Profylax

Vi har gått profylaxkurs. En intensivkurs fredag och lördag. Den var hur bra som helst. Vi har läst massor och haft teorin om vad som händer vid en förlossning bra klart för oss, men känt oss väldigt osäkra på vad vi kan förvänta oss i praktiken. Det vet vi förståss fortfarande inget om, men profylaxkursen gav oss i vart fall en bild av hur det skulle kunna bli och det var massor värt. Vi fick dessutom hjälp med att tänka och prata igenom vilka rädslor vi har inför förlossningen och hur vi kan arbeta som ett team under förlossningen. Vad jag vill ska stå i förlossningsplanen osv. Verkligen toppen! Sen blir det givetvis inte alls som vi tänkt oss i slutändan och oavsett så kan jag ju precis lika gärna förlösas genom kejsarsnitt, men om det blir en naturlig förlossning så står vi i alla fall inte helt handfallna. Vi har vissa verktyg och vi vet var vi har varandra. Det känns bra.

Jag lever verkligen ett hemmafruliv nu. Idag var jag på Zetas handelsträdgård med min mamma och åt lunch och handlade penséer. Som jag sen planterade på balkongen. Och jag tyckte dessutom att det var en fantastiskt bra dag. Det måste småttingarna ha tyckt också för de har sparkat och putat glatt hela dagen. Hade det inte varit för huggen i ryggen när jag rör mig, så hade allt varit mycket trivsamt...

Vad roligt att få träffa er!

Det var fantastiskt spännande att få träffa er igår på bloggträffen! Det enda som var surt var att jag bara kunde vara med på lunchen och således missade de som var på middagen. Dessutom var det surt att jag hann prata så kort med de jag hann prata med och att jag inte hann prata med alla. För många spännande människor och för lite tid. Väldigt speciellt var det för mig att träffa er. Vi har delat så mycket av varandras innersta tankar och vet så lite om varandras liv i övrigt. Vad börjar man prata om, hur pratar man? Det kändes i alla fall bra att få ett ansikte till dessa tankar och inte alls så konstigt att inte länge vara helt anonym för er som jag var rädd för att det skulle vara. Härligt! Hoppas att middagen blev lika bra och ett särskilt tack till er som tog tag i och fixade allt praktiskt!

När ska myten få dö??

Jag vet att denna fråga är uttjatad, men jag kan ändå inte låta bli att skriva av mig min irritation. I tidningen Amelia (som ändå läses av en kvarts miljon svenskar varje månad) stod följande att läsa häromdagen:

Här kan stress sätta sig!
15. Svårt att bli gravid
Symptom: Känns inte, men märks tyvärr tydligt.
Beror på: Ofta är problemet oförklarligt, men man har sett tydliga samband mellan stress och ofrivillig barnlöshet.
Lösning: Det är lättare sagt än gjort att inte stressa upp sig över att man inte blir gravid. Många par blir gravida när de väl bestämt sig för att adoptera barn - för att de slappnar av. Samma efekt kan fås när paret bestämmer sig för insemination eller IVF. Du bör även se över ditt liv i övrigt. Hur stressigt liv lever du? Vad stressar du upp dig över?

På allvar???? Givetvis ingen referens till var man har fått denna information ifrån. Vem har sett dessa tydliga samband? Vem har "rekomenderat" dessa lösningar? Jag vet att Amelia är en blaska och att den inte innehåller fakta utan är till för att roa. Men många som läser den tar den på allvar, tar till sig en del av det som skrivs i den. När ska denna myt försvinna om den ständigt underblåses?? Jag blir så trött och arg och ledsen.

v. 30 (29+0)

Sov exakt hur dåligt som helst i natt. Vaknade varannan timme hela natten och höll på att bli galen för att jag inte kunde andas, hade ont i ryggen, var kissnödig etc. Morr. Sjukt skönt att veta då att jag kunde sova middag hela dagen om jag ville. Detta med att vara sjukskriven har helt klart sina fördelar.

Påsken har varit mycket bra. Vi har träffat familj och vänner, ätit god mat, tittat på film, gått promenader, ätit godis och latat oss. Jag har även kommit igång med gravidyoga och hunnit med två pass under helgen, vilket jag är mycket nöjd med. Ställningarna är så pass okomplicerade att det inte är något problem att utföra dem hemma. Mycket bra.

Vi var på tillväxt-UL i torsdags. Det var inte roligt alls när UL-barnmorskan fick en rynka i pannan och sa att hon ville att UL-läkaren skulle titta också eftersom killen var lite liten. Då var det verkligen toppenskönt att vara på UltraGyn och att specialist UL-läkaren kunde ta emot inom tio minuter. Han tittade på alla flöden i navelsträngarna och till min livmoder och allt såg bra ut. Han sa att det var det viktiga, men att han ville följa upp med ett nytt UL om två veckor. Vår vanliga läkare sa att det var helt ok om de var lite små, så länge de följde sina egna kurvor och att det var därför som de ville göra tätare kontroller. För att se om det var så. Alternativet är att de tar ut småttingarna i förtid, men då måste ju riskerna med att låta dem vara kvar väga över. Så var det verkligen inte nu. Det kändes lite bättre när vi gick där ifrån, men ändå skakigt. Vi vill ju bara att de ska säga att allt ser toppen ut.

Sötsmåttingarna, som sparkar så att det står härliga till nästan hela tiden. Nu ligger båda med huvudet nedåt, mycket trevligt för min blåsa... Igår blev killen ilsken som ett bi när jag lade mig på hans sida för att sova. Han sparkade och sparkade, men jag vägrade byta sida. Någon måtta får det ju vara. Jag kan inte gärna sova bara på en sida. Det är svårt nog som det är att få till lite sömn.

v. 29 (28+0) - ständigt denna duktiga flicka

Nu känns det inte bara bra längre. Mycket konstigt också. Jag är en person som alltid har presterat och tyckt om att prestera. Den bekräftelse det ger - en duktig tjej. Jag har presterat i skolan, under studietiden och nu på jobbet som advokat. Att helt plötsligt kastas in i en tillvaro utan prestationer, utan någon som tycker att man är duktig, utan beröm, utan feedback. Det är inte bara skönt. Det ger också en tomhetskänsla. Jag är övertygad om att det är nyttigt att få en sådan paus. Att få tid att tänka. Att få tid att känna efter att jag är värd något ändå. Att jag är bra i mig själv oavsett om jag presterar eller inte. Tid för reflektion och en möjlighet att få lite perspektiv på tillvaron. Men det är inte bara lätt, okomplicerat och euforiskt skönt. Det är lite tomt och konstigt också. Läskigt hur tydligt det är att jag behöver kicken som kommer med prestationen.

Men jag ska verkligen försöka njuta av denna tid av egentid. För jag inser ju att egentiden snart kommer att vara ett minne blott. I vart fall i stora doser. Sedan/snart kommer ju (förhoppningsvis - det är fortfarande inte möjligt att skriva utan reservationer) tiden som mamma. Jag hoppas att jag då kan vila i den nya rollen. Inte känner ett behov att prestera även där. Viktigt att jobba med det, med de tankarna. Lätt att falla in i gamla mönster.

Första lediga dagen

Känner mig nästan euforisk. Det är så skönt. Så skönt. Att inte behöva pressa mig mer. Att bara få ta hand om mig och småttingarna. Att få vila och äta och göra roliga saker. Allt i min egen takt. Småttingarna gör sig påminda i magen nästan hela tiden. De putar så att magen spänns ut i diverse konstiga vinklar, de sparkar och de jabbar. Det är så mysigt.

v. 28 (27+0) och jag är TRÖTT

Har varit förkyld i två veckor nu. Tillsammans med min graviditetstäppthet blir det till och från sjukt jobbigt. Det är svårt nog att sova när det bara är två ställningar som fungerar och jag vaknar vid varje byte av ställning. När jag dessutom vaknar och upptäcker att jag inte kan andas så blir det lurigt att somna om. Morr. Det ska bli sååå skönt att bara vara hemma och kunna sova middag när jag vill och ta sovmorgon när jag vill. Jag är redo för ett liv i soffan... Men det känns surrealistiskt. Att vara här ifrån i ett år. Svårgreppbart. Ett år av småttingtid. Underbart.

För mig är nu ytterligare ett mål uppnått. Vecka 28 är en bra vecka. Mer än 90 % chans för småttingarna att klara sig om de skulle komma nu. Nästa mål är vecka 30 och därefter v. 35. Ibland känns denna graviditet som en hinderbana med ständigt nya mål på vägen att uppnå. Tur att den är mycket pirr och glädje också. Annars skulle det bli outhärdigt.

I morgon är det ny föräldrakurs. Det ska bli intressant. Det är verkligen jättebra att det bara är för tvillingföräldrar. Så man kan ställa alla tvillingfrågor och det faktiskt finns någon som kan svara och andra som är intresserade av samma sak. Så har vi bokat profylaxkurs också. Även det ska bli spännande. Får se om det passar oss.

Vi outade lite

Det var skumt att vara på föräldrakurs. Lite som att gå i skolan igen. Frågan om IVF kom bara upp en gång med ett par och då berättade vi. Det kändes konstigt. Men ändå inte fel. Men ändå konstigt. Läskigt. Kan ha varit situationen lite också. Som var konstig. Alla som satt där med sina magar och berättade om när de skulle få barn. Och jag som fortfarande bara kan säga när våra småttingars födsel är beräknad. För jag fattar fortfarande inte. Kan fortfarande inte utgå från. Att vi ska bli föräldrar. Att vi ska få barn. Att inget kommer att hända på vägen.

Outa eller inte?

Vi har ju valt att inte berätta för några andra än våra närmaste om att småttingarna har blivit till genom IVF. Ni som har läst hos mig ett tag vet att det inte är för att vi skäms utan för att det är väldigt personligt för oss och för att vi fortfarande känner en stor sorg över vad vi behövt gå igenom och till viss del fortfarande går igenom (med all oro under graviditeten etc.).

Den stora frågan idag är hur vi ska hantera detta på vår första föräldraträff i eftermiddag. Föräldraträffen är bara för blivande tvillingföräldrar och det är vi och sju par till som ska träffas tillsammans med vår barnmorska. Hon vet förståss. Av dessa totalt åtta par är det mycket osannolikt att det bara är vi som har gjort IVF, men det vet man ju inte. Det känns falskt och fel att inte berätta om frågan kommer upp (särskilt om det finns andra IVF:are där) och samtidigt konstigt att berätta för totala främlingar när många vänner inte ens vet. Risken är ju att folk säger dumma klumpiga saker, att vi blir ledsna. Jag orkar inte det. Samtidigt som jag tror att vi skulle bli stärkta av att berätta om det i den gruppen och särskilt om vi inte är ensamma. Vi har preliminärt bestämt oss för att trots allt berätta, att outa vår IVF-resa, eftersom det blir för skumt annars. Men jag känner mig fortfarande osäker och lite nervös över det beslutet.

Kan bli avundsjuk även i dessa sammanhang på alla de som inte behöver tänka på sådana här saker. Som allt bara är naturligt för. Fast jag vet ju egentligen att alla har sitt bagage och om det inte är barnlöshetssorg så är det något annat, besvikelsen över en man som egentligen inte velat följa med eftersom han tycker att graviditeten mest berör kvinnan, genomlevda missfall, etc. Ingen lever ett liv utan sorg, utan oro. Det bara känns så ibland. Att vi är de enda. Och nu är vi ju egentligen bara fantastiskt lyckligt lottade som har småttingarna i magen och är trygga med varandra och vår kärlek. Lyckligt lottade med sorgen som ett grus i champangeglaset.

v. 27 (26+0) - knappt två veckor kvar

Nu är det knappt två veckor kvar tills jag blir sjukskriven. Det känns skumt att det inte är frågan om några veckor utan om cirka ett år. Det är en lång jobbpaus. Som givetvis ska bli fantastiskt spännande - men än så länge känns sjukt ogreppbar och overklig.

Var hos barnmorskan igår och allt ser fortsatt bra ut, bra järnvärden, sockervärden, blodtryck m.m. Skönt. Magen var lagom stor. Hjärtljuden var härliga att få höra.

Vi har den senaste veckan levt hos olika vänner pga. att vi har lackat alla golv. Det var extremt skönt att få komma hem igen igår, att få sova i sin egen säng och vakna i sitt eget hem i morse. Det var den enda stora renoveringsgrejen som vi behövde göra, så det är väldigt skönt att ha det gjort.