Att vara i nuet

Ja - han är fin min bror. Väldens finaste faktiskt. Jag är lyckligt lottad.

Hade en diskussion med en vän idag. En viktig diskussion. För mig. Hon beklagade sig över att hon hade svårt att byta jobb, att hennes nuvarande jobb är tråkigt och att hon och pojkvännen har svårt att hitta en passande gemensam bostad. Hon sa att det var jobbigt att hennes liv stod still och att om bara hon fick ett jobb och de fick en bostad så skulle hon bli lycklig. Då skulle livet börja. Jag blev ledsen för hennes skull. För så har det alltid varit. Förra året skulle hon bara bli tillsammans med sin pojkvän igen, så skulle hon bli lycklig och året dessförinnan så skulle hon få ett första jobb så skulle hon bli lycklig. Att inte leva i nuet. Att inte se det man har. Att inte uppskatta det man har. Det tror jag är väldigt destruktivt både för en själv och för ens relationer till sin omgivning. Jag är ledsen för hennes skull att hon inte är bättre på att se och uppskatta det hon har. Att hon inte klarar av att fokusera på det. Att hon ständigt behöver leva sitt liv i ett OM. Vad jobbigt. Hon skämtade bort mina tankar. Jag vågade inte fråga varför.

Jag inser givetvis att jag är den sista som borde säga något om dessa tankar. Att våra drömmar om ett barn, en familj, är ett enda stort OM. Men just för att det är så destruktivt, just för att det är så svårt att leva med OM vid som sida som sin eviga följeslagare, så jobbar jag hela tiden med att mota bort OM. Jag jobbar med att försöka vara i nuet. Att verkligen känna att just NU är jag pirrigt glad över småttingarna. Att inte tillåta andnöden inför nästa veckas besked ta för stor plats hos mig. Inte nu. Jag jobbar med att se det jag har, att se det jag är lycklig över mitt i allt det svåra. Att faktiskt uppskatta alla de avseenden som just jag är lyckligt lottad. Jag tycker att jag är skyldig mig själv det. Jag tycker att jag är skyldig alla fantastiska människor omkring mig det. Att de får känna att de är sedda och uppskattade, trots att jag mår dåligt.