Båtresan blev bra

Det var härligt att komma ut med båten - trots allt. Min man var glad. Jag var fortfarande ledsen. Min bror pratade utan stopp om allt som hänt honom sen vi sågs sist och jag ville bara skrika åt honom att vara tyst. Jag inser att jag blir irriterad för ingenting och ändå blir jag det.

Jag är såå ego just nu. Jag vill bara bara prata om mina tankar eller gråta. Inte skratta, inte le, inte lyssna intresserat. Jag hatar vad sprayen gör med mitt huvud. Det är läskigt att inte ha kontroll över sitt eget huvud. Jag har läst att det ska gå bort när man börjar med sprutorna. Jag hoppas det.

Idag är det fem dagar kvar till jag ska ta min första spruta. Det är jag faktiskt inte så rädd för. Min man hjälper mig och jag tog sprutor i magen även när vi gjorde insemination. Vad jag är rädd för - paniskt rädd - är äggutplockningen. På Sophiahemmet säger de att det inte gör ont. När man läser andra bloggar verkar det fruktansvärt. Jag är rädd för att jag inte ens ska kunna ta mig in i salen från väntrummet. Att jag ska få panik och börja gråta och behöva bäras in. Inser att det säkert inte kommer bli så, men jag är rädd ändå.