måndag 24 november 2008

Halva livet firande

I fredags hade jag och min man varit tillsammans halva livet, så det var vi förståss tvugna att fira ordentligt. Det blev firande med superior rum på Rival och middag på italienska resturangen Portofino. Badkarsbad, massa gos, god mat och 10 timmars sömn i sträck - ljuvligt! För barnvakterna svärföräldrarna gick det utmärkt och vi lyckades nästan låta bli och noja (eller ja, de fick förståss en tätskriven A4:a med instruktioner innan jag gick men ändå...). Vi dök upp hemma igen efter en lååång hotellfrukost och mer mys.

Det händer så mycket med S och J just nu. Båda är starka och kan med hjälp dra sig upp från liggande till stående och är oerhört stolta när de lyckas. Ler malligt med hela ansiktet. Lilla J hittade sin fot för första gången igår och i veckan rullade hon för första gången från rygg till mage. Nu försöker hon rulla mest hela tiden, men fastnar halvvägs och surar högljött. Lilla S har inte lyckats ännu, men är väldigt bra på att förflytta sig både i en cirkel och baklänges. De pratar mycket nu och övar olika ljud. Lilla S har kiknat av skratt när man busar med honom i flera veckor nu och nu kan även lilla J göra det när man frustpussar henne på magen. Båda tycker att deras vattenmugg är bland det mest spännande man man leka med just nu (först försöka dricka ur, men misslyckas, sen försöka igen och sen kasta ner den på golvet och när mamma tar upp den igen så börjar allt om...) och igår åt/lekte de för första gången med var sin majskorvspuff. Lilla J lyckades bättre än sin bror och blev majskorvspuffskladdig hela hon. Lilla S älskar att prutta med sin mun och gör det hela tiden (även när han äter till sin mors förtret). På nätterna när han har svårt att somna om kan man höra pruttande innefrån deras rum och det är väldigt svårt att inte le med varmt hjärta. På skötbordet måste han prutta åt mobildjuren. Lilla S och lilla J har verkligen funnit varandra nu och tar på varandra hela tiden. Håller handen och suger på armen eller foten. Klappar med klibbig gröttass i ansiktet på den andra. Nu är allt spännande att titta på, lampor, blommor, och för att inte tala om tv:n. Den får de ju inte titta på, så de vrider huvudet ur led för stt försöka kringgå den regeln. När man lutar sig över dem tar de med båda händerna på ens ansikte, särskilt lilla S, och ler med hela aniktet. Får de tag på mitt hår griper de hårt, hårt och är mycket nöjda. När de är trötta gosar de in sig i mitt bröst och gnuggar sig ursött i ögonen. Lilla S däckar när han är trött och det spelar ingen roll om han däckar i matstolen, med huvudet rakt ner i lekmattan eller i mitt knä. Han somnar på en halv sekund och sedan är han omöjlig att väcka de närmaste 20 minuterna. De äter jätteduktigt och tycker att det mesta är gott. Lilla S tycker att rivet äpple är för trådigt, men det mesta annat går ner. Nu äter de hel lunch och sedan gröt på eftermiddagen, resten av målen får de vällingblandning. Att mata båda samtidigt är en utmaning. Särskilt med den klibbiga gröten som inte heller är lika populär som lunchmaten... Saneringen efteråt är omfattande...

tisdag 18 november 2008

Busväder

Fan att jag inte gick ut i morse som jag tänkt. Nu blir jag inne hela dagen. Halva mig tänker tjohoo för att jag får vara inne och skrutta en sådan här dag och andra halvan surar över den uteblivna promenaden. Mest surar jag över att jag inte får åka på spa nu, vilket jag skulle gjort men mamma som jag fick det av och skulle gå med blev förkyld. Morr.

Födelsedagen blev i alla fall ruskigt bra med frukost på sängen, bebismys, matlagning och middag med finaste vännerna. Jag älskar mitt liv mitt i busvädret och novemberblåsten och undrar när någon ska nypa mig i armen och väcka mig.

Syskonlängtan

Jag har alltid tänkt mig att min alldeles egen familj skulle innehålla i vart fall två barn. Att relationer är det viktigaste och att det var målet med livet att få vara en del av en kärleksfull familj. Det var givetvis en av många anledningar till varför rädslan för att inte få några barn alls var förlamande. Insikten om att ett barn gjorde hela skillnanden slog till med full kraft. Jag hade svårt att läsa bloggar som handlade om syskonlängtan för jag kände att de redan hade fått allt och hade svårt att förstå att de kunde känna sådan sorg över att inte få ännu mer. Nu tänker jag annorlunda. Jag tror absolut att lyckan hade varit lika stor och att sorgen över att eventuellt inte kunna få syskon inte hade varit lika intensiv om vi bara hade fått ett barn, men jag hade fortfarande känt sorg. Jag tror att jag fortfarande hade haft ett stort aktivt sår som längtade efter syskon till vårt barn. Nu är sorgen istället något som sakta men säkert avtar i sin intensitet. Som suddas ut och tas över av lyckan. Som mer och mer är en del av mitt förflutna, en viktig del, men en del av mitt förflutna. Tacksamheten över att det får bli så går inte att beskriva. Men den är med mig varje dag. Varje dag när jag busar med lilla S och lilla J. När lilla J tuggar på lilla S fot och lilla S fortsätter att leka med sin leksak.

fredag 14 november 2008

Halleluja

I natt sov lilla S på egen hand fram till kvart över fem. Lilla J har välartat nog valt att sova hela natten i flera nätter redan, men lilla S har insisterat på att väcka sin mor var 45:e minut från kvart över 12 och framåt. Nu var det fars tur att ta nattpasset och givetvis sov lilla S som aldrig förr... Orättvist är bara förnamnet. Särskilt som jag numera är så sömnstörd att jag inte kunde somna utan låg vaken i en och en halv timme innan jag till slut somnade, för att sedan vakna vid två eftersom något kändes helt fel. Vilket givetvis var att lilla S inte var en terrorist utan sov sött i sin säng. Hmm. Det är bara att hålla alla tummar för att detta håller i sig. Om inte annat även i natt så att jag kan få vara något som liknar pigg när vi ska fira min 32:a födelsedag i morgon.

måndag 10 november 2008

Fars dag

Igår fick vi för första gången fira fars dag. Den firades med sovmorgon, frukost med nybakta scones, en ny slips, en härlig långpromenad och middag med stek, brunsås och potatis. Ett extremt klassiskt firande och min man var så glad. Lilla S och J var med vid paketöppningen i sängen och busade, sedan satt de med vid bordet både under frukosten och middagen och var med och firade. Det är så mysigt att de är stora nog att sitta med vid bordet, att de skrattar om man skrattar och att de med nyfiken blick följer varje tugga från tallrik till mun. De är verkligen med nu.

När vi skulle gå och lägga oss gick jag förbi fönstret där kortet med "grattis pappa" stod och fick en klump i halsen - tänk att det fick bli så. Tänk att min fantastiska, fina man fick bli pappa till slut. Det är stort och fint och verkligen något att fira.

Idag fyller lilla S och J 6 månader. Det ska också firas - med tårta med föräldragruppen.

torsdag 6 november 2008

Inga marginaler

Lilla S och bitvis även lilla J har haft svårt med tidsomställningen och med var sin envis förkylning. Detta har inneburit att de har vaknat hela tiden hela nätterna. I och för sig somnat om snabbt igen, men det hjälper inte riktigt när man väcks en gång i timmen. När jag inte får sova får jag mycket små marignaler. Jag orkar inte göra något mer än det jag måste och knappt det. Jag blir asocial och inte mig själv. Jag träffar de som orkar komma hem till mig och hjälpa mig med saker, mina andra nära blir eftersatta och det är inget jag orkar göra åt det. Alla som försöker ta energi genom att be mig om något eller begära något av mig blir jag varulvsarg på. Helt orättvist, men ändå blir jag det. Jag blir ledsen för ingenting. Min man kom hem en halvtimme senare än bestämt i förrgår, då började jag gråta. Inte en tår, utan hulkande snorgråt. Jag kände mig inte älskad när han var så oomtänksam. En överreaktion möjligen...?

Att vara så slut fysiskt och samtidigt må så bra psykiskt är nytt för mig. Eller ovanstående talar ju om motsatsen, men i grunden mår jag bra. I grunden är jag lycklig. Jag är lycklig varje dag när jag är med lilla S och lilla J. När jag sjunger för dem, när vi bakar, bakar liten bebis och de skrattar, när jag snuffar på dem eller pussar dem på magen, när de står stolta som om de skulle kunna erövra världen, när de ler mot mig. Men det lurar mig också att tro att jag orkar mer än jag gör, så att jag pressar mig mer än jag borde. Det är en svår balansgång. Gissar att den inte kommer att gå över än på ett tag...