Fantastiska vännen kom på söndagslunch idag med sin fantastiska busa till dotter 2 1/2 år gammal. Vi åt våfflor med jordgubbar och grädde. Busan gjorde sitt bästa för att bara få äta jordgubbarna. Sen mös jag och busan i vår säng och läste bok, jämförde ögonfärg, hoppade lite grann dvs. allt annat än sov middag, vilket var meningen. Jag fick en stor kram och ett "jag älskar dig" av busan. Vad kan man göra annat än smälta?
När vännen insåg att busan inte skulle kunna somna gick vi ut på en långpromenad vid vattnet istället. Busan sov i vagnen och vi hann både med att prata om mig och mina tankar kring graviditeten och om en massa annat som hör söndagspromenader till. När det var dags för lek i parken dök maken upp och sen åkte han och busan rutshbana sitt snabbaste, körde tåg och red på krokodil tillsammans medan vi fortsatte prata. Jag blev alldeles varm av att se honom leka med busan. Han kommer/skulle bli en så fantastisk pappa. Låt detta gå vägen, så att han får bli det.
Efter lite korvätning och pulsande bland löv åkte de hem och efter en eftermiddagslur sitter jag här och skriver. Det är en riktigt, riktigt, söndagsmysig dag och precis vad jag behövde efter några dagar med lite mer ångest än tidigare. Det är så svårt att vila i glädjen, när rädslan för att glädjen ska förvinna hela tiden lurar kring hörnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag förstår din rädsla. Hur kan man koppla bort den och bara fokusera på det som är bra. En sån dag som din är alldeles underbar att få och efter ditt vul tror jag rädslan kommer att lägga sig mer. Finns här för stöttning. Kram
Vilken underbar dag du verkar ha haft! Försök att njuta även om jag vet att det kan vara lite svårt.
Kram!
Skicka en kommentar