Många tankar

Det är omvälvande att bli förälder. Många tankar om hur jag vill vara, hur det är, och hur det kanske kommer att bli föds. Allt kretsar kring våra små underverk just nu. Ibland gör vi utflykter i verkligenheten. Då känns allt overkligt. Overkligt att andras liv flyter på när våra är förändrade för alltid. Så starka känslor trots att de nyss kom in i våra liv, trots att deras agerande skulle klassas som psykisk terror om det var någon annan som agerade så mot oss. Och ändå är allt så självklart. Så stort. Så starkt. De finns hos oss nu och då är det viktigaste att allt är bra för dem.

Lilla J ligger i bärsjalen på mitt bröst nu när jag skriver. Snusar fridfullt. Så nöjd bara av att vara hos mig. Det är också slående och stort. Deras totala tillit och kärlek. Att de kan bli glada bara av att jag kramar dem, att jag bär dem, eller att jag matar dem. De sover fortfarande max tre timmar i sträck dygnet om. Det är tungt, men vi sover i skift och det går. Vi är nästan aldrig irriterade på dem. Det går inte att vara det. De är för fantastiskt fina även när de är arga. Och man vill bara göra dem glada igen.

De kan båda vända sig från mage till rygg nu och har utvecklat olika skrik för olika behov. Det är häftigt att inse att vi hör skillnad. Att vi börjar lära känna dem nu. På onsdag ska vi tillbaka till sös för återkontroll. Det känns spännande.

Midsommarfirande

Jag hoppas att ni alla fick en lika fantastisk midsommar som vi. Eftersom jag sedan några dagar tillbaka är mycket bättre var det helt plötsligt möjligt att göra trevliga saker. Efter mycket velande fram och tillbaka bestämde vi oss för att vara modiga och fira midsommar som vi brukar. Detta innebar att småttingarna skulle få göra många saker för första gången och framför allt att vi skulle behöva våga ta med dem på den numera traditionella silllunchen ute på våra nära vänners landställe på en ö ute i mälaren.

Småttingarna åkte bli med pappa som förare för första gången. De åkte båt för första gången. De sov borta för första gången (under dagen, inte natten men ändå). Vi umgicks med folk, åt sillunch vid vattnet, tittade på dansen runt midsommarstången och gosade med småttingarna. Det kändes fantastiskt att äntligen kunna träffa folk igen, att orka sitta genom en hel sillunch med andra människor. Fantastiskt att få göra dessa saker tillsammans med småttingarna. Som en familj. Och fantastiskt att kunna göra saker som var omöjliga bara för en vecka sedan.

Bättre nu

Matförgiftningen är nu över och hade dessutom av någon anledning den positiva effekten att kramperna i tarmarna försvann med den. Om det håller i sig var det helt klart värt lite kräks för de var vidriga.

Känner mig faktiskt bättre nu. Det har vänt. Bara att kramperna är över är ju fantastiskt, men även det onda i övrigt gör lite mindre ont. Det är en sådan lättnad.

Småttingarna fortsätter växa lilla J väger nu 3,2 och lilla S 3,1 och de har vuxit ur både sina prematurblöjor och de flesta av sina prematurkläder. Det är så härligt att se att de växer och mår bra. Sover gör de fortfarande i maxpass om 2-3 timmar, så vi sover i skift på nätterna och dagarna för att orka. Det är ändå otroligt vad mycket mindre sömn man klarar sig på när man måste och hur självklart det känns att sätta deras behov först.

Matförgiftad/magsjuk

Vältajmat - inte! Måste ha ätit något skumt igår och har fått betala för det idag med kräk och diarre. Tycker väldigt synd om mig själv. Kan dessutom upplysa om att det är svårt att kräkas utan extra kladd när man har svårt att ta sig ur i och i en soffa. Att i det läget ta sig ner på knä för att undvika spill låter sig inte göras. Tur att jag har en rar, tålmodig man som hjälpte mig att torka upp. Har legat och sovit hela dagen och nu känner jag mig lite bättre. Urk!

Läkaren ringde föresten upp och hade ingen lösning att erbjuda. Hon sa att jag borde känna mig i princip återställd inom 8-10 veckor och eftersom det kommit ut fostervatten i min buk som stör, så borde jag ställa in mig på 10 veckor. Skönt att få något besked, även om ytterligare 5 veckor känns tungt.

Småttingarna var på BVC idag och vägdes och nu väger de tunga 3070 och 2934 gram - underbart att det går så bra framåt. Sötnosarna. Lilla J har legat i sängen med mig nästan hela dagen och det är svårt att inte bli varm och glad i hela hjärtat när man vaknar och tittar rakt på hennes sovande ansikte.

Kejsarsnitt del 2

Förlossningen blev fin och det är jag väldigt glad för. Vad vi inte var förberedda på och inte heller förbereddes på av läkarna var tiden efteråt.

Jag hade ingen aning om att det skulle vara så sjukt jobbigt efter ett kejsarsnitt. Jag är medveten om att läkningsprocessen upplevs väldigt olika, men för mig har det varit superjobbigt.

Första veckan fick jag morfinsprutor mot smärtan, så den var uthärdlig. Så länge jag inte försökte sitta, gå, eller värst av allt - resa mig upp från sängen. Kluvenheten var hemsk. Jag ville vara med barnen hela tiden nere på neo och samtidigt kunde jag knappt stappla ner dit utan att känna mig svimfärdig. Min man var med dem hela tiden, men det kändes i alla fall hemskt att ligga och vila i sängen när jag istället kunde ha varit hos dem. Bortsett från smärtan och tröttheten så blev tarmarna helt förstörda av snittet (tydligen väldigt vanligt). Jag hade jätteont i magen och kunde när som helst behöva stappla iväg till toaletten och hoppas på att jag hann fram i tid.

Det har givetvis blivit bättre med tiden, men det har tagit mycket längre tid än jag trodde och jag har fortfarande ont i såret när jag sitter eller går. Kan inte gå längre sträckor, eller sitta någon längre tid. När jag reser mig gör det ont i livmodern. Jag har superjobbiga kramper flera gånger per dag och särskilt innan jag går på toaletten (tarmarna är fortfarande inte bra), det gör ont att gå på toaletten (oavsett vad jag ska göra) och magen är fortfarande svullen och öm. Det har ändå gått 4 och 1/2 vecka nu och då trodde jag att man skulle vara hyfsat ok, men icke. Jag känner mig fortfarande begränsad i relation till småttingarna. Inte som i början, men jag kan inte göra allt som min man kan göra, t.ex. är det han som får bada dem för jag klarar inte den ställningen. Det är tråkigt.

Vid mitt utskriningssamtal var det ingen som berättade att det kunde vara så här och det står inte heller en rad om det i någon av våra böcker om graviditet och förlossning. Jag ringde min specialistläkare förra veckan och fick en undersökning, men hon kunde inte se något onormalt. inte heller hon upplyste tydligt om vad jag kunde förvänta mig. Hon ska ringa igen i morgon och då ska jag fråga om hur lång tid det tar tills jag känner mig helt bra, om jag kan göra något för att minska mina bevär, och om besvären är vanliga.

Om det var någon som läser detta som trodde att kejsarsnitt är ett lättare alternativ, så har jag i vart fall svårt att tro det. Även om jag inte har någon personlig erfarenhet av vanliga förlossningar. Kejsarsnitt är jobbigt efteråt och vanliga förlossningar är jobbiga under tiden de pågår. Det är bara jobbigt på olika sätt. Mina nuvarande begränsningar i förhållande till småttingarna gör att jag aldrig själv skulle välja kejsarsnitt om jag hade ett val.

När småttingarna kom

Jag har tänk skriva lite utförligare om när småttingarna kom, men har inte haft tid tidigare (jag kommer definitivt fortsätta blogga).

Vi fick, som jag beskrev tidigare, beskedet om att de skulle förlösas med kejsarsnitt vid fyratiden på fredagen. Eftersom 50 % av alla tvillingar förlöses med kejsarsnitt så hade vi läst på en hel del om kejsarsnitt och det hade även varit temat för en av föräldrakurskvällarna. Vi hade således ganska bra koll på vad vi hade att vänta oss. Det var skönt. Vi hade även pratat mycket om hur jag ville bli stöttad under förlossningen oavsett om den skedde naturligt eller med kejsarsnitt och det var också skönt.

På fredagkvällen fick jag besked om att jag inte fick äta efter klockan tolv och inte dricka efter klockan sex och att jag skulle duscha och byta om på lördagmorgonen. Vi pratade länge med barnmorskan och en barnläkare om vad vi kunde vänta oss och sedan kom även narkosläkaren in och pratade med oss en längre stund. Jag var rädd för att få panik när jag väl låg på operationsbordet och undrade om man fick morfin eller något annat lugnande. Det fick man inte, eftersom det fördes vidare till barnen, men han lugnade mig med att han aldrig hade varit med om att en patient hade fått panik i det läget.

Det var svårt att sova på natten och jag var fortfarande dålig och hostade och snöt mig. Vi låg och pratade om dagen därpå. Jag var mycket orolig och kunde inte alls se länge än till operationen. Kunde inte se framför mig att småttingarna skulle komma. Att vi skulle få bli föräldrar. Jag var fortfarande orolig att något skulle hända. Min man var snarare förväntansfull inför det stora som skulle ske. Det var skönt att han klarade av att vara det och att peppa mig.

På morgonen duschade jag, de satte kateter och dropp. Jag tyckte att det var obehagligt att få katetern, men då muntrade barnmorskan upp mig med att det antagligen skulle vara det som kändes mest obehagligt under förlossningen. Det stämde faktiskt. Sedan började väntan på en tid för kejsarsnittet. Tiden sniglade sig fram och kändes som en evighet. Först vid kvart i tolv fick vi beskedet att vi skulle få åka ner till operationssalen kl. 12.15.

Nere i operationsalen blev jag omhändertagen av en narkossköterska och sedan kom narkosläkaren och satte bedövningen. Det gjorde inte ont alls. Jag fick lägga mig ner på britsen och min man satta sig bakom mitt huvud. Han böjde sig fram och kramade mitt huvud och så satt han sedan och pratade i mitt öra om hur duktig jag var, hur mycket han älskar mig och om hur fantastiskt det skulle bli när småttingarna kom ut. Jag var omsluten av kärlek.

Därefter gick det fort. Snart hörde vi ett skrik och lilla S var ute. Min man följde med till barnrummet och var med när de tog hand om honom och straxt därefter hans syster lilla J. Tårarna rann där jag låg av lättnad och glädje. Tänk att de hade kommit och att allt verkade ha gått bra. När de var klara i barnrummet och innan de fick åka ner till neo så kom min man in till mig igen och de lade lilla J på mitt bröst. Vi grät tillsammans och allt var lycka. Våra småttingar hade äntligen fått komma till oss.

Lyckans minut

När vi kom hem skickade en av mina närmaste vänner denna dikt till oss och den stämde så fantastiskt bra med vad jag känner så jag måste skriva ner den här också.

Lyckans minut av Erik Lindorm

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."

Nu är vi hemma och TACK

Herregud vad tiden går fort. Hade tänkt skriva när vi kom hem, men med två småttingar som jobbar i skift för att få mamma och pappa att fokusera endast på dem och deras behov så är det svårt att få tiden att räcka till... Det är fantastiskt och jobbigt och omtumlande på en gång, men mest är det kärlek - massor av kärlek. Vi kan gosa med dem i timmar och bara titta på dem och inte förstå att de är våra. Dessa fantastiska, vackra, underbara, småttingar.

Ett stort tack för alla gratulationer, jag satt i dagrummet på neo och grät när jag läste dem. De betyder så mycket att få dem av er som jag har kämpat tillsammans med.

Nu är vi i alla fall hemma från neo. De låg inne på neo i nio dagar sedan fick de åka hem med hemsjukvård och tjocka på sig. Det var aldrig någon fara med dem utan de var bara för små och behövde hjälp med att sondmatas. Nu äter båda så att det står härliga till (även om han inte har fattat varför man ska suga på bröstet istället för att slicka, så han äter bara flaska än så länge och jag pumpar ur till honom och till henne något mål på natten) och igår så kunde de skrivas ut från neo. En stor dag. Nu väger de tunga 2430 och 2740 gram styck och vi tycker att de börjar bli riktigt bitiga. De sover i en rullbar korg, men har börjat breda ut sig så mycket i den så att vi nu insett att vi måste gå över till spjälsängen så att de får lite mer plats. En välriktad spark i njuren av brorsan när man precis somnat kan ju få vem som helst att surna till igen.