gör. Ändå blir jag ledsen. Orättvist mot dem.
Hatar att känna mig orättvis. Hatar att vara arg och ledsen jämt.
Snart är det dags att sätta på glad-masken och gå på kalas. Tjohoo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tack för en fin kommentar i min blogg!
Åh, jag vet så väl hur det känns och hur ledsen man är. Och ändå mera ledsen kanske, som biverkning av sprayen.
Hoppas att det lyckas på ert första försök!
Kram
Jag känner igen mig i ditt tänk. Man gråter inombords och utombords sätter man på ett leende. Mest för att klara vardagen. Jag gillar också förkortningen du kör med: ofrivillig DINKI (double income no kids). Den snor jag med mig hem :-) Kom gärna förbi min blogg där jag skriver om min ivf-resa.
Tack för kommentaren i min blogg - nu har jag hittat till dig också. Allt du skriver om är såå bekant, allt för välbekant.
Alla relationer som blir inflammerade, man känner sig missförstådd av alla och vill bara krypa in i sin lilla bubbla av "tycka-synd-om-mig".
Kram.
Hej
Jag känner igen mig i dina tankar. Jag är på min 15e dag sprayning i mitt första ivf-försök och jag har vart nöjd med att inte ha några biverkningar. Tji fick jag igår då jag stooorgrät mest hela dagen. Skönt att läsa att det är fler som är mitt i det och som känner som jag.
Det känns hopplöst med alltihop, men på nåt sätt måste vi klara vardagen. Vi får vara optimistiska realister. Chansen är ändå ganska stor för att det ska lyckas. Jag håller mina tummar för dig!
Skicka en kommentar