Julklappsvånda och julaftonsberättelse

Hänger på Helgas inlägg om julklappsångest. För det råder sådan i vårt hem. Svärmor och svärfar (men jag tror att det bara är hon som handlar) är ostoppbara. Vi tycker om att få presenter och blir glada för alla fina paket vi får av dem, men... Det blir för mycket. Till jul är hon ostoppbar. Innan denna jul har vi försökt prata med henne fyra gånger om vikten av att det inte blir FÖR MYCKET julklappar. Vi var nio personer som firade jul här hemma i år och för att det ska bli trevligt för alla och för att ungänget och inte julklapparna ska dominera kvällen så bad vi dem att inte köpa för mycket. Vi bad henne begränsa sig till tre julklappar per person (och framförallt barn). Det är ändå väldigt många julklappar. Och om hon ville ge mer så bad vi henne att sätta in pengarna på ett sparkonto till barnen. Jadå det skulle de göra och o, ja, det förstod de. På julafton öppnade vi julklappar i tre timmar. Tills klockan var halv tolv, farmor 82 år höll på att svimma i soffan och mamma hade hjärtflimmer. Vi fick ca 8 paket var och barnen ett antal fler än 3 var... Det blir ett antal kassar med julklappar bara från svärmor. När vi ödmjukt tog upp saken med henne blev hon tvärsur och stött och vägrade se hur det hade blivit och deras del i det. Då tog vi ändå bara upp att julklappsutdelningen tagit för lång tid och att det berodde på att det blivit för många julklappar och att det var ett problem och att vi måste hitta en lösning på det till nästa år - och vi sa det efter att vi tackat massor för de fina presenterna. Det går inte att prata med henne om detta. Hon lyssnar inte och tar inte till sig det vi säger och nu blev hon dessutom stött och sur. Vi skulle dessutom vilja ta upp att vi inte vill ha stora spelande plastleksaker och att det var helt oacceptabelt att barnen fick två gigantiska mjukdjur. Vi har inte plats. Men det var lite läge för den diskussionen insåg vi. Varför vill man inte ge saker som folk blir glada för och varför är det så svårt att respektera andras önskningar när det kommer till julklappar? Min familj har inga problem med detta. Det är helt okomplicerat att prata med dem om vad vi vill, de anpassar sig gärna och köper snällt något som vi/barnen önskar oss. Därför blir det extra svårt för mig att förstå att det ska vara så svårt för svärmor med detta. Jag tycker inte att det är ok att hon ska få dominera hela julafton med sina julklappar.

Lilla J och lilla S är i alla fall väldigt glada över sina nya leksaker. De skuffar sig runt i sina coola röda gåstolar och är sååå nöjda över att nu kunna ta sig till och nå granens grenar, element och annat spännande runt om i lägenheten. Hon är bäst på att backa även med gåstolen, men blir bättre och bättre även på att ta sig framåt. Lilla S har fått sin första tand upptäckte vi dagen före julafton, alldeles ny och fin lyser den i underkäken. De har spelat massa på det röda fina minipianot, skakat sina maraccas och tuggat glatt på mjukisleksakståget. De var bedårande under julklappsutdelningen i sina små tomtedräkter och tuggade på och undersökte sina paket mycket nogrant. De älskar att bada nu sedan de lärt sig sitta och kan sitta länge och plaska med sina badankor i sin blå badbalja.

Det var fantastiskt mysigt att få fira första julen med våra små finingar. Jag hade hand om dem på morgonen och de fick välling vid halv sju, sedan undersökte de paketen under granen - även om lilla J blev så exalterad att hon backade därifrån. Vid åtta var de trötta av all lek och jag kunde lägga dem igen och krypa ner i sägen bredvid min make och sova två timmar till. Då hade han gått upp och matat dem igen och förberett julbadet. Sedan badade och plaskade de länge innan vi klädde på dem och de fick leka lite till innan det var dags för dem att sova igen och för oss att duka bordet och förbereda inför att våra familjer skulle komma halv tre. Efter sovning och lite mer mat kom våra familjer lagom till att det var dags för dem att sova igen och för oss andra att dricka skumpa, fika och titta på Kalle. När de vaknade igen öppnade vi deras paket så att de kunde vara med, sen sov de igen medan vi fixade det sista inför julmiddagen och så satt de med vid bordet när vi åt, de fick välling vid bordet och var med och gosade tills att de skulle sova vid kvart över sju. De var så glada och härliga hela dagen och det var så himla mysigt att de var med. Allt utom julklappsutdelningen för de vuxna blev ändå fantastiskt lyckat och mysigt och precis som det ska vara på julafton.

GOD JUL

Barnen har julbadat, skinkan är kokad, sillen inlagd, klapparna inslagna, julgranen klädd, knäcken kokad - jag är redo att fira jul.

GOD JUL till er alla!

Lite bättre

Nu är de lite bättre. Natten var fantastiskt mycket bättre. Lilla S vaknade bara en gång och efter näsfrida och nezeril så somande han om ingen och sov ända till halv sju. Långa sovpass mellan åtta och kvart i tio, sedan kvart över elva tills nu kvart över ett. Det märks att han är hängig. Lilla J också, men hon brukar alltid vilja sova mycket så jag vet inte vad som är hennes avtagande förkylning och vad som är att hon är en sömntuta. Jag har fått sova massor med sömn i natt och är en annan människa idag. Tycker att mina barn är fantastiska och orkar, orkar, orkar. På ett helt annat sätt. Tänk vad lite sömn kan göra.

Lilla S leker björnen sover nästan jämt för tillfället. Hon har inte greppat att hon kan trycka framåt när hon väl fält in benen under sig, men jag gissar att det kommer snart. Lilla S snurrar runt, runt och tittar på allt runt omkring sig. Han är som en liten propeller. Att snurra från mage till rygg är inte hans grej dock. Runt i en cirkel på magen ska det vara. Båda sitter och leker nu. De är fortfarande lite ostadiga, men sitter själva hur fint som helst. På lucia var de två ljuviga små tomtenissar när vi var på luciafirande och satt på golvet och lekte med de andra barnens leksaker. Hur stora som helst.

Förkylning hos familjen Ribbolita

De små är sjuka. Och vi är sjuka. Och i söndags var jag matförgiftad och spydde halva natten. Hela familjen Ribbolita är således väldigt slitna. Det är väldigt synd om familjen Ribbolita. I natt har lilla S sovit typ 4 timmar. Resten av tiden har han smågnällt ihållande, med några korta pauser. När han väl däckade vid fem vaknade lilla J och så surade hon över att det inte var morgon fram till kvart i sex när de fick gå upp. Det är synd om lilla S. Mitt mammahjärta blöder och vill hjälpa. Men inget hjälpte i natt. Till slut var jag så trött att jag hade ont överallt och grät. "Det är så här det är att vara förälder" - sa min empatiske make. När alla är slitna och ingen orkar någonting är det svårt att vara den varma och kärleksfulla familj som man strävar efter. Och jag känner mig ofelbart som en dålig mamma som inte bara tycker synd om lilla S utan också om mig själv.

Nu på morgonen har jag burit runt med honom i bärsjalen igen. den har vi inte använt sedan han var hälften så stor som han är nu. Då kunde han komma till ro och sova en halvtimme, men sen var han ledsen igen. Man känner sig så hjälplös.

Andra advent

I natt vaknade lilla J första gången vid halv tolv, sen vaknade lilla S halv två, tre, och fyra och sedan vaknade lilla J igen fem. Åhh, vad härligt det är med snoriga bebisar. Ingen näsfrida eller blöjbyte hjälpte, så vid halv sex var det bara att ge upp och gå upp med lilla J. Sen sitter vi i soffan och gosar jag och min dotter. Hon borrar in huvudet under min haka och jag killar henne i nacken och tittar på alla ljus i husen runt omkring. Jag viskar jag älskar dig i hennes öra och känner att orden inte räcker till för att förklara mina känslor. Tänk att just ni som är världens finaste fick komma till oss viskar jag sedan och ögonen tåras.

I fredags satt lilla J själv för första gången. Lilla S övade men fick inte till det på egen hand utan att tippa. Nu är det dags för första sovpasset och jag ska så snart de somnat kasta mig ner i sängen igen. Inte för att jag inte uppskattar att se dagen gry men...

Peppisbak

Jisses vad gott det blev, men det var lite trixigt att få till bak mellan sovning, lunch, blöjbyte, lunch mammor och bebisbus. Jag bakade när mina bebisar sov och när de lekte damsugare (lilla S blev supersur dock när hon backade runt en hörna och helt plötligt var ute ur köket...) respektive propeller (lilla J är inte så bra på att backa utan snurrar mest runt) på magen på golvet och hon bakade när hennes dotter sov och sonen var lugn. Att göra vackra figurer var uteslutet. Efter en halvbra omgång med osthyveln insåg vi att det blev bäst med vassaste kniven. Rosendals trädgårdscafés pepparkaksrecept går inte av för hackor dock, peppisrutorna blev exakt hur goda som helst - hårda, knäckiga och ljuvligt peppriga - och baket avslutades med en långpromenad i regnet. December kan verkligen vara mysigt. I morgon väntar bak av resten av peppisdegen och i slutet av veckan saffransskorpor och chokladgodis. Mmums!

Lilla S föll tillbaka några pinnhål i natt med gnäll 01.30 och 03.55. Morr. Bråkbebis.

Idag träffade jag vännen S igen. Hon vägrar stuvnackat även denna gång att säga att lilla S och J är charmiga (och då fick hon ändå lilla S att gurgelskratta, vem smälter inte av det?!), roliga, vackra, söta, gulliga eller något annat superlativit. Dumma. Och dumma mig som inte kan låta bli att bry mig liiite.

Något har hänt

Lilla S sover helt plötsligt som en liten prins. Två hela nätter i rad nu och jag hoppas vid gud att det blir fler. Han sover bättre på dagarna nu också. Det är såå skönt. Nu har han också hittat sina fötter. Han skrattar när han blir kittlad på magen och hon skrattar när man skrämmer henne. Hon äter det som serveras, alltid lika nöjd. Han tycker att det är obehagligt med allt som inte är helt pureat och vägrar äta något hemmalagat som inte är mos och helt utan bitar. Hallon- och bananpuré gick t.ex. inte alls ner i fredags. Det var tydligen läbbigt med hallonens konsistens. Det är spännande att de är så olika trots allt.

Igår var vi på Hasseluddens yasuragi och badade och vilade och badade igen. Helt underbart och väldigt välbehövligt. Det stället är som en ljuvlig oas och jag längtar dit igen så snart jag har åkt därifrån. Morfar och K passade de små och det hade gått hur bra som helst. Pappa har varit lite avvaktande till lilla J och lilla S. Han har svårt att veta hur han ska bete sig med bebisar, men nu börjar det släppa och det gör mig så glad.

Helgen har annars bestått av familjemys, adventsmys och egen shopping på stan. En hel dag med shopping av kläder till julfesten - hittade iof inga morr - och shopping av julblommor. Det gick bättre och nu är det fullt med fina julblommor här hemma. I morgon kommer en annan tvillingmamma över och vi ska försöka lyckas med att baka pepparkakor och samtidigt ta hand om fyra barn. Det kan bli intressant.

Halva livet firande

I fredags hade jag och min man varit tillsammans halva livet, så det var vi förståss tvugna att fira ordentligt. Det blev firande med superior rum på Rival och middag på italienska resturangen Portofino. Badkarsbad, massa gos, god mat och 10 timmars sömn i sträck - ljuvligt! För barnvakterna svärföräldrarna gick det utmärkt och vi lyckades nästan låta bli och noja (eller ja, de fick förståss en tätskriven A4:a med instruktioner innan jag gick men ändå...). Vi dök upp hemma igen efter en lååång hotellfrukost och mer mys.

Det händer så mycket med S och J just nu. Båda är starka och kan med hjälp dra sig upp från liggande till stående och är oerhört stolta när de lyckas. Ler malligt med hela ansiktet. Lilla J hittade sin fot för första gången igår och i veckan rullade hon för första gången från rygg till mage. Nu försöker hon rulla mest hela tiden, men fastnar halvvägs och surar högljött. Lilla S har inte lyckats ännu, men är väldigt bra på att förflytta sig både i en cirkel och baklänges. De pratar mycket nu och övar olika ljud. Lilla S har kiknat av skratt när man busar med honom i flera veckor nu och nu kan även lilla J göra det när man frustpussar henne på magen. Båda tycker att deras vattenmugg är bland det mest spännande man man leka med just nu (först försöka dricka ur, men misslyckas, sen försöka igen och sen kasta ner den på golvet och när mamma tar upp den igen så börjar allt om...) och igår åt/lekte de för första gången med var sin majskorvspuff. Lilla J lyckades bättre än sin bror och blev majskorvspuffskladdig hela hon. Lilla S älskar att prutta med sin mun och gör det hela tiden (även när han äter till sin mors förtret). På nätterna när han har svårt att somna om kan man höra pruttande innefrån deras rum och det är väldigt svårt att inte le med varmt hjärta. På skötbordet måste han prutta åt mobildjuren. Lilla S och lilla J har verkligen funnit varandra nu och tar på varandra hela tiden. Håller handen och suger på armen eller foten. Klappar med klibbig gröttass i ansiktet på den andra. Nu är allt spännande att titta på, lampor, blommor, och för att inte tala om tv:n. Den får de ju inte titta på, så de vrider huvudet ur led för stt försöka kringgå den regeln. När man lutar sig över dem tar de med båda händerna på ens ansikte, särskilt lilla S, och ler med hela aniktet. Får de tag på mitt hår griper de hårt, hårt och är mycket nöjda. När de är trötta gosar de in sig i mitt bröst och gnuggar sig ursött i ögonen. Lilla S däckar när han är trött och det spelar ingen roll om han däckar i matstolen, med huvudet rakt ner i lekmattan eller i mitt knä. Han somnar på en halv sekund och sedan är han omöjlig att väcka de närmaste 20 minuterna. De äter jätteduktigt och tycker att det mesta är gott. Lilla S tycker att rivet äpple är för trådigt, men det mesta annat går ner. Nu äter de hel lunch och sedan gröt på eftermiddagen, resten av målen får de vällingblandning. Att mata båda samtidigt är en utmaning. Särskilt med den klibbiga gröten som inte heller är lika populär som lunchmaten... Saneringen efteråt är omfattande...

Busväder

Fan att jag inte gick ut i morse som jag tänkt. Nu blir jag inne hela dagen. Halva mig tänker tjohoo för att jag får vara inne och skrutta en sådan här dag och andra halvan surar över den uteblivna promenaden. Mest surar jag över att jag inte får åka på spa nu, vilket jag skulle gjort men mamma som jag fick det av och skulle gå med blev förkyld. Morr.

Födelsedagen blev i alla fall ruskigt bra med frukost på sängen, bebismys, matlagning och middag med finaste vännerna. Jag älskar mitt liv mitt i busvädret och novemberblåsten och undrar när någon ska nypa mig i armen och väcka mig.

Syskonlängtan

Jag har alltid tänkt mig att min alldeles egen familj skulle innehålla i vart fall två barn. Att relationer är det viktigaste och att det var målet med livet att få vara en del av en kärleksfull familj. Det var givetvis en av många anledningar till varför rädslan för att inte få några barn alls var förlamande. Insikten om att ett barn gjorde hela skillnanden slog till med full kraft. Jag hade svårt att läsa bloggar som handlade om syskonlängtan för jag kände att de redan hade fått allt och hade svårt att förstå att de kunde känna sådan sorg över att inte få ännu mer. Nu tänker jag annorlunda. Jag tror absolut att lyckan hade varit lika stor och att sorgen över att eventuellt inte kunna få syskon inte hade varit lika intensiv om vi bara hade fått ett barn, men jag hade fortfarande känt sorg. Jag tror att jag fortfarande hade haft ett stort aktivt sår som längtade efter syskon till vårt barn. Nu är sorgen istället något som sakta men säkert avtar i sin intensitet. Som suddas ut och tas över av lyckan. Som mer och mer är en del av mitt förflutna, en viktig del, men en del av mitt förflutna. Tacksamheten över att det får bli så går inte att beskriva. Men den är med mig varje dag. Varje dag när jag busar med lilla S och lilla J. När lilla J tuggar på lilla S fot och lilla S fortsätter att leka med sin leksak.

Halleluja

I natt sov lilla S på egen hand fram till kvart över fem. Lilla J har välartat nog valt att sova hela natten i flera nätter redan, men lilla S har insisterat på att väcka sin mor var 45:e minut från kvart över 12 och framåt. Nu var det fars tur att ta nattpasset och givetvis sov lilla S som aldrig förr... Orättvist är bara förnamnet. Särskilt som jag numera är så sömnstörd att jag inte kunde somna utan låg vaken i en och en halv timme innan jag till slut somnade, för att sedan vakna vid två eftersom något kändes helt fel. Vilket givetvis var att lilla S inte var en terrorist utan sov sött i sin säng. Hmm. Det är bara att hålla alla tummar för att detta håller i sig. Om inte annat även i natt så att jag kan få vara något som liknar pigg när vi ska fira min 32:a födelsedag i morgon.

Fars dag

Igår fick vi för första gången fira fars dag. Den firades med sovmorgon, frukost med nybakta scones, en ny slips, en härlig långpromenad och middag med stek, brunsås och potatis. Ett extremt klassiskt firande och min man var så glad. Lilla S och J var med vid paketöppningen i sängen och busade, sedan satt de med vid bordet både under frukosten och middagen och var med och firade. Det är så mysigt att de är stora nog att sitta med vid bordet, att de skrattar om man skrattar och att de med nyfiken blick följer varje tugga från tallrik till mun. De är verkligen med nu.

När vi skulle gå och lägga oss gick jag förbi fönstret där kortet med "grattis pappa" stod och fick en klump i halsen - tänk att det fick bli så. Tänk att min fantastiska, fina man fick bli pappa till slut. Det är stort och fint och verkligen något att fira.

Idag fyller lilla S och J 6 månader. Det ska också firas - med tårta med föräldragruppen.

Inga marginaler

Lilla S och bitvis även lilla J har haft svårt med tidsomställningen och med var sin envis förkylning. Detta har inneburit att de har vaknat hela tiden hela nätterna. I och för sig somnat om snabbt igen, men det hjälper inte riktigt när man väcks en gång i timmen. När jag inte får sova får jag mycket små marignaler. Jag orkar inte göra något mer än det jag måste och knappt det. Jag blir asocial och inte mig själv. Jag träffar de som orkar komma hem till mig och hjälpa mig med saker, mina andra nära blir eftersatta och det är inget jag orkar göra åt det. Alla som försöker ta energi genom att be mig om något eller begära något av mig blir jag varulvsarg på. Helt orättvist, men ändå blir jag det. Jag blir ledsen för ingenting. Min man kom hem en halvtimme senare än bestämt i förrgår, då började jag gråta. Inte en tår, utan hulkande snorgråt. Jag kände mig inte älskad när han var så oomtänksam. En överreaktion möjligen...?

Att vara så slut fysiskt och samtidigt må så bra psykiskt är nytt för mig. Eller ovanstående talar ju om motsatsen, men i grunden mår jag bra. I grunden är jag lycklig. Jag är lycklig varje dag när jag är med lilla S och lilla J. När jag sjunger för dem, när vi bakar, bakar liten bebis och de skrattar, när jag snuffar på dem eller pussar dem på magen, när de står stolta som om de skulle kunna erövra världen, när de ler mot mig. Men det lurar mig också att tro att jag orkar mer än jag gör, så att jag pressar mig mer än jag borde. Det är en svår balansgång. Gissar att den inte kommer att gå över än på ett tag...

Dubbelbajs

Ibland är det mindre roligt att vara hemma med två bebisar. När båda bebisarna bajsar samtidigt till exempel. Lilla J sitter i mitt knä och gnäller. Inser att hon har bajsat och går mot badrummet för att byta blöja. Då börjar lilla S storjtjuta. Jag lägger ner lilla J på mage och tar upp lilla S för att se vad som är fel. Det luktar massor med bajs. Bestämmer mig för att byta på lilla S först. Kommer ut i badrummet och lägger honom på skötbordet. Bara för att inse att han har bajs på hela ryggen och att det inte kommer att gå att ta av bodyn utan att det blir bajs ÖVERALLT. Drar ner bodyn så at han i vart fall ska slippa bajs i ögonen. Lyckas med den rörelsen få bajs på hela skötbordet. Bär panikslagen över honom till duschen för att försöka duscha bort allt bajs. Lilla J gnäller högt i vardagsrummet. Väl i duschen inser jag att jag kommer att få bajs och vatten på hela mig om jag genomför min idé. Tar över honom till handfatet istället. Det droppar bajs längs vägen och i duschen är en stor bajsfläck efter lilla S rumpa. Lilla J skriker nu upprört. Börjar tvätta av lilla S i handfatet varpå han blir tvärsur över att behöva bada och börjar illvråla och slingra sig. Lyckas till slut få bort allt bajs från den vrålande lilla S. Kan sedan ta ut en handduk ur skåpet, lägga honom naken på den på golvet och rusa ut med våta fötter (bara vatten eller även bajs är oklart) till vardagsrummet och plocka upp lilla J. Lägga lilla J på mage bredvid lilla S i badrummet medan jag sanerar skötbordet från bajs så att jag ska kunna byta på henne där också. Lilla S gråter fortfarande upprört efter badövergreppet. Lilla J gråter för att hon har bajs i blöjan och inget har blivit bättre i det avseendet sedan hon kom in i badrummet. När skötplatsen är ren igen kan jag byta även på henne. Hårt bajs denna gång, så jag slipper göra om ovannämnda procedur. Vajert. När lilla J är bytt på kan jag lägga ner henne igen och sätta på lilla S (som givetvis har kissat ner handduken) en ren blöja. Ut med båda bebisarna i vardagsrummet och fram med rengöringsspray och sanera dusch från bajsfläck, handfat från bajsrester, badrumsgolv från bajsrester och vägen ut till vardagsrummet från bajsrester. Tvätta mig själv och byta egna kläderna. Klar. Smidigt jobbat.

Note to self: Ta alltid av klocka innan bajsbyte. Ta alltid in båda bebisarna i badrummet innan bajsbyte. Ge lilla J katrinplommon vid nästa mål...

En tänkande varelse

Inte varje dag som jag upplever mig själv som en sådan just nu... Gör i och för sig medvetna val om vilken puré de ska få smaka idag, vilka kläder de ska ha på sig, om vi ska gå promenad på förmiddagen eller eftermiddagen osv, men ändå... Lite tunt på den fronten kan det allt kännas ibland. Igår fick jag gå hemifrån redan vid tvåtiden och delta på en föreläsning på jobbet inom mitt specialområde. Jag fick träffa kollegor, lära mig nya saker och känna att jag bidrog med intressanta reflektioner. Oerhört uppfriskande. När de sedan undrade när jag kommer tillbaka tog jag det som den komplimang det var och var sjukt nöjd med att hinna hem till läggningen av mina snuttisar. Där emellan hann jag även med att äta en snabb men trevlig middag på Bistro Berns. Beuf med ett glas rött och lite jobbskvaller och tjejsnack - najs. Precis den energitankning som jag behövde. Ribbolita - mamma men också advokat. Hur det skall gå att kombinera i praktiken är dock något som jag definitivt kommer att behöva återkomma om här. Blir kallsvettig vid tanken.

Uppdatering sovrutiner II

Förkylning är inte bra för nattfriden. För fem dagar sedan blev lilla J förkyld och vaknade varje timme två dagar i sträck, sedan blev lilla S smittad och proceduren upprepades. Två slitna föräldrar till följd. Varav den ena (jag) också dessutom blev smittad och känner mig hängig av den anledningen också.

Helgen har gått åt till att kurera familjen och vila när det gått att vila. Lite fika med släktingar har också blivit av och läsning av fantastiskt bra pedagogisk bok "pedagogiska bilder" av Oldegård Ljunggren m.fl. Enkel, lättförståelig och tydlig bok om samspelet med barn, hur barn lär sig och växer som individer och hur pedagoger, föräldrar och andra vuxna i deras omgivning kan hjälpa dem i den processen. Läs den. Ännu finns inte så mycket som jag kan göra pedagogiskt varken rätt eller fel med lilla S och lilla J, men den dagen som det blir viktigt kommer snart (det går ju så hiskeligt fort). Är man en någorlunda sund människa, med någorlunda sunda värderingar sitter givetvis mycket i ryggmärgen, men det känns ändå viktigt att läsa på för att bli medveten om mitt eget förhållningssätt till barnen, mitt sätt att reagera och agera och vad som är bra och vad som är dåligt med det. Pedagogik är viktigt och allt sitter definitivt inte i ryggmärgen.

För övrigt kämpar vi nu dessutom med tidsomställningen. Lilla S och J har inte förstått att det numera är vintertid. Retligt... Därav mitt arla bloggande.

Pissdag

Lilla J är förkyld och vaknade halv fyra, halv fem och halv sex i morse. Maken hade svårt och sova och höll mig vaken till tolv. Det är för upphackat och för lite för att jag ska orka två gnälliga snoriga barn hela dagen. Sen är jag sjuk i huvudet och pressar mig själv till dumma saker när jag är hemma en hel dag. Som jag var idag eftersom de var förkylda. Så mitt i alla annat och all orkeslöshet och kli på kroppen av trötthet, så vill jag att det ska vara fint hemma inför helgen och byter lakan, tvättar tre tvättmaskiner, tumlar och hänger tre maskiner, dammsuger och våttorkar golven, torkar i köket och på köksluckorna, skurar i badrummet, kastar papper i pappersinsamlingen och skräp i återvinningen, handar och går på systemet. Hallå - vad är mitt problem?? Jag blir så trött på mig själv. Kan jag inte bara fokusera på att ta hand om mina underbara barn och sluta pressa mig själv hela tiden? Som maken sa när jag erkände. Fantastiskt trevligt att komma hem till ett fint hem, men ännu trevligare hade varit att komma hem till en icke-slutkörd fru. Att jag måste bli bättre på att ta hand om mig.

Nu är i alla fall maken hemma, så nu ska jag lägga mig och vila en halvtimme medan han matar barnen och sen ska jag dricka ett glas vin i soffan medan han lagar mat åt mig, tända ljus och fredagsmysa dvs. äta en god middag och prata med maken om veckan och sedan antagligen däcka innan nio...

So good

Jag var på date med min man igår - underbart och välbehövligt. Vi åt middag på härliga nya resturangen Linguini på Frejgatan. Ostört vuxensamtal, god pasta och ett gott glas husets röda, efteråt kaffe och en chokladbit. Den kan varmt rekomenderas. Mycket god mat, generösa portioner, trevlig service och priser straxt under medelklass. Därefter Sophie Zelmani konsert på Cirkus. Min första morsdagspresent som kändes helt omöjlig i maj, men som var fullt möjlig och ljuvlig nu. Mycket bra valt av S och J måste jag säga... ; ) Hon är alltid en favorit och att få sitta och hålla handen och lyssna på bra musik en hel kväll och bara vara vuxen var ljuvligt, helt ljuvligt. Mamma och bror var barnvakt och det gick hur bra som helst, även om det var lite trixigt att få ner gröten hos lilla S. Men det brukar det vara, så de var förvarnade. De somnade som små änglar precis som vanligt nu för tiden och när vi kom hem hägrade lugnet över lägenheten och bror satt och läste med en kopp te.

Under konserten hoppades jag på att hon skulle spela låten "So good" som var ett stort stöd för mig under vår ivf-resa. Men den var gammal och inte en av hennes stora, så det var inte så konstigt att det inte blev så. Men det hade varit fantastiskt om hon gjort det. Som ett stort vackert avslut. Låten spelade några av våra bästa vänner på sitt bröllop och i samband med alla tester, och inseminationer och sprutor och undersökningar så lyssnade jag på den på repeat i min ipod. Den är och var hoppingivande och hjälpte mig att fokusera på det som var viktigt. Hjälpte mig att hålla mig på den smala tråden och inte falla ner i avgrunden.

"It will be better in the morning
They said the sun might shine
I'll have you close
You'll have the deeps of mine
It will be better, much better
Suppose it would rain
How I would smile
It would be pretty easy
Keep you lying for a while
It will be better, much better

It'll be so good

It fact we don't have to do anything
Whatever goes wrong
We've still got everything
It can't be better, can't be better

It's so good, it's so good
And better, and better..."

Lördagsmys

Vi försov oss i morse. Mot rutinerna alltså. Vi vaknade 07.20 och då sov de fortfarande. Hade glömt att ställa klockan på 06.30. Svårt att bli irriterad dock... Eftersom vi fick vakna så sent (nåja...) så gick hela familjen upp och åt frukost. Först fick de ersättning, sen fick vi lyxfrukost med gott bröd, fruktsallad, juice, te och morgontidningen. Vi var tvugna att skjuta lite på morgonpasset, så vi lade inte dem ingen förrän 08.30 och då kröp vi också ner i sängen igen... och sov fram till 09.30 när larmet ringde för att de skulle väckas. Det hade vi förståss också glömt att ställa om... Mys i sängen alla fyra när de fick dagens andra ersättningsomgång vid 10, sedan lördagsdusch alla fyra och ombyte från pyjamas till promenadkläder. Därefter var det dags för dem att sova igen och då gick vi ut på en långpromenad i det fina vädret. Efter promenaden var det fika med rabarberpaj med några vänner, mer sovning och sedan musik och dans med hela familjen. De älskar musik och att vi sjunger och dansar. Gäller att passa på, det lär ju definitivt inte hålla i sig... Underbart mysig dag.

Lilla J älskar att stå upp, är urbra på att vända sig, är tuff och orädd i duschen och tycker om att köra in hela handen i munnen och tugga på den. Lilla S älskar att ta oss i ansiktet och i håret, älskar när vi pratar och sjunger för honom, tycker att det är lite läskigt att duscha, tycker inte om hårda höga ljud och är inte alls lika bra på att stå. Men han har också hittat sina fötter nu och ligger och gnider dem mot varandra så snart han kommer åt. Båda roar sig med olika ljud, gurgel och höga och låga toner. Lilla J har även lärt sig att brumma med läpparna och tycker att det är urkul att göra det när hon äter ersättning så att det sprutar snyggt. Ser fram emot när hon kommer på att man kan göra det med gröten också... inte.

Uppdatering sovrutiner

I natt sov lilla J hela natten - det fungerar verkligen. Tror att hon vaknade till och jollrade lite men somnade om av sig själv, har ett svagt minne av att jag väcktes av det, men jag behövde inte gå upp och vagga. Lilla S vaknade bara en gång vid halv två och somnade om igen på fem minuter efter vaggning. Jag är frälst!

Vår metod ser ut så här: De ska vara glada när de lägger sig och när de vaknar. Vi plocker inte upp dem innan vi har busat dem glada. Vi lägger dem och säger "god natt, god natt, sov så gott" och så går vi ut. Om de blir ledsna då väntar vi 5 minuter och om de fortfarande inte lugnat sig (ovanligt redan nu - oftast skriker de inte alls eller tystnar inom några minuter) går vi in under tystnad och vaggar dem tills de lugnat sig, sedan säger vi "god natt, god natt, sov så gott och så går vi ut igen och så gör vi om det gång på gång tills de somnat. Redan efter några dagar tog det bara några minuter per gång och nu somnar de oftast helt lugnt på egen hand. Gosar lite med sina snuttisar och somnar sedan. Detta oavsett om de ligger i sängen eller vagnen. Ibland kan de ha svårt att sova över 45 minutersgränsen på dagen, men somnar då om om vi vaggar lite. De ska helst ha mörk omkring sig när de sover, eller ovart fall så lite synintryck som möjligt.

Vi följer ett strikt mat- och sovschema så att de sover lagom mycket (ca 15,5 timmar) och äter lagom ofta. Det ser ut så här:

06.30 väckning (även om de inte vaknat själva) och bus så att de vaknar glada
06.45 mat (dvs. ersättning eller bröstmjölk från frysen)
08.00 - 09.30 första dagssovningen, oftast i sängen och fortfarande med pyjamas
09.30 väckning och bus
09.45 morgontoalett och ombyte
10.00 mat
11.30 - 13.00 sov (oftast i vagnen)
13.00 väckning och bus
13.30 smakportion och mat
15.00 - 16.30 sov (oftast i vagnen)
16.30 väckning och bus
16.45 mat
18.00 gröt
18.30 natt-toalett
18.45 mat
19.30 sov för natten

Mitt liv är helt plötsligt förutsägbart och jag har tre 1 och 1/2 timmars pass per dag när jag kan sova, läsa, blogga, eller promenera. Från kaos till kontroll på mindre än en vecka. Helt otroligt! Det bästa av allt är att de verkar må sååå bra av detta. De behöver inte vara uppe tills de däckar på egen hand, de får mat utan att behöva bli vrålhungriga och skrika och de får tillräckligt med sömn varje dag. De är rosiga om kinderna och väldigt sällan ledsna och kinkiga längre. Så härligt att se!

Namngivningsfesten blev helt, helt underbar

Är så glad och varm i hela kroppen idag. Namngivningsfesten blev en fest fylld med värme, kärlek och glädje tillsammans med alla våra allra bästa, vår familj och finaste vännerna. Vi hade inte kunnat önska den på något annat sätt. Och det känns så BRA att vi har firat S och J på detta sätt. Cermonier är viktiga för livets viktiga skeenden och om man inte vill ha kyrkans får man göra egna.

Så här gick vår namngivningsfest till:

Alla välkomnades med bubbel, med eller utan alkohol (det är verkligen så mycket trevligare med alkoholfritt bubbel än vatten för de som kör, är gravida eller av annan anledning väljer att avstå från alkohol).

När alla samlats välkomnade maken alla, sa att vi var särskilt glada att just de var hos oss denna dag eftersom de alla vet hur mycket vi har kämpat för att S och J skulle komma till oss. Han berättade sedan hur vi tänkt oss cermonin och festen.

Därefter läste jag en dikt av okänd författare (tack igen Kapybaran) som jag skrivit om lite för att den skulle passa för S och J.

Vi har en gosse i vår famn
en son som nu har fått sitt namn.

Hela vår värld har skakats om
sen du ditt lilla knytte kom
- med stjärneögon, små händer,
liten mun och inga tänder
skratt och skrik och leeenden
- vi följer dig i alla skeenden.

Vi har en dotter i vår famn
en tös som nu har fått sitt namn.

Kärlekslycka vi i tösen ser
när hon mot oss i sömnen ler
För oss är du ett under
av glädje fylls vi många stunder.

Vi lovar att ge er allt vi kan
av stöttning på er väg fram
Vi vill som far och mor
ge gränslös kärlek, trygghet stor
- men även kunskap inför färden
ut i den stora vida världen.

Jag grät redan under andra versen, men lyckades ändå fullfölja dikten. Maken berättade sedan vilka namn vi valt till S och J och varför vi har valt de namn vi valt. Därefter berättade han vem vi valt som fadder, varför och vad vi förväntar oss av honom.

Därefter läste jag ytterligare en dikt "Du älskade barn" av Jessica Marie Nilsson (även den redigerad att fungera för tvillingar) och grät lite till.

Så kom ni då till oss
ni älskade barn
och grep våra hjärtan med kraft.
Med ens fick allting mera mening,
långt mer än det någonsin haft.

Ni ler så ni strålar,
er själ lyser klar,
ni fångar all ömhet omkring.
Små fötter och fingrar,
er hud och er doft,
så underbart skapat allting.

Ert liv skall vi följa
och finnas för er
och dela er glädje och sorg.
När skuggorna hotar er solsken,
är vi er tryggade borg.

Idag vill vi visa för vänner och släkt,
den gåva vi fått att bevara;
Två barn att få älska och skydda från ont,
en lycka för stor att förklara

Därefter avslutades ceremonin med en skål och ett fyrfaldigt leve för S och J. Huvudpersonerna satt glada och tysta i vår famn hela cermonin och kräktes bara lite diskret vid var sitt tillfälle.

Sen blev det fest med mer bubbel och matiga snittar. De blev faktiskt mycket bra (om jag får säga det själv), marinerade kycklingfiléskivor med kronärtskockspesto på baguette, mini citronköttfärspannbiffar med tomatröra på baguette, rökt lax med avokadoröra på rågbröd och potatishalvor i ugn med creme fraiche och rom. Därefter kaffe, mandelmarängtårta med dajmströssel och tryffeltårta. För den som undrar kan jag meddela att 220 snittar är på tok för mycket till 20 personer, tror 150 hade varit mer lagom. Svårt det där med mängder till många.

Till kaffet öppnade vi paketen och min bror, S och J:s fadder läste högt ur sin dagbok från dagen då de föddes. Mer tårar och mer glädje. Finaste bror.

Så fantastiskt fint blev allting. Det kändes så rätt, så mycket vi. Så mycket vår familj. En lycklig dag. Maken avslutade dagen med att innan vi skulle somna lyckligt konstatera, jag älskar er så mycket, ni är mitt allt. Finaste älsklingen.

Nu kommer mamma om en halvtimme för en hel dags mys. S och J sover sin förmiddagslur (även om jag hörde misstänkt joller därinnefrån för någon minut sedan) och jag sitter här och bloggar lite med en kopp te vid min sida. Livet kan inte bli mycket bättre just nu.

Att sova eller inte sova, det är frågan

S och J har som ni vet ätit flera gånger på natten. När S dessutom började vakna utanför de gångerna kände vi att det var dags att göra något radikalt. Särskilt som jag sköter nätterna själv numera. Det var ohållbart för mig att i längden sova så dåligt.

Vi började i går natt med en kombination av sova-hela-natten metoden och 5-minuters metoden och ingen mat på natten under 11 timmar mellan 19.30 och 06.30. Jag sov 4 1/2 timme, varav 1 1/2 timme i sträck var det längsta. Sjukt jobbigt och mycket bråk och skrik. Särskilt S var otröstlig och jag fick uppbåda all min viljestyrka för att inte ge honom den mat och tröst han ville ha. Igår på dagen åt de som aldrig förr och i natt vaknade de bara en gång var och då skrek de inte ens utan gruffade mest och bara 20-30 minuter var. När S vaknade var han inte ens arg utan låg bara och jollrade en stund och somnade sen om själv. Kors i taket - helt fantastiskt! Vi vågar inte riktigt tro att det är sant och håller tummarna för att detta är en trend som håller i sig...

Vi var på neo igår och S mådde så bra och utvecklades så bra att vi inte behöver komma dit igen. Underbart! Då sa läkaren samma sak som BVC tjejen tidigare gjort. Så stora fördelar är det inte med bröstmjölk att jag borde fortsätta pumpa ur. Amning är bra om det fungerar, men bröstmjölken i sig är inte så mycket bättre än ersättningen att det motiverar att jag tar tid att pumpa ur. De första fyra månaderna kanske, de första två veckorna definitivt, men inte nu. Även detta besked underbart, så igår pumpade jag min sista gång. Det hade varit en helt annan sak om jag hade kunnat amma, men nu får jag ju inte det eftersom både S och J styvnackat vägrar.

Idag fyller de 5 månader - minsann!

Ensamma i sovrummet

Natten ensamma i sorummet blev svårdefinierad. Bra - eftersom vi hann komma er i djupsömn för första gången sen maj, dålig - eftersom det är gräsligt att bli väckt när man sover tungt och extra gräsligt om man dessutom måste gå ut genom rummet och in i deras rum bara för att stoppa in en napp eller vagga lite. Vi ger det några dagar och ska sen utvärdera vad som är värt mest. De sov bra och verkade i allafall inte det minsta bekymrade över vårt försök.

Utmanad!

Jag har blivit utmanad av Lillawi och antar härmed utmaningen. Är dock oerhört dålig på att utmana själv, så det blir det inget av med.

1. Vilken mat äter du ofta? Italiensk.
2. När du är på kalas, är du den som sitter eller hjälper du till att duka av? Beror på hur nära värdparet jag är och vilken sorts middag det är.
3. Var sitter du helst när du bloggar? Vid matbordet.
4. Köper du ofta Triss? Aldrig, om inte min man tvingar mig. Har tur i kärlek inte i spel.
5. Vilket land eller stad har varit din bästa semester? Italien, Positano på vår bröllopsresa. Allt var himelskt på den resan.
6. Vilken TV-kanal tittar du mest på? Oklart, mycket nyheter på ettan och mycket serier på tren och fyran.

Provflyttning

Lilla S och lilla J har provflyttat ut till ett eget rum. Det ligger vägg i vägg med vårt och vi kommer att höra dem hur bra som helst, men det känns ändå mycket konstigt. De gruffar en massa varje natt och eftersom de gruffar i skift så blir det ganska många gånger per natt som vi väcks. Nu kände vi att vi inte orkade med det mer och de har fått flytta ut på prov. Förhoppningsvis väcks vi inte av gruffandet på detta sätt. Om det blir för konstigt får de snabbt som attan flytta in igen. Det känns som om alla andra låter sina barn sova i samma rum tills de är fyra år och som om vi är världens elakaste föräldrar, men de sover ju faktiskt själva på dagen och då går det hur bra som helst.

Resultatrapport: Natten som mannen fick ta själv gick mycket bra, de vaknade bara tolv och fyra och sov sedan till kvart i sju när jag skulle gå upp. Sedan fick de vara med mig i badrummet i sina sitters (en tvillingförälders livlina) medan jag duschade och gjorde mig i ordning. Vid åtta tog maken över och jag susade iväg på min jobbpryl.

I natt var lilla J tillräckligt trött för att amma när jag tog upp henne vid tolv, vilket resulterade i att hon inte stod sig längre än till två. Positivt med amningen - även om det bara kändes som en slump - men oerhört surt att hon inte stod sig lika länge...

Lillawi - jag återkommer angående utmaningen...

Fantastisk dag

I natt somnade de åtta och vaknade sedan tolv och fyra och efter omstoppning vid halv sex somnade de om och sov till kvart i sju. Mycket bättre. Låt oss hålla tummarna för att det håller i sig. Vi har bestämt oss för att försöka uppfostra dem avseende sömnen nu. inte mat oftare än var fjärde timme och ingen mat för att somna. Vi får väl se hur det går. I natt ska jag få sova hela natten eftersom jag ska jobba halva dagen imorgon. Upp när de vaknar efter sex, men inget nattpass. Det är så vi har bestämt att det ska fungera när maken börjar jobba nästa onsdag, så detta är en testomgång. Återkommer med resultatrapport.

Efter en lugn morgon med mycket bus på lekmattan begav vi oss ut vid tiotiden. Frukost i solen på favoritfiket vid vattnet och sedan bussen till Dramaten för promenad längs strandvägen bort till Rosendals trädgårdscafé med nära vännen H och hans lilla ettåriga dotter. God lunch och sedan promenad runt Djurgårdskanalen innan det var dags att åka hem igen och öva på att äta potatis. Vi bara njöt tillsammans i solen med våra småttingar. Maken konstaterade att det var trevligt att få tanka sådana här dagar innan han börjar jobba igen. Tanka glädje och energi.

Första smakportionen

Igår var det dags. Stolarna från Ikea var inhandlade, heltäckande haklappar likaså. Det var dags för den första smakportionen gröt. Vi skulle börja med gröt för att gluten helst ska introduceras i skydd av bröstmjölk och vi vet inte hur länge till den räcker. De satt så kavata i sina stolar och det var inte mycket gröt som kom ner i magen, men en massa kom kring munnen och på haklappen. Båda var ändå förvånansvärt nöjda och nyfikna på detta nya klibbiga som de fick i munnen.

Lilla J:s amning verkar också vara slut nu. Hon skriker som en stucken gris så fort hon får se bröstet och vägrar ens att ta det i sin mun. Det brukar bli så i den här åldern när de får så mycket flaska som de får sa BVC Jill. De kommer på att det är mycket mindre jobb med flaskan och egentligen ett tecken på att de börjar bli smarta. Det går att häva säger BVC Jill och amningsjouren, men bara om hon inte får någon flaska alls och vi låter henne skrika och hungra i några dagar till hon ger sig. Vi orkar inte det. Inte med lilla S också. Jag orkar inte heller därefter endast amma henne. Jag behöver avlastningen med flaska från min man för att orka. Så nu verkar amningen vara över. Vi ska kämpa några dagar till, men sen får det vara nog. BVC Jill tyckte inte att matningen skulle bli en kamp, utan att det isf var bättre att vi gav upp. Lade vår energi på annat. Jag ska försöka fortsätta pumpa ur till de är sex månader och hoppas att jag inte sinar innan dess. Det finns en risk för det när inget barn hjälper till och triggar med sin amning. Det känns sorgligt. Tyckter om att amma nu när det inte gör ont längre. Tycker om närheten och är orolig att jag ska sina för tidigt. Men det är som det är och jag har inte orken att ta kampen.

Lilla J greppar sin bitring nu och kan föra den till munnen själv och tugga på den. Hon lärde sig att stå i tisdags och sedan dess vägrar hon att sitta mer än korta stunder. Hon står spänd i hela kroppen som en fiolsträng och putar med magen och är bara så bedårande så man dör. Lilla S kan stå litegrann, men knixar med knäna nästan direkt. Han däremot är en riktig snackpåse och pratar hela tiden och ler med hela ansiktet om man lyssnar på vad han säger och svarar honom. Pruttar man honom i halsgropen och på magen gurglar och skrattar han av förtjusning.

I natt somnade de åtta och vaknade tolv, två, fyra, fem och sex. Sex var de som vanligt urpigga och vägrade ligga i sängen en sekund till. Då fick jag gå upp och leka med dem fram till åtta när pappa tog över och jag fick två timmar till välbehövlig sömn. De som varit så duktiga och bara vaknat två gånger per natt. Hoppas att det beror på att de är snoriga och kommer att gå över till den 1 oktober när maken börjar jobba...

Vänner och barn

Ämnet vänner och barn är svårt tycker jag. Jag har alltid hävdat att andras barn inte behöver vara viktiga bara för att man tycker om föräldrarna. Att man inte behöver fira varandras barns födelsedagar. Att det bara är rimligt att tro att riktigt nära vänner bryr sig om ens barn och knappt ens de. Att folk oftast kommer på besök för att hälsa på föräldrarna och inte barnen. Att det är på gränsen till oartigt att ge barnen för mycket uppmärksamhet på föräldrarnas bekostnad. Det är ändå föräldrarna som är ens vänner. Att man särskilt inte kan ställa några krav avseende ens barn i förhållande till vänner som inte själva har barn. Men allt i det resonemanget har blivit lite svårare sen S och J kom. Jag tycker ju att S och J är världens mest fantastiska. Världens sötaste, mest spännande varelser. Har oerhört svårt att komma ihåg att alla andra inte nödvändigtvis måste tycka det. Och att det är ok. För det tycker jag i teorin. Men när nära vännen S är här på besök och inte en gång kommenterar att de är söta, att det är mysigt att vara med dem. Att hon i mailet när hon tackar för en trevlig kväll inte på något sätt nämner dem. Bara att vi inte hunnit prata tillräckligt. Då blir jag ändå lite fånigt sårad i mammahjärtat. Då inser jag att jag har svårt att omsätta teorin i praktiken. Måste jobba på det, att inte hålla det emot henne, att inte bli lite småsur. Men jag kommer nog aldrig att kunna låta bli att tycka extra mycket om de vänner som är rara med S och J, som säger snälla saker om dem. Det är jag för mammig för. Och det är också ok tycker jag. Är man vansinnigt kär så är man.

4 månader

De fyllde 4 månader igår. Vi firade med tårta med fyra tända ljus när föräldragruppen var här. Två andra av barnen i gruppen fyller samma dag, så det var svårt att låta bli när vi skulle träffas här... Tårta är ju så gott...

Otroligt vad snabbt tiden går. Nu har de str 62 i kläder och valkar både här och var. Idag när vi var på Ett litet kök satt de för första gången i en varsin egen stol vid bordet. Visserligen uppbullade med kudde fram och bak, men ändå. Simon skrattade enligt pappa första gången igår. Jag missade det surt nog. Julia har blivit en baddare på att rulla från mage till rygg. När jag vek ihop och packade ner deras gamla kläder i förrgår fick jag en klump i halsen. Storlek 40, 44, 50 och 56 har redan passerat. Det går så snabbt. Jag älskar alla deras framsteg och tycker att det är underbart att det numera går att kommunicera med dem. Att de blir glada när de ser mig, att de ljudar när jag ljudar. Men ändå - jag vill ju ha alla deras faser samtidigt. Jag vill att de alltid ska vara som nu och jag vill följa alla deras framsteg på en gång. Jag vill ha allt. Jag kan inte låta bli att pussa på dem hela tiden, och snuffa i nacken och prutta på magen. De är ju så mjuka och lena och gosiga. Jag vill bara ha mer. Jag är en S&J-narkoman och kan inte alltid fatta att det är sant. Att de är mina bebisar och att jag får pussa på dem precis hur mycket jag vill.

Tack Kapybaran för alla de fina dikterna. Jag grät massor när jag läste dem högt för min man. Är så oerhört blödig avseende allt som har med dem att göra. Förstår inte hur det ska gå på cermonin... Dikterna vi valde kommer tillsammans med vårt upplägg här på bloggen när vi har haft namngivningsfesten.

Namngivning

Vi har bestämt oss för att ha en namngivningfest för småttingarna tillsammans med vår familj och våra närmsta vänner. Vill fira att de äntligen kommit med de som står oss nära. Massa funderingar om hur cermonin ska gå till dock. Ska vi ha musik, dikter, vad ska sägas osv. Vet inte ens om vi ska skicka ut skriftliga inbjudningar eller inte. Vill att det ska bli en varm, opretantiös fest, men vet inte hur vi ska få till det. Har inte varit på mer än en namngivningsfest. Någon som har några förslag på dikter, upplägg m.m.?

I övrigt är det dags för andra träffen med föräldragruppen idag. Ska bli intressant. S och J är inne i en gnällig period, så det är lite skakigt att träffa folk. J vägrar dessutom helt plötsligt amma, så jag är lite ledsen och orolig för att det ska hålla i sig. Vad som är bra just nu är att de har börjat få mer rutiner även på dagen och sover ett längre pass på förmiddagen och ett på eftermiddagen. Dessutom fick vi tips på tvillingklubben om att mata upp dem i sömnen innan vi somnar, så det provade vi igår vid elvatiden och de sov sen som små änglar fram till halv fem.

"Välartad"

Min mamma berättade idag om att hon och en kollega hade skämtat om att hennes dotter var mycket mer "välartad" än hans eftersom hon/jag minsann hade presterat två barnbarn till henne. Hon menade att vara snäll, att återigen berätta om hur glad hon är över S och J, men för mig skär det sig i öronen. Hade jag således varit mindre välartad om det inte hade fungerat? Ett harmlöst skämt i hennes öron, men sårande för mig. Sårande eftersom jag tycker att hon borde förstå det olämpliga om hon tänker till. Likaså berättade hon om hennes mans tal till hans dotter på dotterns bröllop som bl.a. handlade om hur tidig hon hade varit med allt när hon växte upp, hur framåt i jämförelse med sina syskon. Slutklämmen på talet var givetvis att han inte skulle bli förvånad om hon var den första att få barn också. Även detta något harmlöst i mångas öron, han menade givetvis inget illa men hemskt i mina. Hemskt vid tanken på om talet varit till oss under vår tid när vi försökte, att behöva kämpa med tårarna på sitt eget bröllop. Nu försöker de säkert inte ens och är antagligen oerhört fertila, så för dottern med make var det säkert inget sårande utan bara gulligt. Men det hade inte behövt vara så. Det kan ju inte han veta. Då är det så onödigt att chansa. Även detta tycker jag att hon borde ha förstått efter våra öppna samtal om vår sorg, men inte. Jag kom mig inte för att säga något heller. Orkade inte bli ledsen igen. Hon menade ju bara väl. Men hur svårt ska det vara att få in att detta med barn kan vara känsligt och att man aldrig kan veta för vem?

Mina skatter

Möhippan blev superlyckad och var en härlig paus från föräldrarollen. Helt plötsligt var jag bara jag - kompisen, tjejen, partypinglan - som så många gånger tidigare, men med en väldigt stor skillnad. Jag har två fantastiska skatter hemma. Det var så härligt att bara kunna njuta av att vara alla de sakerna och samtidigt mysa för mig själv vid tanken på mina skatter här hemma. Fick bita mig hårt i läppen för att inte bete mig som så många andra föräldrar före mig. Glömma att skatterna bara är min skatter och att alla andra inte alls är lika exalterade över dem som jag, inte vill höra alla detaljer om skatterna och inte heller se hundra bilder på skatterna... Låta möhippan handla om den blivande bruden och inte om mig och mina skatter. Det gick faktiskt väldigt bra. Jag visade inga bilder förutom när jag tillfrågades och berättade bara om skatterna när jag fick frågor. I övrigt pratade jag om andra saker och det var ju faktiskt också skönt. Att få lite nya intryck. Inse att världen fortsatte snurra och få höra roliga saker om vad som hänt i alla andras liv sedan jag försvann in i min bubbla. Och sen det bästa av allt - skatterna var kvar när jag kom hem och de låg och snusade i sina sängar och mitt hjärta svämmade över av all kärlek. Sen däckade jag helt utmattad och sov till fem när det var dags för mig att gå upp och mata, och byta och pussa på magen och snusa i nacken och bita i kinden. Gostrollen!

Separationsångest och spänd förväntan

Tänk att man kan ha så motstridiga känslor. Idag ska jag på möhippa och jag ska vara borta sex kanske till och med åtta timmar från mina finaste. Det ska bli underbart att få klä sig fin, prata massa tjejsnack, träffa folk, och göra roliga saker utan avbrott, men också hemskt att vara ifrån mina finingar så länge. Jag är inte orolig för deras skull. De kommer att vara med världens bästa pappa assisterad av farmor och farfar. De kommer att ha det toppen. Men ändå ska det bli både fantastiskt och helt hemskt. Jag längtar redan hem igen och jag längtar redan efter att få gå. Konstigt, men det är nog bara att vänja sig... Och det är ändå extremt skönt att de utan undantag tar nappflaska så att även jag kan få pauser. Kan få göra annat och få energi att bli en bättre mamma. Tjejmiddagar ger energi.

I förgår hade vi fyraårig bröllopsdag och firade på supertrevliga men svindyra italienaren Mancini (Döden i grytan är sjukt mycket bättre och mer prisvärd). De var underbart att bara få vara vi igen, få prata utan avbrott och få hångla fnissigt i gränden utanför. Hångel ger energi. S och J sov sött när vi kom hem igen och hade haft det mycket bra med farmor och farfar. Det är så skönt att de fick lära känna varandra så bra i Roslagen och att vi kan känna oss helt trygga med att de har det bra med dem.

Delad föräldraledighet

Även jag stödjer Kattmammans inlägg om kvoterad föräldraledighet både för att jag delar uppfattningen att det är enda sättet att komma närmare en jämlik arbetsmarknad och för att jag tror att det är oerhört viktigt för barnen att ha en stark relation till båda sina föräldrar (och ja, barn behöver kvantitet och inte bara kvalitet). Så länge mammorna är de som är mest föräldralediga, tar nästan alla vab-dagar och arbetar deltid, så innebär det att barnen får mycket mer tid med sin mamma än sin pappa. Jag tror inte att det generellt är det bästa för barnen.

Vi kommer att ha varit lediga med S och J 10 månader var (tillsammans och var för sig) när de börjar på dagis nästa höst. För oss har det varit självklart, både för att båda velat ha så mycket tid som möjligt och för att vi inte har förstått varför den ena skulle ha rätt till mer tid än den andra. I vår bekantskapskrets har inga andra föräldrar delat helt lika. Alla pappor har varit hemma i vart fall tre månader under sommaren, flera har varit hemma längre än så - ända upp till åtta månader. Våra vänner är således mycket mer jämlika än genomsnittet. Ändå - inga har delat helt lika. Den alltigenom vanligaste förklaringen när vi frågar varför, eller hur de tänkt, är att papporna inte har möjlighet eller råd att vara hemma längre. Inget av argumenten håller för mig. Alla har rätt att vara lediga - om man backar bara för att arbetsgivaren krånglar så pantsätter man sin relation till barnet för att man är feg. Det är inte ok. Vi har en ytterst homogen vänkrets - alla tjänar tillräckligt med pengar för att bo i en stor lägenhet eller villa och i princip alla har minst en bil. De har uppenbarligen haft råd att investera i dessa saker - då hade de haft råd att investera i pappas relation till barnet. De har valt att inte göra det. Det är en prioritering, inte på grund av att de har varit tvungna att göra så. Om de inte hade haft något val är jag övertygad om att de hade haft råd, att de hade tyckt att det var fantastiskt att vara lediga och att deras äktenskap hade blivit betydligt mer jämlikt (och harmoniskt).

Men som Kattmamman skriver - folk får givetvis göra som de vill. Så länge dessa val går ut över mig på arbetsmarknaden så har jag dock åsikten att jag tycker att kvotering skulle vara bäst för det stora flertalet.

Hemma igen

Är nu hemma igen efter två ljuvliga veckor på Gotland. Massa familjemys, sommarprogram, deckarläsning, god mat, härliga promenader med småttingarna i bärselar m.m.

Det hände mycket med lilla S och J på Gotland. De började somna mellan halv 10 och halv elva varje kväll, oftast halv tio och sedan sova i pass om 3 till 4 timmar fram till mellan sju och nio på morgonen. Helt plötslig var de redo att "synkas" också, så nu väcks den andra när den första vaknar och sedan matas båda av antingen pappa eller mig. Mycket skönt att helt plötslig bara behöva ansvara för två pass per natt om ens det. De har börjat "prata" också - massor med ljud kommer och de blir mycket nöjda om man härmas, de följer en med blicken vart man än går och näst bäst att suga på (efter bröst och nappflaska) är den egna handen. Den smaskas det på ljudligt. Hitintills har det börjat göra samma saker och med bara några dagars mellanrum. Mycket fascinerande.

Gemensam föräldraledighet

Att få inleda vårt föräldraskap gemensamt har varit fantastiskt. Att få dela detta stora. Inleda som ett team.

När maken börjar jobba igen i oktober kommer vi ha haft 5 månader tillsammans med barnen. Med tvillingar har det varit möjligt och det har dessutom känts nödvändigt. Jag känner mig inte längre (helt) panikslagen vid tanken på att maken ska börja jobba, men det är inte många veckor det har känts så. Vi har behövts båda två för att orka. Många tvillingmammor måste orka själva. Jag är stum av beundran och inser återigen att man klarar det mesta om man måste. Men oj så ensamt och oj så slitsamt.

Viktigast av allt - både min man och jag har fått möjlighet att lära känna våra barn från början. Vi känner dem precis lika väl och det är vi båda väldigt glada över. Glada för barnens skull som tidigt fått den dubbla tryggheten, och för vår egen skull, för vår gemensamma förståelse för varandras nya situation.

Även för vårt förhållande, för vår fortsatta jämlikhet tror jag att det har varit väldigt viktigt. Det är lätt att inse att många förhållanden går sönder istället för att stärkas av att få barn. När man är väldigt trött är det lätt att bli ogin, bitter på den andra. Bitter om man måste bära ett större lass, bitter för att den andra inte förstår, hjälper. Då tror jag att det är underlättar enormt om man förstår varandras situation. För att kunna stötta varandra istället för att bråka. För att kunna fördela arbetsbördan jämt, så att ingen slits ut. Så att båda fortsätter orka känna kärlek till den andra.

David Batra rules!

Vilket sommarprogram! Det måste höras. För er som missade det finns det att ladda ner på sr.se. GÖR DET. Roligt, gripande, fint om kampen mot barnlösheten. Fantastiskt bra. Vi grät och skrattade om vartannat.

Funderingar kring sorg och lycka

I bilen med Gotlands vägblommors alla dofter i näsan - äntligen här med dem, på min sommarö, som en familj - insåg jag hur skilda känslorna är. Känslan av sorg och känslan av lycka. Känslan av sorg river och sliter, lämnar ingen dag orörd, oförstörd. Den infiltrerar allt och förstör allt. I vart fall tar den udden av, udden av glädjen, udden av det roliga. Lyckokänslan är subtil, mild och finns bara som en förminnelse. Den drabbar en stilla när man minst anar det. Vid en blick på ens sovande familj, vid en snusning i en halsgrop, under en bilfärd. Någonstans är lyckan en stilla del av vardagen. Ofta märks den först när den är borta. Det är läskigt - för det gör att man kan vara vårdslös med lyckan utan att mena det. Det är svårt att vårda lyckan lika ömt som man arbetar hårt för att hålla sorgen stången.

När vi var mitt i det svarta tänkte jag mig lyckan att få barn som något lika intensivt som den sorg vi kände då, men så är det ju inte. Den är lika stark, den är vacker, den finns där hela tiden, men den är subtil istället för intensiv och det gäller att ta sig tiden att stanna och känna efter. Ta sig tid att känna lyckan. Ta sig tid att vårda den.

Nu har vi gett upp

Amningsträningen resulterade endast i tröstlösa skrik mot mitt bröst utan tillstymmelsen till sugande. Efter veckan i Roslagen har vi nu bestämt oss för att det får vara nog. Tre månaders kämpande får vara tillräckligt. Det känns sorgligt att jag aldrig kommer att få den närheten med honom och inte bra att han bara kommer att få bröstmjölk så länge jag orkar pumpa, men det känns som att vi inte kan göra mer. Jag ska i alla fall försöka fortsätta pumpa ur så länge jag orkar istället. Just nu känns det helt ok att göra det några månader till.

I övrigt var Roslagen fantastiskt. Vi fick helpension och barnvakt kl. 07.00 varje morgon. Dessutom massor med grillat, kvällsdopp i 26 gradigt vatten och egen tid tillsammans. Samtal på klippan vid viken. Hur fantastiska svärföräldrar har jag inte?? Dessutom var det underbart att se dem med lilla J och lilla S. Se hur de började lära känna varandra. Få en egen relation.

Nu bär det av till Gotland två veckor och min pappa och hans fru (en vecka med dem och en vecka själva). Jag längtar! Har inte alls semestrat klart ännu...

Nu är de redan 12 veckor och väger över 5 kilo - det är inte klokt vad tiden går fort. Tittade på bilder från deras första veckor häromdagen och fick tårar i ögonen. De var så små, så sköra, våra älskade barn.

Amning del 2

Tack för peppning. Var på BVC idag, de vägde vägde 4492 och 4565 gram. Nu har han gått om henne i vikt. De är redan så stora, helt underbart.

Jill, BVC-tjejen, gav oss ett amningsträningsprogram. Nu ska jag försöka amma honom tre gånger per dag under fem dagar. Varje gång ca 10 minuter. Först börja med plasttutan och sedan när han kommit igång försöka ta bort den. Den fungerar tydligen bara tills de är tre månader och måste arbetas bort. Så får vi se hur det går. Skönt att ha en plan i alla fall. Hon tyckte även att min urpumpningsplan var bra, dvs. att pumpa ut i två månader till. Att de helst skulle få i sig lite bröstmjölk varje dag i vart fall tills de börjat äta produkter som innehåller gluten. Det känns helt ok. Pumpningen är jobbig, men det fungerar. Tiden går fort. Och om träningen ger resultat och han börjar amma bra så kan jag ju sluta tidigare.

I övermorgon bär det av till Roslagen en vecka och semester med svärföräldrarna. Ska bli underbart med lika delar avlastning och Sverigesommar (vem hade trott att jag skulle se fram emot en hel vecka med dem för några år sedan, tänk vad lite sömnbrist kan göra...). Bad, bastu, grillning och mygg...

Amning - förvånande laddat och starkt

Det är svårt med amningen och det är förvånande laddat för mig och starkt. ger mig en känsla av misslyckande. Som att min kropp än en gång sviker mig. Ändå vet jag ju egentligen att det inte är så, att jag är fånig och att småttingarna går fint upp i vikt och att det är det som är viktigt. Dessutom finns det stora fördelar med flaskmatning, som att de alltid kan bli mätta, att jag slipper amma bland folk jag inte vill amma inför, att min man och jag alltid kan hjälpas åt, att andra kan hjälpa till också.

Lilla J har blivit ganska bra på att amma, men orkar fortfarande inte alltid äta sig mätt. Det rinner och slabbar en hel del också. Lilla S har fortfarande inte ätit ett helt mål via brösten. Han kan när han är duktig äta så att han håller sig en timme - max en och en halv. Ofta blir han bara frustrerad och misslyckas helt. Han är bättre med "plast-tutan" (en sådan som man kan ha för att skydda såriga bröstvårtor, tydligen mer lik nappflaskan och därför lättare för honom) än med bara bröstet, men inget går bra. Jag kämpar på och tränar honom, men med två att hinna med är det svårt att hinna med att träna honom så ofta som jag borde. Jag vill så gärna att det ska gå, men det känns ganska hopplöst. Ännu pumpar jag ur så att en stort del av hans dagsintag kommer från brösten och vi har bestämt att jag ska försöka göra det i två månader till dvs. till att de är 4 månader (eller 3 om man räknar från bf).

Jag vet att ersättningen också är bra, men ändå kan jag inte låta bli att bli ledsen över att det inte fungerar. Tänk att amningen är så starkt förknippad med moderskapet även för mig, som egentligen "vet bättre". Är glad över att det fungerar så bra som det gör med lilla J i alla fall, annars skulle jag nog känna mig ännu mer misslyckad (trots att jag vet att jag inte borde).

Återbesök SÖS

Återbesöket på SÖS gick bra. Allt såg bra ut och det var två välmående barn enligt den snälla läkaren. Härligt!

Vägen till SÖS var dock lätt hysterisk. Busstrejken gjorde att vi fick gå större delen av vägen dit och när vi dessutom vid tolv insåg att det var ett och inte två som vi skulle vara där fick vi promenera vårt snabbaste hela vägen dit. Trots detta kom vi tio minuter för sent med andan i halsen och värkande ben. Snacka om att jag har blivit bättre som klarade en sådan strappats. Att inte träna på tio månader gör inte direkt underverk för benmusklerna (för att inte tala om rumpan av någon anledning, den är alldeles slapp...). Jag brukar inte vara supervältränad, men långa promenader är min grej. Jag kan alltid promenera. Under graviditeten kunde jag inte det till mitt stora förtret. Det är så härligt att jag kan göra det igen.

Många tankar

Det är omvälvande att bli förälder. Många tankar om hur jag vill vara, hur det är, och hur det kanske kommer att bli föds. Allt kretsar kring våra små underverk just nu. Ibland gör vi utflykter i verkligenheten. Då känns allt overkligt. Overkligt att andras liv flyter på när våra är förändrade för alltid. Så starka känslor trots att de nyss kom in i våra liv, trots att deras agerande skulle klassas som psykisk terror om det var någon annan som agerade så mot oss. Och ändå är allt så självklart. Så stort. Så starkt. De finns hos oss nu och då är det viktigaste att allt är bra för dem.

Lilla J ligger i bärsjalen på mitt bröst nu när jag skriver. Snusar fridfullt. Så nöjd bara av att vara hos mig. Det är också slående och stort. Deras totala tillit och kärlek. Att de kan bli glada bara av att jag kramar dem, att jag bär dem, eller att jag matar dem. De sover fortfarande max tre timmar i sträck dygnet om. Det är tungt, men vi sover i skift och det går. Vi är nästan aldrig irriterade på dem. Det går inte att vara det. De är för fantastiskt fina även när de är arga. Och man vill bara göra dem glada igen.

De kan båda vända sig från mage till rygg nu och har utvecklat olika skrik för olika behov. Det är häftigt att inse att vi hör skillnad. Att vi börjar lära känna dem nu. På onsdag ska vi tillbaka till sös för återkontroll. Det känns spännande.

Midsommarfirande

Jag hoppas att ni alla fick en lika fantastisk midsommar som vi. Eftersom jag sedan några dagar tillbaka är mycket bättre var det helt plötsligt möjligt att göra trevliga saker. Efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss för att vara modiga och fira midsommar som vi brukar. Detta innebar att småttingarna skulle få göra många saker för första gången och framför allt att vi skulle behöva våga ta med dem på den numera traditionella silllunchen ute på våra nära vänners landställe på en ö ute i mälaren.

Småttingarna åkte bli med pappa som förare för första gången. De åkte båt för första gången. De sov borta för första gången (under dagen, inte natten men ändå). Vi umgicks med folk, åt sillunch vid vattnet, tittade på dansen runt midsommarstången och gosade med småttingarna. Det kändes fantastiskt att äntligen kunna träffa folk igen, att orka sitta genom en hel sillunch med andra människor. Fantastiskt att få göra dessa saker tillsammans med småttingarna. Som en familj. Och fantastiskt att kunna göra saker som var omöjliga bara för en vecka sedan.

Bättre nu

Matförgiftningen är nu över och hade dessutom av någon anledning den positiva effekten att kramperna i tarmarna försvann med den. Om det håller i sig var det helt klart värt lite kräks för de var vidriga.

Känner mig faktiskt bättre nu. Det har vänt. Bara att kramperna är över är ju fantastiskt, men även det onda i övrigt gör lite mindre ont. Det är en sådan lättnad.

Småttingarna fortsätter växa lilla J väger nu 3,2 och lilla S 3,1 och de har vuxit ur både sina prematurblöjor och de flesta av sina prematurkläder. Det är så härligt att se att de växer och mår bra. Sover gör de fortfarande i maxpass om 2-3 timmar, så vi sover i skift på nätterna och dagarna för att orka. Det är ändå otroligt vad mycket mindre sömn man klarar sig på när man måste och hur självklart det känns att sätta deras behov först.

Matförgiftad/magsjuk

Vältajmat - inte! Måste ha ätit något skumt igår och har fått betala för det idag med kräk och diarre. Tycker väldigt synd om mig själv. Kan dessutom upplysa om att det är svårt att kräkas utan extra kladd när man har svårt att ta sig ur i och i en soffa. Att i det läget ta sig ner på knä för att undvika spill låter sig inte göras. Tur att jag har en rar, tålmodig man som hjälpte mig att torka upp. Har legat och sovit hela dagen och nu känner jag mig lite bättre. Urk!

Läkaren ringde föresten upp och hade ingen lösning att erbjuda. Hon sa att jag borde känna mig i princip återställd inom 8-10 veckor och eftersom det kommit ut fostervatten i min buk som stör, så borde jag ställa in mig på 10 veckor. Skönt att få något besked, även om ytterligare 5 veckor känns tungt.

Småttingarna var på BVC idag och vägdes och nu väger de tunga 3070 och 2934 gram - underbart att det går så bra framåt. Sötnosarna. Lilla J har legat i sängen med mig nästan hela dagen och det är svårt att inte bli varm och glad i hela hjärtat när man vaknar och tittar rakt på hennes sovande ansikte.

Kejsarsnitt del 2

Förlossningen blev fin och det är jag väldigt glad för. Vad vi inte var förberedda på och inte heller förbereddes på av läkarna var tiden efteråt.

Jag hade ingen aning om att det skulle vara så sjukt jobbigt efter ett kejsarsnitt. Jag är medveten om att läkningsprocessen upplevs väldigt olika, men för mig har det varit superjobbigt.

Första veckan fick jag morfinsprutor mot smärtan, så den var uthärdlig. Så länge jag inte försökte sitta, gå, eller värst av allt - resa mig upp från sängen. Kluvenheten var hemsk. Jag ville vara med barnen hela tiden nere på neo och samtidigt kunde jag knappt stappla ner dit utan att känna mig svimfärdig. Min man var med dem hela tiden, men det kändes i alla fall hemskt att ligga och vila i sängen när jag istället kunde ha varit hos dem. Bortsett från smärtan och tröttheten så blev tarmarna helt förstörda av snittet (tydligen väldigt vanligt). Jag hade jätteont i magen och kunde när som helst behöva stappla iväg till toaletten och hoppas på att jag hann fram i tid.

Det har givetvis blivit bättre med tiden, men det har tagit mycket längre tid än jag trodde och jag har fortfarande ont i såret när jag sitter eller går. Kan inte gå längre sträckor, eller sitta någon längre tid. När jag reser mig gör det ont i livmodern. Jag har superjobbiga kramper flera gånger per dag och särskilt innan jag går på toaletten (tarmarna är fortfarande inte bra), det gör ont att gå på toaletten (oavsett vad jag ska göra) och magen är fortfarande svullen och öm. Det har ändå gått 4 och 1/2 vecka nu och då trodde jag att man skulle vara hyfsat ok, men icke. Jag känner mig fortfarande begränsad i relation till småttingarna. Inte som i början, men jag kan inte göra allt som min man kan göra, t.ex. är det han som får bada dem för jag klarar inte den ställningen. Det är tråkigt.

Vid mitt utskriningssamtal var det ingen som berättade att det kunde vara så här och det står inte heller en rad om det i någon av våra böcker om graviditet och förlossning. Jag ringde min specialistläkare förra veckan och fick en undersökning, men hon kunde inte se något onormalt. inte heller hon upplyste tydligt om vad jag kunde förvänta mig. Hon ska ringa igen i morgon och då ska jag fråga om hur lång tid det tar tills jag känner mig helt bra, om jag kan göra något för att minska mina bevär, och om besvären är vanliga.

Om det var någon som läser detta som trodde att kejsarsnitt är ett lättare alternativ, så har jag i vart fall svårt att tro det. Även om jag inte har någon personlig erfarenhet av vanliga förlossningar. Kejsarsnitt är jobbigt efteråt och vanliga förlossningar är jobbiga under tiden de pågår. Det är bara jobbigt på olika sätt. Mina nuvarande begränsningar i förhållande till småttingarna gör att jag aldrig själv skulle välja kejsarsnitt om jag hade ett val.

När småttingarna kom

Jag har tänk skriva lite utförligare om när småttingarna kom, men har inte haft tid tidigare (jag kommer definitivt fortsätta blogga).

Vi fick, som jag beskrev tidigare, beskedet om att de skulle förlösas med kejsarsnitt vid fyratiden på fredagen. Eftersom 50 % av alla tvillingar förlöses med kejsarsnitt så hade vi läst på en hel del om kejsarsnitt och det hade även varit temat för en av föräldrakurskvällarna. Vi hade således ganska bra koll på vad vi hade att vänta oss. Det var skönt. Vi hade även pratat mycket om hur jag ville bli stöttad under förlossningen oavsett om den skedde naturligt eller med kejsarsnitt och det var också skönt.

På fredagkvällen fick jag besked om att jag inte fick äta efter klockan tolv och inte dricka efter klockan sex och att jag skulle duscha och byta om på lördagmorgonen. Vi pratade länge med barnmorskan och en barnläkare om vad vi kunde vänta oss och sedan kom även narkosläkaren in och pratade med oss en längre stund. Jag var rädd för att få panik när jag väl låg på operationsbordet och undrade om man fick morfin eller något annat lugnande. Det fick man inte, eftersom det fördes vidare till barnen, men han lugnade mig med att han aldrig hade varit med om att en patient hade fått panik i det läget.

Det var svårt att sova på natten och jag var fortfarande dålig och hostade och snöt mig. Vi låg och pratade om dagen därpå. Jag var mycket orolig och kunde inte alls se länge än till operationen. Kunde inte se framför mig att småttingarna skulle komma. Att vi skulle få bli föräldrar. Jag var fortfarande orolig att något skulle hända. Min man var snarare förväntansfull inför det stora som skulle ske. Det var skönt att han klarade av att vara det och att peppa mig.

På morgonen duschade jag, de satte kateter och dropp. Jag tyckte att det var obehagligt att få katetern, men då muntrade barnmorskan upp mig med att det antagligen skulle vara det som kändes mest obehagligt under förlossningen. Det stämde faktiskt. Sedan började väntan på en tid för kejsarsnittet. Tiden sniglade sig fram och kändes som en evighet. Först vid kvart i tolv fick vi beskedet att vi skulle få åka ner till operationssalen kl. 12.15.

Nere i operationsalen blev jag omhändertagen av en narkossköterska och sedan kom narkosläkaren och satte bedövningen. Det gjorde inte ont alls. Jag fick lägga mig ner på britsen och min man satta sig bakom mitt huvud. Han böjde sig fram och kramade mitt huvud och så satt han sedan och pratade i mitt öra om hur duktig jag var, hur mycket han älskar mig och om hur fantastiskt det skulle bli när småttingarna kom ut. Jag var omsluten av kärlek.

Därefter gick det fort. Snart hörde vi ett skrik och lilla S var ute. Min man följde med till barnrummet och var med när de tog hand om honom och straxt därefter hans syster lilla J. Tårarna rann där jag låg av lättnad och glädje. Tänk att de hade kommit och att allt verkade ha gått bra. När de var klara i barnrummet och innan de fick åka ner till neo så kom min man in till mig igen och de lade lilla J på mitt bröst. Vi grät tillsammans och allt var lycka. Våra småttingar hade äntligen fått komma till oss.

Lyckans minut

När vi kom hem skickade en av mina närmaste vänner denna dikt till oss och den stämde så fantastiskt bra med vad jag känner så jag måste skriva ner den här också.

Lyckans minut av Erik Lindorm

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."

Nu är vi hemma och TACK

Herregud vad tiden går fort. Hade tänkt skriva när vi kom hem, men med två småttingar som jobbar i skift för att få mamma och pappa att fokusera endast på dem och deras behov så är det svårt att få tiden att räcka till... Det är fantastiskt och jobbigt och omtumlande på en gång, men mest är det kärlek - massor av kärlek. Vi kan gosa med dem i timmar och bara titta på dem och inte förstå att de är våra. Dessa fantastiska, vackra, underbara, småttingar.

Ett stort tack för alla gratulationer, jag satt i dagrummet på neo och grät när jag läste dem. De betyder så mycket att få dem av er som jag har kämpat tillsammans med.

Nu är vi i alla fall hemma från neo. De låg inne på neo i nio dagar sedan fick de åka hem med hemsjukvård och tjocka på sig. Det var aldrig någon fara med dem utan de var bara för små och behövde hjälp med att sondmatas. Nu äter båda så att det står härliga till (även om han inte har fattat varför man ska suga på bröstet istället för att slicka, så han äter bara flaska än så länge och jag pumpar ur till honom och till henne något mål på natten) och igår så kunde de skrivas ut från neo. En stor dag. Nu väger de tunga 2430 och 2740 gram styck och vi tycker att de börjar bli riktigt bitiga. De sover i en rullbar korg, men har börjat breda ut sig så mycket i den så att vi nu insett att vi måste gå över till spjälsängen så att de får lite mer plats. En välriktad spark i njuren av brorsan när man precis somnat kan ju få vem som helst att surna till igen.

Två små underverk

Nu är de här - våra underverk. Det är så stort, fint och fantastiskt att det det inte finns ord.

Jag var hos BM i v. 35+2 för en flödeskoll. Det visade sig att den ena småttingens flöde hade blivit betydligt sämre och vi skickades vidare till SÖS för fler tester och nya beslut. Läkaren på SÖS bestämde sig för att jag omedelbart skulle läggas in för fler tester och nya beslut under dagen därpå. Det var bara att åka hem och packa en väska. Vi var chockade och allt kändes helt overkligt. Dagen därpå beslutade min läkare utifrån den dagens tester att vi inte skulle vänta längre utan att jag skulle förlösas med kejsarsnitt dagen därpå dvs. i lördags. Ännu mer overklighetskänsla och hem igen för att packa ytterligare saker. På kvällen fick vi träffa en barnläkare, narkosläkare och pratade länge med barnmorskan. Vi kände oss verkligen omhändertagna. Det förändrade dock inte känslan av overklighet och vår nervositet.

Så kom de till slut. Våra småttingar. Lyckan finns hos oss nu. 44 och 45 cm långa var de när de föddes och de vägde 1854 och 2210 gram. Allt har gått jättebra, men eftersom de var lite tidiga och så små, så har de vårdats på neonatalavdelningen här på SÖS. Förhoppningsvis får vi ta med dem hem redan på söndag och sedan vårda dem med hemvård.

Jag sitter vid datorn på neoavdelningen, så den långa versionen kommer sedan.

v.36 (35+0) - fortfarande sjuk

Det går inte över. Jag blir sakta bättre, men bra är jag verkligen inte. Sover halva dagarna, orkar ingenting, snorar, hostar, lever mitt liv i soffan tittandes på tv-serier. När jag sett två avsnitt måste jag sova igen för då är jag alldeles utmattad. Helt galet! Läkaren sa att det är så när man är höggravid och sjuk - ingen bra kombo. Det kan jag definitivt intyga att det inte är. Den lilla energi som jag hade innan är nu helt borta och måste byggas upp igen. Då hade det hjälpt om jag hade haft någon aptit. Det har jag inte. Får pressa i mig maten i små portioner ofta istället. Det enda som fungerar bra är frukt och kräm och mjölk. All "riktig" mat känns för mycket.

Småttingarna verkar inte påverkas alls av att jag är sjuk i alla fall, så det är skönt. De busar som aldrig förr inne i magen. Mysigt. Hoppas att de växer bra också, trots att jag har svårt att äta. Jag vilar ju mycket i alla fall och det ska ju vara bra för att få dem att växa. Ska kolla flödet på torsdag, hoppas att det ser fortsatt bra ut. I förrgår köpte jag min första amningsbh och vi shoppade loss på Apoteket
* amningskupor
* nappflaskor
* örontermomenter
* barnsalva
* våtservetter
och säkert en massa annat som jag inte kommer på nu. Så nu börjar vi ha allt hemma för den första tiden - ja förutom korgen de ska sova i och vagnen då förståss...

Tydligen är det mycket ovanligt att förlossningen startar när man är sjuk. Kroppen väntar tills man blivit frisk igen. Mycket skönt att höra. Jag blir gråtfärdig bara vid tanken på att ta mig till ICA, så jag känner mig inte riktigt i skick att ta mig igenom en förlossning just nu...

Klumpeduns

Ribbolita Obelix Klumpeduns - det är jag nu för tiden. Jag kan vara ganska klumpig i vanliga fall, men sedan några veckor tillbaka är det ingen hejd på klumpigheterna. Ett axplock från i förrgår.

* Tre spillincidenter bara under lunchen, varav en stor röd blaffa på magen, ett spill på golvet och ett på underlägget...
* När jag skulle ställa in en ny deo i badrumsskåpet lyckades jag med konststycket att fippla iväg den gamla (som ännu inte var helt slut) i en stor fin båge hela vägen bort till toaletten (ca 1 meter bort). Givetvis hade jag slarvat och inte stängt toalettlocket så deon fortsatte sin bana ner i toaletten med ett plums...
* När jag skulle lämna urinprov hos barnmorskan och hade lyckats kissa lagom mycket i den vita muggen lyckades jag tappa muggen på dess väg till skåpet varpå innehållet i muggen spreds över toalettgolvet på ett ofräscht sätt. Kvar i muggen var typ 5 droppar, men eftersom det var det enda jag kunde lämna så ställde jag in dem i skåpet. Barnmorskan undrade oroligt om jag inte klarat av att kissa mer, varpå jag blev tvungen att erkänna att jag hade spillt ut resten...

Och då har jag ändå inte nämnt alla saker jag går in i, saker jag tappar etc... Jag blir så trött på mig själv och just nu dessutom när det är en kamp att böja sig ner så är det extra surt att vara extra klumpig. Tur att jag har en snäll make som hjälper mig att torka upp det mesta i matväg som jag spiller i alla fall...

v.35 (34+1) och sjuk

Det är synd om mig. Jag har feber och är snorig och har världens hosta. Natten var en mardröm. Jag vaknade varje timme, för att jag hostade, behövde kissa, inte kunde andas etc. Morr. Nu har jag i alla fall fått en bra hostmedicin. Lovely. Det är ingen fara alls för småttingarna dock sa läkaren.

Vi var på tillväxt-UL idag. De följde sina kurvor, men han hade sackat efter ytterligare något. Nu väger han 1,8 och hon 2,0 kg. Hoppas verkligen att de tänker stanna hos mig ett tag till så att de hinner bli större innan de kommer ut. Läkaren ville att vi skulle komma tillbaka redan nästa vecka för att kolla flödet, eftersom han hade sackat efter (-26% jämfört med -22% förra gången). Sedan har jag blödit några gånger den senaste veckan. Bara gammalt blod, men ändå. När läkaren kollade livmodertappen så var den ytterligare förkortad från 3 cm för två veckor sedan till 2 cm nu. Det är antagligen det som har orsakat blödningarna. Hon sa att det inte utifrån det gick att säga något om när de skulle komma dock. Att de lika gärna kan stanna några veckor till. Hoppas att hon har rätt. Men det är ju inte bara storleken som har betydelse, som barnmorskan sa, hur långt gågna de är spelar ju minst lika stor roll. Att det nu redan är v. 34+1 är ju toppen.

Både barnmorskan och läkaren pratade om småttingarna som att de kunde komma när som helst. Det känns verkligen helt sjukt. Att nedräkningen verkligen har börjat på allvar. Hur kan man någonsinn bli förberedd på något sådant??

Lyxliv

Igår åt vi middag på balkongen för första gången i år. I morse när jag låg och läste med balkongdörrarna öppna flög det förbi fyra måsar. Jag älskar vår lägenhet och jag älskar att bo vid vattnet. Det gör underverk för själen.

Det är verkligen inte plågsamt att vara hemma när det är sånt här fint väder. Det är bara fantastiskt lyxigt. Lyx att få luncha ute med min trevliga arbetskamrat från förr, lyx att få promenera vid vattnet hur länge man vill, lyx att få dricka saft och läsa bok på balkongen. Lyx är vad det är. Jag blir så glad och får så mycket energi (även om det inte innebär så mycket med tanke på min energinivå men ändå). Lite för många glassar kan det ha blivit också. Men man måste faktiskt få äta glass när det är fint väder och jag tror att småttingarna mår bra av att jag mår bra.

Och nu är det helg och vi ska grilla på balkongen för första gången denna säsong och det är också lyx!

v.34 (33+0) - bråksmåttingarna härjar

Det är helt sjukt vad de putar nu. Magen är så spänd, så spänd och så hoppar den när de rör sig. Ibland drar ett ben eller en arm över magen så att det ser ut som om det är något under skinnet. Bråk-småttingar! Mitt midjemått är nu 114 cm och jag har gått upp 13 kilo. Jag blir mer och mer lik Obelisk för varje dag. Känner mig som en magfoting, snarare än en vanlig människa. Det är oerhört verkligt och jag påminns om min graviditet varje steg jag tar på mina svullna ömma fötter. Ändå stannar jag ofta upp och drabbas på nytt av insikten. Det är faktiskt sant. Jag är gravid. Jag får vara gravid och bära på två alldeles egna småttingar. Det är svindlande.

Vi övar andning nästan varje dag och jag börjar bli riktigt vass på att lättandas. Ändå känner jag mig helt oförberedd inför förlossningen. Känslan av att något helt okänt närmar sig med stormsteg är stark. Det är härligt-pirrigt, eftersom det innebär att vi snart får träffa småttingarna på riktigt, och läskigt-pirrigt, eftersom jag inte alls vet vad jag kan förvänta mig och framför allt inte hur jag kommer att kunna hantera det. Förlossningen skrämmer mig. Det okända skrämmer mig. Sen blir det kejarsnitt i alla fall och alla tankar kring en naturlig förlossning har tänkts i onödan. Varför kan jag inte vara lite mindre av ett kontrollfreak ibland och lite mer av en tjej som tar dagen som den kommer? Det skulle vara väldigt nyttigt för mig. Borde öva på det också.

Solskensdagar

Helgen har varit mycket bra. God middag (lammfärsbollar i tomat och olivsås med sallad och buljongkokt fänkål, fryst jordgubbscheesecake till efterrätt) med pappa och hans fru i fredags, fika på stan i lördags följt av eftermiddagsbio "flyga drake", återhämtningstid (den var helt sjukt bra och oerhört starkt berörande, måste ses) och sedan god middag på tu man hand med efterföljande soffmys. I söndags gick vi en långpromenad på söder längs vattnet i solen.

I solen på bänken vid vattnet sa min man att han tyckte att graviditetstiden har varit en av de bästa i vårt gemensamma liv. Så full av kärlek, närhet, lycka och harmoni. Jag håller med. Det har varit en fantastisk tid för oss. Full av solskensdagar. Kontrasten mot hur vi mådde vid den här tiden förra året är milsvidd. All sorg som tyngde som försvann och all lycka som fick växa.

De tjockar på sig bra

Tack för alla stöttande kommentarer! Jo, visst är det nog så att det kommer att bli bra och att alla sådana funderingar kommer att vara som bortblåsta när de väl har kommit. Men just nu är det ju så svårt att förstå att de kommer och då än mindre att se oss som föräldrar och hur vi kommer att vara i den rollen. Tankar som är pirriga och mycket påminner om barndomens mamma, pappa, barnlekar. Med den skillnaden att nu förbereder vi oss för "the real thing". Galet!

Igår var vi på ett nytt tillväxt-UL och de tjockade på sig exeplariskt enligt läkaren. Nu väger killen 1595 gram och tjejen 1732 gram. Alla flöden och prover såg också mycket bra ut och livmodertappen är fortfarande tjock och bra. Det verkar således som att de kommer att stanna ett tag till hos mig. Så skönt att få höra!

Det var så himla underbart att få se dem igen, ett mirakel varje gång. Denna gång fick vi se en zoom av tjejens ansikte och det är ju så häftigt. Där låg hon och sov och plutade med läpparna och var bara helt bedårande. Så härligt att få följa dem på detta sätt. Tänk att de flesta bara ser sitt barn en gång i v18 och sedan inte igen förrän barnet kommer.

Idag har varit en slapp dag igen. Sov en timme nu på eftermiddagen och har nu bestämt mig för att i vart fall gå bort till cafét i närheten och fika. Solen skiner ju, så jag borde ju verkligen gå ut i det fina vädret. Har inte haft energi nog för en sådan strapats förrän nu dock...

v. 33 (32 + 0) en lat dag

Sov helt sjukt dåligt i natt, så idag har varit en lat dag. Lång morgon. Fix vid datorn, eftermiddagslur och sedan en fika med en kompis i stan. Det är verkligen underbart att kunna anpassa mina dagar efter vilken ork jag har.

Jag börjar bli lite nervös. Har insett att det inte behöver vara så många veckor kvar nu och det känns så oöverstigligt stort. Hur ska jag klara den nya rollen som mamma, hur ska förlossningen gå, hur ska det gå med amningen? Många frågor och inga svar förrän småttingarna är här hos oss. Och vi får pröva, öva. Inser att folk har klarat att bli föräldrar i alla tider och att vi också kommer att lära oss så småningom. Vi har ju dessutom den fantastiska lyxen att vi får öva tillsammans i fyra månader innan vi måste stå på egna ben. Men det känns ändå stort, ogreppbart, overkligt, pirr-i-magen läskigt.

Har varit så rädd för att något ska gå fel att jag inte har vågat tänka så mycket på hur det blir om allt går rätt. Men inser nu att jag måste göra det. För att förbereda mig. Är också lite rädd för att allt inte ska kännas så fantastiskt som det har gjort under graviditeten. Att vi ska få ett bakslag eftersom vi har längtat så. Inte för att vi tror att det ska vara lätt och allt rosenskimrande. Vi är nog ganska realistiska efter alla vänners erfarenheter av vaknätter m.m., men just för att vi har längtat så. Just för att vi redan nu är så kära i småttingarna så att vi inte kan få nog av deras buffar och puffar. För att allt ofta har känts som en fantasi under graviditeten och att vi snart kommer att kastas in i verkligheten. För att livet kommer att förändras för alltid och för att det känns läskigt trots att vi längtat.

Baby shower

Igår blev jag överraskad med en Baby shower av mina fem allra käraste vänner. Oerhört gulligt!

Egentligen är jag principiellt emot traditioner importerade från USA och tycker dessutom at det känns lite läskigt att fira att man ska få barn (ta ut segern i förskott och så). Men principer är till för att brytas och jag kunde inte annat än bli alldeles glad och varm i hjärtat när mina bästa vänner har ansträng sig massor för att göra mig glad och för att fira tillsammans med mig att småttingarna växer i min mage.

När jag kom till min väns lägenhet och förvirringen lagt sig fick jag sätta mig med en god drink och fötterna i ett fotbad, jag skrubbades och fick fotmassage. Sjukt välbehövligt! Därefter hade de ordnat en supergod trerätters middag med hembakat bröd och min favorit efterrätt blåbärspaj och jag/småttingarna fick fina presenter. Alla fick även göra ett test där vi fick svara på/önska vilka egenskaper/utseendeattribut småttingarna skulle få ärva från mig och vilka de skulle få ärva från min man, och de fick måtta på ett snöre hur stor de trodde att min mage var. Alla gissade att den var större än den var. Undrar vad det säger om hur jag uppfattas just nu...* Jag kom i säng först vid tretiden och är följdaktligen lite sliten idag men mycket glad. Raringarna!

*Kan för övrigt meddela att mitt midjemått är 110 cm... Bitigt - om jag någonsinn kommer upp i det igen utan att vara gravid så är det verkligen inte ok.

Rent och fint

Igår kom vår städfirma och städade. Extremt välbehövligt och såå skönt att vi kan unna oss den lyxen. Jag är ju nöjd om jag kommer upp ur soffan på egen hand, så at städa är inget alternativ och det är väldigt trevligt att vi kan umgås när min man är hemma istället för att han ska behöva lägga massa timmar på städning då. Nu luktar hela lägenheten rent och jag bara njuter. Ska vagga iväg och köpa ett stort fång fina tulpaner också. Helglyx!

I morse vaknade jag 08.00 och gick upp för att äta frukost. Var mycket nöjd med att vara pigg så tidigt på morgonen. 09.00 insåg jag att jag var trött igen och sov en förmiddagslur fram till 10.30... Mitt liv är verkligen inte hektiskt just nu. Nu tänkte jag hålla mig vaken till i kväll i alla fall. Får se om det lyckas. Lite pyssel på balkongen och gravidyoga står på schemat, därefter fix med bror inför mammas 60-årsfest och sedan god middag med maken.

Vilka ögonblick tar andan ur er?

Åsa skrev detta tänkvärda häromdagen: "Livet mäts inte i sekunder utan i ögonblick som tar andan ur en" åtföljt av frågan "Vilka ögonblick tar andan ur er?"

Jag tänker på alla ögonblick med min man. Inte de stora tillfällena, utan de vardagliga. När vi ligger och pratar innan vi ska somna och han är så vacker att det känns som jag ska sprängas, när han får mig att skratta så att tårarna rinner, eller bara lyssnar på det jag funderar på och får mig att känna mig som världens mest intressanta. Men jag tänker också på de små ögonblicken som när jag promenerar med en vän och vattnet glittrar i vårsolen och allt bara är fantastiskt, eller som när jag känner en extra bestämd spark inne från magen.

Jag är nog ganska bra på att stanna upp och låta ögonblick ta andan ur mig. Att faktiskt ta mig tid att att vara i nuet, att uppleva, glädjas åt och uppskatta det jag har. Men det är en ständig process och något som aldrig får glömmas bort. Jag tror att det kommer att vara både lättare och svårare att ta vara på de ögonblicken när vi får barn. Lättare därför att det kommer att vara så många sådana med småttingarna och svårare därför att det kommer finnas så mycket mindre tid för eftertanke, tid att stanna upp.

v. 32 (31+0) och snygg i håret

Dagens projekt har varit att gå till min frisör för slingor och klippning. Trevligt att sitta där i lugn och ro och bli ompysslad och nu känner jag mig mycket piffig. Vi bokade in nästa tid med en gång och jag insåg då med ett pirr i magen att den tiden ligger efter småttingarnas ankomst. I en annan värld. Så mycket stort som ska hända innan jag sitter där hos henne igen.

Min man börjar bli otålig. Han tycker att det ska vara slutet av maj snart. Jag kan inte annat än hålla med. Mitt tilltagande antal krämpor gör sitt till för att öka otåligheten. Samtidigt kan jag inte ta in att denna graviditet, som jag längtat efter så länge och som har varit en sådan källa till glädje, snart är över. Det har ju känts som om tiden varit evig, att den aldrig skulle ta slut. Ännu är jag inte riktigt redo för det. Jag vill ha dem hos mig ett litet tag till. Få njuta av deras putande, buffande och sparkande ett tag till. Stryka över magen och glädjas åt det ofattbara - att jag får bära på två småttingar, att de får växa hos mig.

Solig intensiv lördag

Vilket väder det var i Stockholm idag! Underbart! I övrigt har dagen varit full av aktivitet. Svärföräldrarna kom vid elvatiden och vi övade på att sätta in babyskydden i bilen. Det kan upplevas som överambitiöst, men kändes inte som något vi ville roa oss med för första gången i taxin på vägen hem från BB. Därefter gick vi promenad i solen och avslutade med en fantastiskt god lunch på en uteservering i närheten av oss. En rejäl räksmörgås fick jag med säkert ett halvt kilo handskalade räkor, mums. Avslutningsvis åkte vi till en barnbutik och svärmor köpte två stycken fantastiskt fina Villervalla-babyfiltar till småttingarna. De har nu tvättats i oparfymerat tvättmedel tillsammans med de mimikläder som vi köpte i veckan (vårt första inköp av minikläder - stort!) och hänger på tork i badrummet. Tanken är att vi ska sova med dem i sängen så att de luktar oss när småttingarna sedan ska ha dem. Japp - det är fånigt, men det känns mysigt att tänka att det skulle kunna göra dem lite tryggare och ibland får man vara fånig så det så. Vi dumpade svärföräldrarna vid barnbutiken och åkte sedan iväg till familjen Kapybaran för inköp av diverse babyartiklar. Storsötan, Piff och Puff var fantastiskt charmiga och vi bombarderade Kapybaran och hennes man med massor av frågor om hur det är att vara tvillingföräldrar. Fantastiskt trevligt. När vi hade fikat klart åkte vi vidare till några vänner och grillade korv i några timmar för att sedan återvända hem. Då var vi så slut att vi somnade i en hög i soffan... Nu är det definitivt dags för lite popcorn och en film. Kanske även lite BJ... det är ju ändå lördag...

UL och varning för gräsligt fik

UL gick bra, även om UL barnmorskan även denna gång lyckades göra oss nervösa. Hon lyckades inte med flödet avseende killen och tyckte dessutom att det såg ut som att han hade för lite fostervatten. När sedan UL läkaren fick titta var det inget fel på flödet, lagom med fostervatten och båda småttingarna hade följt sina kurvor exemplariskt. Väldigt skönt att höra. Vår vanliga läkare sa att det såg bra ut eftersom de följde sin egen kurva och att det var det viktiga. Skönt.

Sedan har jag tydligen mycket små spår av streptokocker i urinen, vilket innebär att jag kommer få antibiotika under förlossningen om den sker naturligt. Hon sa att det bara var en säkerhetsåtgärd och att det inte var någon fara annat än i samband med förlossningen.

Efter alla dessa besök hade jag tid hos naprapaten för fix av ryggen som börjar märka av graviditeten nu. Jag haltar för att det hugger i ena sidan när jag går och det underlättar inte heller vid mina nattliga vändningsförsök. Han masserade och sa att det inte var så mycket mer han kunde göra. Han trodde att jag möjligen hade lite foglossning och att det kunde vara en del av förklaringen till huggen.

Därefter skulle jag luncha med min kompis C på Cofi vid Odenplan. GÖR INTE DET. Maten var oätbar (och jag är faktiskt inte speciellt kinkig) och när jag påpekade det och frågade om jag kunde få något annat så ifrågasatte de varför jag skulle få det. Jag svarade vänligt "för att få en nöjd kund som kommer tillbaka", men om det inte är viktigt kan jag givetvis äta den bulgur som är till och sedan aldrig mer göra det" Då kollade hon med sin chef som sa att jag kunde få en frukostfralla, "men inget annat för det var ju faktiskt inget fel på maten". Smart, det är PRECIS så man ska göra om man vill ha nöjda kunder. När vi sedan hade suttit och pratat ett tag efter maten kom den presumerade chefen ut och sa att vi faktiskt måste plocka undan och inte bre ut oss på flera stolar på det sätt vi hade gjort (vi satt vid ett fyrpersoners bord och hade använt stolarna bredvid för att hänga av oss). LOKALEN VAR HALVFULL. Då gick vi för att aldrig mer komma tillbaka. Suck!