Sol, orkeslöshet och svälld mage

Härliga helgdagar. Sol och höstpromenader vid vatten. God mat, liiite vin. Härligt, hoppfullt, försiktig med allt som skulle kunna få mina småttingar att flytta ut.

Bara några moln på den klarblå himlen. Jag har inte fått tillbaka min mage sen återföringen. Den är uppsvälld, knipig. Den trycker mot halsen och det känns som jag har håll ibland. Har förstått att detta skulle kunna vara en biverkning av proggisarna. Hmm. Är inte sams med dem. Alla mina coacher - tack för tipsen. Min man är lite chockad över den totala öppenhet som råder här. Jag tycker att den är befriande.

Jag sover mycket, 10 timmar per natt och igår behövde jag ändå sova middag 40 minuter. Även om jag är mer mig själv nu så märker jag att jag inte orkar som vanligt. Att jag saknar energi. Försöker att se det och inte min vana trogen pressa in för mycket. Inte göra saker som tar energi. Som att gå på min brors släktkalas idag. Jag vet att min förvirrade farmor, mammas egocentriska och pratglada moster, min tystlåtna truliga kusin och alla andra helt normala släktingar som kommer, blir lättare för honom att hantera om jag är där. Jag hade tänkt gå. Jag hade sagt det. Ändå - i morse tog det stopp. Det hade tagit massor med energi att gå och jag klarar inte det just nu. Jag har ingen energi att ta av. Jag kämpar och kämpar för att samla energi och en liten energitjuv så är jag tömd igen. Jag ringde och sa det och han blev besviken men sa att han förstod. Jag HATAR att göra mina nära besvikna. Jag är inte sån. Jag vill vara en som ställer upp, en som lyssnar, en som tar sig tid, en som finns där. Nu klarar jag inte det. Det är tungt.

Men mest är det sol och pirrande glädje. En nystart. En känsla av hopp, efter en så lång tid av hopplöshet. Det är en stor känsla. Jag njuter av den och vägrar att tänka på risken för misslyckande även denna gång. Tror att småttingarna inte gillar neggo-personer. De vill ha positiva vibbar för att stanna. Det tänker jag ge dem - så det så.