Första besök på UltaGyn genomfört

Det känns super. Äntligen lite lugnare. Vi var där i morse och fick träffa en rar lite förvirrad indisk (tror jag) läkare. Hans kändes trevlig och kunnig om än inte lika genomsympatisk och proffsig som dr. Barsk. Saknar redan dr. Barsk, men det är bara att inse att vi är ute i den vanliga världen nu och det känns ju fantastiskt på alla andra sätt. Bara att han berättade hur upplägget är fram till förlossningen som om det var naturligt att det skulle bli en förlossning - galet overkligt och helt fantastiskt härligt.

Vi fick göra vårt första UL och det kändes också bra. Allt såg bra och ut och de hade växt precis som de skulle. Tydligen beräknade hans program BF till den 9 juni, så nu byter jag på tisdagar istället. Det är 9+6 idag. Jag frågade hur stor risken var att något skulle hända nu de sista veckorna innan v.13 och han sa att den risken var mycket, mycket liten. Om något händer så sent i graviditeten så är det normalt för att fostret/en inte har växt som de ska redan innan och då skulle vi ha sett det nu. Väldigt, väldigt skönt att höra. Jag höll på att börja gråta, men lyckades behärska mig. Det är så svårt att våga tro, våga lita på, att det kommer att gå vägen nu. Trots alla betryggande besked.

Vi pratade även om NUPP. Han sa att de givetvis var öppna för att göra det om vi ville, men att vi skulle vara medvetna om vad det innebar och vilka beslut vi kunde bli tvunga att ta beroende på vilket resultat vi fick. Han berättade ingående om alla val vi kanske skulle behöva stå inför och det kände skönt att få prata igenom det ordentligt. När vi gick där ifrån var båda helt överens om att vi inte ska göra något NUPP-test. Det känns inte rätt för oss. Skönt att ha fattat det beslutet.

Det gick bra med vännen. Inget känsligt sades, utan allt var trevligt. Skönt det också. Att det bara kan få vara okomplicerat ibland.

En annan konstig sak. Vi har fått frågan från flera vänner om hur öppna vi vill vara till andra om att vi har gjort IVF. Tycker frågan är konstig. Det är ju superprivat och jag fattar faktiskt inte varför det skulle vara något som var naturligt att berätta vidare. Men eftersom vi har fått frågan, så har vi nu försökt prata med dem som vet och säga att vi inte vill att de säger det till någon annan. Då fick jag följdfrågan varför vi inte ville det - om vi skämdes (??). Givetivs är det inte därför, men eftersom det fortfarande är en stor sorg, är det något vi inte vill prata med vem som helst om. Det är privat. Är det så svårt att förstå? Ibland känns det som att vi lever i en annan värld.

Mår lite mindre illa just nu - peppar, peppar. Skulle ju vara trevligt om den känslan skulle kunna hålla i sig. Är trött, trött, trött, fortfarande dock. Sov middag i två timmar i lördags och då hade jag ändå sovit 10 timmar natten till lördagen...