Jag har blivit en bloggare

Jag har blivit en bloggare - det trodde jag aldrig! Jag vet ingenting om hur man gör.

Men jag trodde å andra sidan inte att jag skulle få några problem med att få barn heller. Det är mycket som inte blir som man tänkt. För ett kontrollfreak som mig så är det läskigt - väldigt läskigt.

Jag och min man har försökt få barn i två år och just nu gör vi vårt första IVF försök. Jag är på spraydag 16 och idag är en dålig dag. Jag gråter och vill inte göra någonting. Jag vill bara sitta hemma och gråta. Det är också en glädjens dag för igår fick två av våra allra bästa vänner en liten dotter. Det är så stort och fantastiskt att jag grät, och grät och grät. Av glädje för dem och av rädsla för att vi aldrig ska få uppleva den glädjen för vår egen skull. Min man kramade mig och klappade. Vi delar denna sorg, vi delar denna kamp och det känns tryggt och stort i detta svåra. Han är världens mest fantastiska och jag är så lyckligt lottad som får vara med honom jämt.

En vän till mig sa en gång att det var typiskt att det var vi som hade svårt att få barn. För att vi var dom sista som man skulle tro det om. Allt annat i vårt liv har varit så lätt. Det kanske är så. Det känns bara så väldigt orättvist ändå. Jag vill att det här också ska vara så lätt. Det är en sorg att det inte är så. Den sorgen förlamar mig.

Jag är helt säker på att det inte kommer att gå denna gång heller. Att vi kommer att vara ett av de där paren som tillslut inser att de måste ge upp detta också. Den känslan förlamar mig också. Samtidigt hoppas jag i smyg att jag ska ha fel. Att det ska vara vår tur nu. Att vår väntan på ett barn ska vara över. Att vårt liv som föräldrar ska få börja. Att vårt neutrum som vi lever i ska få bli ett liv igen.

Anledningen till att jag sitter här och skriver - trots att jag aldrig ens läst särskilt många bloggar förut - tror jag är för att jag har ett sånt enormt behov av att älta mna tankar kring detta. Jag vågar inte riktigt belasta mina vänner fullt ut med alla tankar. De är för många, det är för tjatigt och en del tankar är för fula. Som avundsjukan och ilskan. De är ursvåra att prata om. Så nu skriver jag istället.

Idag är en dålig dag. Kanske orkar jag ändå åka ut med båten ett tag i eftermiddag. Jag vet ju egentligen att jag mår så mycket bättre när jag gör vanliga saker fast jag inte har lust. När jag väl gör dem, så kan jag ibland glömma att inget är som vanligt. Det är så skönt att glömma. Ändå vill jag inte. Vill bara sitta hemma och gråta istället. Trots att jag är sjukt trött på att gråta.