v. 9 (8+1) - Det var två i alla fall!!

På vårt uppföljande VUL idag fick vi detta chockande glädjande besked. Vi hade helt gett upp den tanken efter dr. Barsks besked vid första VUL, men så fanns de där båda två. Två små embryon med pickande hjärtan. TVÅ. Helt galet. Vi har fortfarande iinte tagit det till oss. Givetvis inte. Det är galet. Men tydligen på riktigt.

På bussen efteråt kom det på en mamma med en tvillingvagn. Det visade sig vara två underbart söta 8 månaders bebisar i vagnen. Vilket tecken! Tänk att det kanske är vi om ett år. Oj, oj, OJ.

Lite oroliga är vi för att det innebär att graviditeten är mer riskfylld. Lite oroliga är vi för hur vi ska klara den första tiden när de kommit (om de kommer) men mest är vi varmt, lyckligt, pårlande, glada över att båda våra små emryon växer där inne. Att småttingarna klarat sig. Att de kommer få ett syskon. Helt fantastiskt.

Tack gulliga Tingeling för din undran över hur jag har det. Det är bra, men jag har mått för illa för att riktigt orka med att skriva som vanligt. Därav den oregelbundna uppdateringen. Bättring utlovas.

Idag är det 8 + 1 dvs. vecka 9. Jag har fått en remiss till en specialist mödravård och ska dit på inskrivning nästa vecka eller veckan därefter. Det blir nästa delmål. Jag behöver delmål att hänga upp mitt liv på.

v. 8 (7+2) - Mörkt, mörkt, mörkt

Det är mörkt på morgonen, det är regnigt på dagen och det är mörkt på kvällen. Att under dessa förutsättningar dessutom vara supertrött och illamående hela tiden är faktiskt lite påfrestande. Inte så mycket att vara trött som att jag måste vara på jobbet trots att jag är trött. Vill bara ligga hemma i soffan och läsa bok, sova middag, eller titta på film. Vill inte vara här och prestera. Vill bara vårda bönan. Det görs bäst i soffan, drickandes te eller choklad. Det är jag helt övertygad om.

Träffade min gravida vän i tisdags. Tänk vad allt är annorlunda nu. Helt plötsligt kan vi prata som vanligt. Hon för att hon inte behöver misslyckas med att parera min sorg och jag för att jag inte är ledsen hela tiden. Inte blir sårad av allt hon säger. Oerhört skönt. nu är det ju istället urcoolt att en så nära vän ligger steget före i detta med att vara gravid och går att prata med om en massa gravidtankar som far runt i mitt huvud. Jag är så tacksam för att allt är just så enkelt just nu.

Måndag igen

Nu känns det bättre. Det bruna försvann i lördags och sen dess har jag kunnat vara lugnare. Hade en fantastiskt mysig helg med mycket bokläsning (Annika Lantz 9 1/2 månad - sjuk rolig kan rekomenderas), musiklyssnande, god mat och umgänge med nära vänner. Det är så skönt att vara sig själv igen och orka träffa folk. Vilja träffa folk.

Illamåendet håller mig i ett stramt grepp på förmiddagarna och delar av eftermiddagarna och jag är mycket tröttare än vanligt, men annars mår jag fantastiskt bra. Min man är lite lika nöjd - han anklagas konstant för att lukta konstigt. Stackarn kommer att bli helt manisk med hygienen innan det här är klart... Det är härligt att tänka på allt som händer i magen just nu. Att bönan växer så att det knakar. Mycket spännande.

Ett bräckligt lugn

Så bräckligt, så bräckligt.

När jag skulle gå och lägga mig igår upptäckte jag prickar av brunfärgad flytning i brallan. Det räckte för att mitt bräckliga lugn skulle ruckas. Jag vet att det är vanligt. Jag inser att det mycket väl kan vara en följd av att Dr. Barsk var där och rotade i förrgår. Men ändå. Det har varit min trygghet att det varje dag har varit lika vitt i brallan. Att ingenting har påmint om mens eller mensens antågande. Och nu är den tryggheten försvunnen. Och det samtidigt som jag slutat med proggisarna som var kladdiga hela tiden och då tänkte jag inte så mycket på det. Men nu när det är kladdigt av flytningar blir jag hela tiden orolig att det ska vara något annat. Jag blir så trött på mig själv, men kan inte låta bli att oroa mig hela tiden i alla fall.

Det känns skönt att vi ska tillbaka till Sophiahemmet om en och en halv vecka. Allt som kan få mig lite lugnare tas tacksamt emot.

Att få släppa sorgen

Min man sa igår - när vi var på väg hem efter vår svulliga firarmiddag på Texas Longhorn (varje framsteg måste ju firas så klart) - att allt är så annorlunda nu. Att det känns skönt, men konstigt, att den sorg som har förlamat oss det senaste året har försvunnit. Och det är så sant. Det är så skönt att vi har fått möjligheten att släppa den. Och först nu när den är släppt känner vi tyngden. Hur tung den har varit på våra axlar. Vad den har gjort med oss. Och det är så skönt, så skönt att få bli oss själva igen - fullt ut. De personer som vi är vana vid att vara. Få tillbaka den energi som sorgen har stulit. Så skönt. En sådan befrielse.

Eftermiddagarna är illamåendet värst. Det kan släppa i stunder om jag äter på något. Helst frukt (som tur är). Ännu har jag inte börjat kräkas. Det vore ju förnämligt om det kunde fortsätta så. Det räcker så bra så med illamåendet. Illamåendet - och halsbrännan så fort jag har ätit en en gnutta för mycket - har gjort att jag börjat min graviditet med att gå ner 2 kilo. Mycket skumt. Jag som har inbillat mig att det skulle vara tvärt om...

Nu har jag fått sluta med proggisarna och har inte längre några restriktioner att leva efter. Man skulle kunna tro att jag skulle känna mig befriad, men det känns faktiskt mest läskigt. Var smått nervös hela dagen igår. Vet egentligen att kroppen producerar eget progesteron nu, men det känns ändå läskigt. Som att vara utan livlina. Man kan uppenbarligen fästa sig vid de mest skumma saker.

Ett litet bultande hjärta

Så fanns det där på skärmen - ett litet dragspel som snabbt, snabbt bultade. Vårt embryons hjärta slog. Ofattbar, lycklig, varm, mjuk glädje.

Nu finns det nästan där - lugnet. Inte fullt ut, men lite mer närvarande än igår. Sakta tar vi oss ett steg i taget framåt. Sakta tillåter vi oss att känna glädje. Nu är det 95 % chans att allt går bra och att det kommer en alldeles egen liten bebis till oss kring den 10 juni nästa år. En liten 08. 95 % - det är mycket. Det är en väldigt bra chans. Ändå känns det inte alls så lugnt. Vi behöver definitivt mer tid att smälta detta.

Båda embryona hade fäst, men det var bara på det ena som hjärtat slog tydligt. Vi ska tillbaka igen om två veckor. Då får vi veta säkert om det blir tvillingar, men det verkar inte så. Dr. Barsk sa att det visar hur bra det var att sätta in två i vårt fall - hade vi bara satt in ett så hade detta kunnat vara en sorgens dag. Jag är så tacksam, så tacksam att det inte är så. Att jag har ett alldeles levande, bultande embryo i min mage. Vi såg det med egna ögon i morse. Det är så stort.

Glädje. Älskade embryo vad vi är glada att du verkar ha bestämt dig för att växa och stanna hos mig.

v. 7 (6+0) - Ett dygn kvar...

Sitter på jobbet och försöker jobba. Det går sådär.

I morgon vid den här tiden vet vi. Oliiiidligt spännande. Åhh, vad jag vill att det ska ha gått bra. Att jag ska sitta här med en känsla av lättnad. En känsla av att vara lite tryggare, att vara ett steg närmare ett lugn.

Sen kan jag förståss inte låta bli och fundera liiite på hur många det kommer att vara också. Kommer jag precis som Kapybaran få beskedet att jag har piff och puff i magen. Helt galet i sådana fall. Men det funderar jag faktiskt inte så mycket på. Bara det ser bra ut och det i vart fall är ett embryo vars hjärta som slår i morgon, så är jag världens lyckligaste.

Åhh vad jag vill att det ska vara så. Det kändes i alla fall bra i morse när jag satt och väntade på tandläkaren och trodde att jag skulle kräkas. Tänk att ha kommit till en situation i livet när det upplevs som ett gott tecken...

Söndagsmys

Fantastiska vännen kom på söndagslunch idag med sin fantastiska busa till dotter 2 1/2 år gammal. Vi åt våfflor med jordgubbar och grädde. Busan gjorde sitt bästa för att bara få äta jordgubbarna. Sen mös jag och busan i vår säng och läste bok, jämförde ögonfärg, hoppade lite grann dvs. allt annat än sov middag, vilket var meningen. Jag fick en stor kram och ett "jag älskar dig" av busan. Vad kan man göra annat än smälta?

När vännen insåg att busan inte skulle kunna somna gick vi ut på en långpromenad vid vattnet istället. Busan sov i vagnen och vi hann både med att prata om mig och mina tankar kring graviditeten och om en massa annat som hör söndagspromenader till. När det var dags för lek i parken dök maken upp och sen åkte han och busan rutshbana sitt snabbaste, körde tåg och red på krokodil tillsammans medan vi fortsatte prata. Jag blev alldeles varm av att se honom leka med busan. Han kommer/skulle bli en så fantastisk pappa. Låt detta gå vägen, så att han får bli det.

Efter lite korvätning och pulsande bland löv åkte de hem och efter en eftermiddagslur sitter jag här och skriver. Det är en riktigt, riktigt, söndagsmysig dag och precis vad jag behövde efter några dagar med lite mer ångest än tidigare. Det är så svårt att vila i glädjen, när rädslan för att glädjen ska förvinna hela tiden lurar kring hörnet.

I lyckans land

Vaknade tidigt i morse. Är så trött nu för tiden, så jag somnade redan vid elvatiden igår och vaknade pigg som en pelikan i morse. Fick sova denna natt utan att behöva gå upp och kissa en enda gång. Fantastiskt. Låg och gosade med maken och pratade om livet i stort och min graviditet i synnerhet. Insåg att just i den stunden var allt helt perfekt. Mitt liv var allt jag någonsinn kunnat drömma om. En underbar känsla efter så lång tid av ledsamhet och sorg.

Sitter här med glädjetårar i ögonen efter att precis ha läst på bloggvännen Åsas blogg att hon också har plussat. Att hon också har fått kliva in i lyckans land. Är så väldigt glad för hennes skull! Och så väldigt ledsen för de som inte lyckades denna gång Mariachi och Tingeling. Varför prövas vissa så hårt?? Så oerhört orättvist. Så sorgligt. Så hemskt.

Nu är det bara några dagar kvar till VUL. Ångesten kommer och går, men mest lyckas jag faktiskt njuta. Fokusera på dagen och glädjas åt att småttingarna finns där fortfarande och förhoppningsvis växer och frodas. Kan fortfarande inte riktigt tro det. Maken sa att han inte kommer att känna att det är på riktigt förrän vid VUL. Kanske är det så. Kanske är det då vi förstår det stora som hänt oss lite lite mer.

Gravidsymptom

Känner mig som en vandrande symptomkatalog. Antagligen är hälften hyppo-betonat (jag kan vara lite av en hypokondriker ibland) men i alla fall. Förutom tidigare redovisade symptom så har jag idag varit spänd och uppblåst om magen, jag klarar inte av stekos och är inte hungrig. Så spännande alltihop.

Idag gick jag in i vecka 6. Embryot är 7 mm stort - att det ändå kan medföra sådan påverkan på min kropp och mitt psyke är otroligt. Kroppen är verkligen fantastisk.

Om en vecka är det dags för VUL. Mår lite extra illa vid tanken. Mycket nervöst. Räknar dagarna och vill bara att det ska vara om en vecka och att allt ska ha gått bra.

v. 6 (5+0) - Vad olika det kan vara

Fick ett mail av en vän idag som berättade att hon ska på sitt första stora UL nästa vecka, men att hon inte var särskilt exalterad och att hon aldrig hade tyckt att UL bilder var mycket att titta på. Hon undrade om det skulle bli annorlunda när det var hennes eget foster hon tittade på. Sen skrev att hon att de inte skulle fråga om kön, så det enda de skulle få reda på var väl egentligen om det var tvillingar eller inte. Jaha. Vad svarar man på det?

Jag blev stum. Över hur olika det kan vara. Och faktiskt även lite ego-stum över att hon inte ens reflekterar över att jag kan vara fel adressat avseende sådana kommentarer. Att allt som har med graviditet att göra kan vara lite känsligt för mig. Lite för viktigt för att raljera kring. Men mest blev jag stum över att hon inte tänkte att det skulle bli ens lite stort och att hon inte var ett dugg orolig, utan utgick från att det skulle gå bra. Vi lever i så väldigt olika världar just nu. Det är svårt att nå varandra då. Svårt att inte bli sårad, eller arg, eller irriterad. Eller tycka synd om. Eller bli avundsjuk. Eller allt på en gång.

Jag svarade att det givetvis är olika, men att jag i vart fall skulle vara nyfiken på att få se den lilla parvel som stojar runt där inne. Det svarade hon inte på. Jag tycker synd om henne som inte kan känna magin, som verkar ta det hon fått för givet. När jag är en riktigt liten människa kan jag tänka att det skulle ha varit bra för henne om det varit lite svårare att bli gravid. Att hon kanske då skulle ha insett gåvan, det stora i vad hon får uppleva. Men den sorgen och oron kan man inte önska någon man tycker om, så det gör jag inte. Men jag kan fundera på det ibland. På vad som formar en som människa och om allt dåligt som händer en bara är dåligt i slutändan. Sen kan jag bli avundsjuk också. På hennes sorglösa känsla. All oro hon slipper. På att kunna ta för givet. Det hade i ärlighetens namn jag gärna också velat kunna. Fast också inte. Jag är glad över att känna magin. jag är glad över att jag förstår det stora som har hänt oss. Jag plågas av oron över allt som kan gå fel, men jag skulle inte vilja vara utan känslan av storhet. För det är stort att få vara gravid och det är sorgligt att inte förstå det.

Och nej jag gick inte på jobbminglet i alla fall. Orkade inte, så nu sitter jag här istället. Och försöker samla kraft att skriva klart ett yttrande. Fast jag inget hellre vill än att lägga mig i tv-soffan.

Fortfarande svårt med relationer

Det är fortfarande svårt för folk runt omkring oss att göra rätt. Jag är fortfarande orättvis. För jag fortfarande är rädd för att detta är för bra för att vara sant. Rädd för att jag ska straffas om jag är för glad, tror att allt ska gå bra. Kan inte riktigt tro det och blir då känslig för om andra tror det.

Å ena sidan blir jag jätte-glad och varm i hjärtat över mina näras glädje. Kan inte få nog, kan inte prata om vår situation för mycket. Kan inte få för mycket lyckönskningar och goda tankar om detta.

Å andra sidan blir jag rädd när mina nära blir för glada, tar ut segern i förskott. Tror att det kommer att bli en bebis (eller flera). Och när jag blir rädd blir jag irriterad. På att de kan tro något så dumt och dessutom säga det till mig.

Då måste jag korrigera. Säga att man inte vet någonting. Att allt fortfarande kan gå fel. Att jag inte är mamma, att det inte är säkert att jag kommer att bli det. Att det enda jag vet är att jag är en embryobärare. Och att det är ett fantastiskt steg på rätt väg. Att det är det enda jag vet nu och att det gör mig lycklig. Att det räcker. Att jag inte kan tänka längre framåt. Och när jag säger det. Eller delar av det, så förstör jag deras glädje lite grann. Och det är dumt.

Dumma rädda mig.

Alkohol - vad göra?

Lyxproblem, men ändå.

Jag är en person som tycker om vin - till maten, när det är fest och vid andra festliga tillfällen. Det är ganska sällan jag dricker mycket, men om det bjuds tackar jag inte ofta nej utan dricker i vart fall ett halvt glas. Jag har ett jobb där jag förväntas representera ganska ofta.

Detta är redan lite av ett problem i mitt nya graviditetssammanhang. Inte för att jag har problem med att låta bli - utan för att min omgivning förväntar sig att jag ska dricka i vart fall ett glas i ganska många olika sammanhang. Fram tills nu har jag dessutom i princip känt mig tvingad att göra det eftersom jag är 30+ och folk i annat fall hade utgått från att jag är gravid. Knäppt - javisst, men jag har inte orkat med sådana spekulationer när jag varit plågsamt, hjärtskärande långt därifrån. Lättare då att ta ett glas. Det går ju inte nu och då inser jag till min irritation att jag inte kan gå på en föreläsning/mingeltillställning med jobbet i morgon. Orkar inte med att folk börjar spekulera redan. Lättare då att inte gå. Retligt. Det kommer bli en rolig och lärorik tillställning och jag vill gå, men jag kan helt enkelt inte komma på någon ursäkt som håller.

Ganska sjukt egentligen.

I övrigt fortsätter tiden att snigla fram. I morgon går jag in i vecka 6. Underbart. Då är det 8 långa dagar kvar till VUL. Mina bröst är som spända bomber och jag har varit svagt illamående med halsbränna hela dagen. Härligt - kan inte få nog av symptom.

Nattens ångest och dagens magi

Graviditeten har blivit så pass verklig att jag har insett vad jag riskerar att förlora om något går fel.

I natt fick den insikten ångestfyllda proportioner. Det var nog lika delar denna insikt och magsmärtor som gjorde natten jobbig. Hade en stark molande värk som gjorde att jag hade svårt att komma in i djupsömnen. Sov oroligt, vaknade, drömde konstiga drömmar om brinnande hus och annat skumt. Molvärken är dessutom fortfarande starkt förknippad med mens, blod och ångest. Oerhört starkt förknippad. Trots att jag vet att värken skapas av att livmodern utvidgar sig och det således är något bra, så blev jag rädd för att det ska vara ett tecken på missfall eller att något är fel. Ångest. Nattspöken.

Ville bara att det skulle bli morgon och jag skulle inse att jag fortfarande är gravid. Att allt fortfarande är fantastiskt. Att det är bra att jag har börjat förstå vidden av vad som hänt mig - hänt oss. Detta mirakel.

Nu har jag samlat jag ihop mig. Allt känns annorlunda efter en lång söndagsfrukost med tidning och bra musik. Gos med maken som är frustrerad över att mina ömmande bröst fortfarande inte är lekvänliga och att dr. Barsks avhållsamhetsregler fortfarande gäller. Läsning av tidningen i sängen.

Jag är redo för ytterligare en magisk dag som gravid utan neggo-ångesttankar.

Tiden sniglar fram

Ont. Det gör så ont i mitt hjärta att det inte gick som det borde för Tingeling denna gång heller. Det värker av sorg för hennes skull. Det är så orättvist, så ofattbart orättvist. Så hemskt. Det finns inte ord.

Tiden. Som kan göra så mycket, som sitter på så många svar om framtida glädje och sorg, som kan skapa sår och minska sorg.

Jag har så många gånger önskat mig en möjlighet att se framåt i tiden. Att få bli tröstad av det positiva svar som kanske finns där framme. I framtiden. Men egentligen vet jag ju att det antagligen skulle ge mer sorg än glädje att veta. Att det skulle vara outhärdligt att leva ett liv i visshet både om den glädje och den sorg som finns i framtiden. Att ovissheten är en del av att vara människa och att utan den skulle man inte orka. På gott och ont.

Just nu sniglar tiden sig fram. Varje dag känns sjukt lång och det känns som om den 17 oktober inte kunde ligga längre bort i tiden. Men varje dag som går och jag fortfarande är gravid är en gåva. Jag vårdar varje dag. Jag frossar i mina eventuella graviditetssymptom. Jag frossar i böcker om embryots utveckling just nu. Jag frossar i tankar om vad jag får och inte får äta. På ett sätt är det därför bra att tiden går långsamt. För jag vet ju bara att jag är gravid idag och inte vad som händer imorgon.

Det enda jag vet är att idag är allt perfekt.
Idag är jag fantastiskt lyckligt lottat.
Idag har jag fått allt.
Det är fortfarande helt ofattbart, overkligt, en känsla av att låtsas.

Första dagen efter dagen T

Det är fortfarande inte verkligt. Det är fortfarande en dröm, som jag hela tiden förväntar mig att vakna upp ur. Läste Minas blogg om hennes tankar efter plus. De stämmer så väl överens med mina. Hon skrev att det var vanligt att tvivla när man kämpat så länge. Kanske är det så. Något som aldrig gått förut och så helt plötsligt fungerar det. Det är svårt att ta in. Är inte så orolig ännu, mest avtrubbad. Jag går omkring med en avtrubbad känsla av overklighet. Och så ibland, ibland, pirrar den till - glädjen. Tanken om att det här kanske visst är på riktigt. Det kanske verkligen är vår tur nu.

Massor med tankar också som jag inte har tänkt på väldigt länge. Vad får man äta? Vad kan vara graviditetsymptom och vad är bara inbillning för att jag vill tolka allt som symptom? Vill få varje bekräftelse som går på att det är verkligt. Har varit förstoppad, haft halsbränna, känner lukter extremt intensivt, lite molvärk... Antagligen är hälften bara inbillning.

Men mest tänker jag idag på Tingeling, som är så säker på att hon ikväll kommer att testa negativ igen. Jag hoppas så innerligt att hon har fel. Så innerligt. Det är så orättvist att vissa måste kämpa så mycket. Så sorgligt. Snälla låt henne ha fel.

Nyttan av proggisar

En vän till mig som är en mycket kunnig biokemist har nu förklarat varför jag måste ta dessa förhatliga proggisar. Tänkte att jag skulle dela med mig av denna nyvunna kunskap.

Progesterone (som progissarna innehåller) är absolut nödvändigt för att fostret ska fästa i livmodern och för att graviditeten skall fortskrida genom att det är ett ämne som förhindrar att abort sker och förhindrar livmodersammandragningar. Progesterone påverkar också immunförsvaret på så sätt att det förhindrar kroppen att stöta bort fostret som faktiskt är en liten främmande parasit som invaderar kroppen (lärobokens ordval).

Efter den 7:e graviditetsveckan producerar moderkakan tillräckligt med progesterone för att ingen yttre tillförsel behövs (extra progesterone produceras i början av gulkroppar som finns i kroppen). Tydligen så beror vissa fall av infertilitet på att dessa gulkroppar ej producerar tillräckligt med progesterone i början av graviditeten och på så sätt leder till missfall.

Jag ska ta mina proggisar så lydigt så. Det känns också betydligt lättare nu när jag inte längre tror att jag gör det förgäves, utan gör det för att småttingarna ska stanna hos mig. Jag gör såå gärna allt som behövs för att de ska stanna och växa. Jag har gärna alla graviditetssymptom som går också. Inga problem, bara jag får fortsätta vara i detta välsignade tillstånd (som jag iof fortfarande inte har tagit in att jag är i).

Finaste bloggvänner och verklighetsvänner

Ni är helt fantastiska! Så mycket värme, så mycket omtanke. Tack för att ni finns i mitt liv!

Jag blir alldeles varm och det hjälper mig att sakta, sakta ta in min nya sanning. Att jag är på andra sidan. Att det magiska, stora äntligen har hänt mig. Har hänt oss. Det är långt kvar till något liknande insikt, men jag vågar till och från känna efter och uppleva den lilla, lilla gyllene bollen av lycka. Tänk - den är min. Den är vår.

Jag har lovat mig själv att ta till vara på varje dag av detta tillstånd. Vi har lovat varandra det. Att försöka att inte släppa fram oron över allt som fortfarande kan gå fel. Att våga njuta av att jag är gravid. Nu är jag det. Denna tanke som jag hoppats, men inte vågat tro på under så lång tid. Nu är det så. Vad som än händer kan det inte tas ifrån mig. Det är fantastiskt stort. Ofattbart stort.

Nu önskar jag bara att jag kommer att få dela denna lycka med Tingeling, Mariachi och Åsa. Hoppas, hoppas, hoppas. Jag håller alla tummar för er! Vi har delat denna resa - nu får ni fasiken hänga på!

Testet var positivt!

Testet var positivt. Det var positivt. Jag är gravid. Det är helt sjukt och jag kan fortfarande inte förstå det, än mindre ta in det. Känner ingen lycka bara en avsaknad av förtvivlan och ett lugn som inte har funnits i mig på länge.

De mensliknande smärtorna fortsatte under kvällen och natten och när jag vaknade 04.10, 05.10, 06.10 och 07.10, kände jag av magen ganska mycket. Hoppet hade nästan raderats helt. Jag var i princip helt säker på att testet skulle vara negativt. Klockan 07.10 kunde jag inte hålla mig länge. Var mycket kissnödig. Så jag väckte maken och sa att det var dags, men att han inte fick ha några förhoppningar för jag hade haft ont i magen under natten och var helt säker på att min mens var på väg. Enda skumma med det var att jag börjar få små blödningar några dagar innan mensadag 1 och att jag inte brukar få ont i magen innan jag får dem. Inga blödningar hade kunnat spåras.

När vi efter 5 lååånga minuter gick tillbaka in i badrummet och tittade på testet så fanns där två ränder. Det ena var tydligt, men lite svagare än det andra. Vi bara stirrade. Sen började jag gråta och sa att jag ju varit helt säker på att det inte skulle vara positivt och att jag inte förstod någonting. Min man vägrade ta testet på allvar, utan sa att han ville höra det positiva beskedet från dr. Barsk för att våga tro på det.

Förmiddagen tillbringades i ett töcken. Vi hade tid hos dr. Barsk kl. 11.25 och allt kändes förvirrat. När vi kom till dr. Barsk sa han att det var ju glada nyheter. Min man såg på gränsen till chockad ut. Jag bara log. Han hade inte vågat tro det innan och det började sakta, sakta sjunka in. När jag sa att jag inte hade trott det eftersom jag hade haft "mensvärk" sa dr. Barsk att det är mer regel än undantag att man har det. När embryot fäster så reagerar äggstockarna och då ger de impulser som hjärnan tolkar som mensvärk. Den kan tydligen sitta i ett tag till och 1/4 har dessutom småblödningar i denna period.

Vi ska tillbaka dit om två veckor. Då får vi veta om embryot har överlevt och sitter rätt i livmodern samt om en eller båda av småttingarna har valt att stanna hos mig. Om det går bra är det 95 % chans att vi blir föräldrar kring den 10 juni 2008. Tills dess är det ca 85 % chans. Siffrorna är nu till vår fördel som dr. Barsk uttryckte det.

Jag är fortfarande förvirrad och ännu inte lycklig. Det går inte att ta in. Det är för stort. Det är för overkligt. Det är för fantastiskt för att vara sant.

Dagen före dagen T

Finns egentligen inget att tillägga. Min kropp går inte att tyda, känner mensvärksliknande symptom ibland, brösten spänner och jag mår illa till och från. Kan vara biverkningar av proggisarna, kan vara mensen antågande, kan vara ljuvliga graviditetssymptom. Jag har ingen aning.

Imorgon vet vi. Imorgon har domen kommit. Imorgon är jag antingen en liten fläck, tillintetgjord, sorgsen, arg, ledsen, besviken, eller så är jag förtrollande lycklig. Hur ofta står man inför denna denna avgrund mellan lycka och sorg. Och vet om det. Hur ofta väntar man på en sådan dom. Jag tycker att livet är ORÄTTVIST som tvingar mig att göra det. Jag är arg och ledsen för det på samma gång.

Jag vill inte testa, vill inte, vill, inte, vill inte! Vill inte riskera att få veta att det misslyckats, att hoppet är ute. Vill inte bli tillintetgjord. Igen.

Ångest

Jag överanalyserar min kropps signaler. Hitintills har jag inte fått några signaler på att mensen är på väg. Jag har därför kunnat vara ganska lugn, förutom på nätterna. Idag på ett möte fick jag plötsligt för mig att molvärken kommit. Jag föll rakt ner i ett svart hål. Nu har den eventuella värken försvunnit igen. Mina bröst är fortfarande ömma och jag har ett lätt illamående med smak av metall.

Jag har inte kommit upp ur hålet. Magen krånglar av nervositet. Ovissheten - som jag HATAR. Ändå 100 gånger hellre denna ovisshet än total visshet om ett misslyckande även denna gång. Fasar inför testdagen i övermorgon. Vågar inte få reda på sanningen. Jag har sett insidan av hålet och jag vill inte längre ner. Jag vill inte falla handlöst. Jag vill inte behöva kravla mig upp igen. Jag känner fortfarande hopp, men ångesten har kommit för att stanna. Ångesten över att denna IVF-resa snart är över och att det inte finns några garantier om lycka i slutet av tunneln.

Var på tjejmiddag idag hos mina fantastiska vänner. Jag fick älta och tjata. Jag grät och de tröstade och kramade. Underbaraste. Vad skulle jag göra utan dem? Ändå - ingen kan hjälpa, bara stötta. Ångesten är min och den bär jag med mig dit och den följer med mig hem. Ångesten är min ständiga följeslagare och det tar så mycket kraft, så mycket energi. Och inget kan man göra för att bli av med den. Bara invänta domen. FAN, jävla skit ångest.