Att få släppa sorgen

Min man sa igår - när vi var på väg hem efter vår svulliga firarmiddag på Texas Longhorn (varje framsteg måste ju firas så klart) - att allt är så annorlunda nu. Att det känns skönt, men konstigt, att den sorg som har förlamat oss det senaste året har försvunnit. Och det är så sant. Det är så skönt att vi har fått möjligheten att släppa den. Och först nu när den är släppt känner vi tyngden. Hur tung den har varit på våra axlar. Vad den har gjort med oss. Och det är så skönt, så skönt att få bli oss själva igen - fullt ut. De personer som vi är vana vid att vara. Få tillbaka den energi som sorgen har stulit. Så skönt. En sådan befrielse.

Eftermiddagarna är illamåendet värst. Det kan släppa i stunder om jag äter på något. Helst frukt (som tur är). Ännu har jag inte börjat kräkas. Det vore ju förnämligt om det kunde fortsätta så. Det räcker så bra så med illamåendet. Illamåendet - och halsbrännan så fort jag har ätit en en gnutta för mycket - har gjort att jag börjat min graviditet med att gå ner 2 kilo. Mycket skumt. Jag som har inbillat mig att det skulle vara tvärt om...

Nu har jag fått sluta med proggisarna och har inte längre några restriktioner att leva efter. Man skulle kunna tro att jag skulle känna mig befriad, men det känns faktiskt mest läskigt. Var smått nervös hela dagen igår. Vet egentligen att kroppen producerar eget progesteron nu, men det känns ändå läskigt. Som att vara utan livlina. Man kan uppenbarligen fästa sig vid de mest skumma saker.