Ahhhhhhh. Har precis talat med en av mina närmsta vänner i telefon. En väldigt när och väldigt kär vän, men galet bossig ibland och inte alltid helt i kontakt med sin empatiska sida.
I över en halvtimme har hon malt på om hur jag bör hantera vår situation, hur jag bör känna, hur jag bör tänka. JAG ORKAR NTE. Även om jag sa emot när jag tyckte att hon hade fel och hon lyssnade på vad jag sa, så spelar det ingen roll. Att hon pratar på det sättet är i sig ett övertramp. Hon förstår inte vad jag går igenom. Hon kan inte förstå. Att tala på det sättet implicerar att hon tror att hon förstår och att hon dessutom tycker sig ha rätt till en åsikt. Det är kränkande. Andra sorger som man går igenom i livet, en förlust av en mor/farförälder, en separation eller vad det nu kan vara tror folk inte (normalt) att de förstår om de inte har varit med om något liknande själva. Varför tror hon att hon kan förstå min sorg? Inte heller tror någon som inte har varit med om det själv att den förstår hur det är att genomgå en behandling för allvarlig sjukdom. Varför tror hon att hon förstår hur det är för mig att genomgå den här behandlingen?
Men det är så himla svårt att svara henne i det stora istället för i det lilla - för då måste jag tala om för henne att hon sårar mig och motivera det. Jag orkar inte det. Varför ska jag behöva orka det? Varför lägger hon ytterligare börda på mina axlar. Det är taskigt. Jag orkar inte med att folk är taskiga och okänsliga just nu. Är det för mycket begärt att folk ska tänka till lite extra, ta lite extra hänsyn??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tack för pepp på min blogg! Så skönt att få av nån som förstår!
Jag förstår du har det tufft och det är svårt att acceptera dumma frågor och ännu mer idiotiska "jag förstår"-kommentarer från din kompis.
Hon förstår inte bättre och tror att hon hjälper. Men så länge du inte säger ifrån så kommer inte hon ge sig. Och jag håller med - du borde inte behöva, men jag tror att den stora merparten av människor är så naiva att de tror de förstår din situation. Jag tror att du mår bäst att att säga ifrån själv, även om det är jobbigt. Det är tragiskt när man börjar avskärma sig för att man inte orkar med sina närmaste vänner, pga att de inte kan förstå. Men man måste ge dem ramarna att hålla sig inom i så fall tror jag. Det har hjälpt mig massor och mina vänner som från början var frågvisa och ställde dumma frågor och kommentarer är nu ovärderliga.
Jag hoppas jag inte stjälpt nu - det är inte min mening, jag vill bara trösta och peppa.
*kram*
Jag måste nog prata med henne. Berätta var mina gränser går. Jag inser det, men blir ändå arg... kanske lika mycket på henne som på situationen som tvingar mig till sådana jobbiga samtal. Ibland känns livet bara för orättvist.
Absolut inte - det är underbart att få pepp av någon som förstår. Så skönt att inte vara ensam!
Nej det är inte för mycket begärt men vissa människor fattar bara inte. Att inte kunna få barn då man vill är en stress och en sorg. Att se gravida magar då man inte själv är gravid kan vara ett helvete. Att höra kommentarer av folk som inte fattar sårar. Att genomgå en IVF är en berg-och-dalbana.
Lycka till nu!
Anna-Bell
Anna-Bell
Ååå..jag känner igen mig i ALLT som du skriver, känns det som.
Jag har mycket att säga om det här med vänrelationer. Ska nog skriva ett inlägg om det. IGEN. Finns en del inlägg om min vän tidigare i min blogg om du vill läsa. Har lite problem med henne..milt sagt.
Skicka en kommentar