"Välartad"

Min mamma berättade idag om att hon och en kollega hade skämtat om att hennes dotter var mycket mer "välartad" än hans eftersom hon/jag minsann hade presterat två barnbarn till henne. Hon menade att vara snäll, att återigen berätta om hur glad hon är över S och J, men för mig skär det sig i öronen. Hade jag således varit mindre välartad om det inte hade fungerat? Ett harmlöst skämt i hennes öron, men sårande för mig. Sårande eftersom jag tycker att hon borde förstå det olämpliga om hon tänker till. Likaså berättade hon om hennes mans tal till hans dotter på dotterns bröllop som bl.a. handlade om hur tidig hon hade varit med allt när hon växte upp, hur framåt i jämförelse med sina syskon. Slutklämmen på talet var givetvis att han inte skulle bli förvånad om hon var den första att få barn också. Även detta något harmlöst i mångas öron, han menade givetvis inget illa men hemskt i mina. Hemskt vid tanken på om talet varit till oss under vår tid när vi försökte, att behöva kämpa med tårarna på sitt eget bröllop. Nu försöker de säkert inte ens och är antagligen oerhört fertila, så för dottern med make var det säkert inget sårande utan bara gulligt. Men det hade inte behövt vara så. Det kan ju inte han veta. Då är det så onödigt att chansa. Även detta tycker jag att hon borde ha förstått efter våra öppna samtal om vår sorg, men inte. Jag kom mig inte för att säga något heller. Orkade inte bli ledsen igen. Hon menade ju bara väl. Men hur svårt ska det vara att få in att detta med barn kan vara känsligt och att man aldrig kan veta för vem?

Mina skatter

Möhippan blev superlyckad och var en härlig paus från föräldrarollen. Helt plötsligt var jag bara jag - kompisen, tjejen, partypinglan - som så många gånger tidigare, men med en väldigt stor skillnad. Jag har två fantastiska skatter hemma. Det var så härligt att bara kunna njuta av att vara alla de sakerna och samtidigt mysa för mig själv vid tanken på mina skatter här hemma. Fick bita mig hårt i läppen för att inte bete mig som så många andra föräldrar före mig. Glömma att skatterna bara är min skatter och att alla andra inte alls är lika exalterade över dem som jag, inte vill höra alla detaljer om skatterna och inte heller se hundra bilder på skatterna... Låta möhippan handla om den blivande bruden och inte om mig och mina skatter. Det gick faktiskt väldigt bra. Jag visade inga bilder förutom när jag tillfrågades och berättade bara om skatterna när jag fick frågor. I övrigt pratade jag om andra saker och det var ju faktiskt också skönt. Att få lite nya intryck. Inse att världen fortsatte snurra och få höra roliga saker om vad som hänt i alla andras liv sedan jag försvann in i min bubbla. Och sen det bästa av allt - skatterna var kvar när jag kom hem och de låg och snusade i sina sängar och mitt hjärta svämmade över av all kärlek. Sen däckade jag helt utmattad och sov till fem när det var dags för mig att gå upp och mata, och byta och pussa på magen och snusa i nacken och bita i kinden. Gostrollen!

Separationsångest och spänd förväntan

Tänk att man kan ha så motstridiga känslor. Idag ska jag på möhippa och jag ska vara borta sex kanske till och med åtta timmar från mina finaste. Det ska bli underbart att få klä sig fin, prata massa tjejsnack, träffa folk, och göra roliga saker utan avbrott, men också hemskt att vara ifrån mina finingar så länge. Jag är inte orolig för deras skull. De kommer att vara med världens bästa pappa assisterad av farmor och farfar. De kommer att ha det toppen. Men ändå ska det bli både fantastiskt och helt hemskt. Jag längtar redan hem igen och jag längtar redan efter att få gå. Konstigt, men det är nog bara att vänja sig... Och det är ändå extremt skönt att de utan undantag tar nappflaska så att även jag kan få pauser. Kan få göra annat och få energi att bli en bättre mamma. Tjejmiddagar ger energi.

I förgår hade vi fyraårig bröllopsdag och firade på supertrevliga men svindyra italienaren Mancini (Döden i grytan är sjukt mycket bättre och mer prisvärd). De var underbart att bara få vara vi igen, få prata utan avbrott och få hångla fnissigt i gränden utanför. Hångel ger energi. S och J sov sött när vi kom hem igen och hade haft det mycket bra med farmor och farfar. Det är så skönt att de fick lära känna varandra så bra i Roslagen och att vi kan känna oss helt trygga med att de har det bra med dem.

Delad föräldraledighet

Även jag stödjer Kattmammans inlägg om kvoterad föräldraledighet både för att jag delar uppfattningen att det är enda sättet att komma närmare en jämlik arbetsmarknad och för att jag tror att det är oerhört viktigt för barnen att ha en stark relation till båda sina föräldrar (och ja, barn behöver kvantitet och inte bara kvalitet). Så länge mammorna är de som är mest föräldralediga, tar nästan alla vab-dagar och arbetar deltid, så innebär det att barnen får mycket mer tid med sin mamma än sin pappa. Jag tror inte att det generellt är det bästa för barnen.

Vi kommer att ha varit lediga med S och J 10 månader var (tillsammans och var för sig) när de börjar på dagis nästa höst. För oss har det varit självklart, både för att båda velat ha så mycket tid som möjligt och för att vi inte har förstått varför den ena skulle ha rätt till mer tid än den andra. I vår bekantskapskrets har inga andra föräldrar delat helt lika. Alla pappor har varit hemma i vart fall tre månader under sommaren, flera har varit hemma längre än så - ända upp till åtta månader. Våra vänner är således mycket mer jämlika än genomsnittet. Ändå - inga har delat helt lika. Den alltigenom vanligaste förklaringen när vi frågar varför, eller hur de tänkt, är att papporna inte har möjlighet eller råd att vara hemma längre. Inget av argumenten håller för mig. Alla har rätt att vara lediga - om man backar bara för att arbetsgivaren krånglar så pantsätter man sin relation till barnet för att man är feg. Det är inte ok. Vi har en ytterst homogen vänkrets - alla tjänar tillräckligt med pengar för att bo i en stor lägenhet eller villa och i princip alla har minst en bil. De har uppenbarligen haft råd att investera i dessa saker - då hade de haft råd att investera i pappas relation till barnet. De har valt att inte göra det. Det är en prioritering, inte på grund av att de har varit tvungna att göra så. Om de inte hade haft något val är jag övertygad om att de hade haft råd, att de hade tyckt att det var fantastiskt att vara lediga och att deras äktenskap hade blivit betydligt mer jämlikt (och harmoniskt).

Men som Kattmamman skriver - folk får givetvis göra som de vill. Så länge dessa val går ut över mig på arbetsmarknaden så har jag dock åsikten att jag tycker att kvotering skulle vara bäst för det stora flertalet.

Hemma igen

Är nu hemma igen efter två ljuvliga veckor på Gotland. Massa familjemys, sommarprogram, deckarläsning, god mat, härliga promenader med småttingarna i bärselar m.m.

Det hände mycket med lilla S och J på Gotland. De började somna mellan halv 10 och halv elva varje kväll, oftast halv tio och sedan sova i pass om 3 till 4 timmar fram till mellan sju och nio på morgonen. Helt plötslig var de redo att "synkas" också, så nu väcks den andra när den första vaknar och sedan matas båda av antingen pappa eller mig. Mycket skönt att helt plötslig bara behöva ansvara för två pass per natt om ens det. De har börjat "prata" också - massor med ljud kommer och de blir mycket nöjda om man härmas, de följer en med blicken vart man än går och näst bäst att suga på (efter bröst och nappflaska) är den egna handen. Den smaskas det på ljudligt. Hitintills har det börjat göra samma saker och med bara några dagars mellanrum. Mycket fascinerande.

Gemensam föräldraledighet

Att få inleda vårt föräldraskap gemensamt har varit fantastiskt. Att få dela detta stora. Inleda som ett team.

När maken börjar jobba igen i oktober kommer vi ha haft 5 månader tillsammans med barnen. Med tvillingar har det varit möjligt och det har dessutom känts nödvändigt. Jag känner mig inte längre (helt) panikslagen vid tanken på att maken ska börja jobba, men det är inte många veckor det har känts så. Vi har behövts båda två för att orka. Många tvillingmammor måste orka själva. Jag är stum av beundran och inser återigen att man klarar det mesta om man måste. Men oj så ensamt och oj så slitsamt.

Viktigast av allt - både min man och jag har fått möjlighet att lära känna våra barn från början. Vi känner dem precis lika väl och det är vi båda väldigt glada över. Glada för barnens skull som tidigt fått den dubbla tryggheten, och för vår egen skull, för vår gemensamma förståelse för varandras nya situation.

Även för vårt förhållande, för vår fortsatta jämlikhet tror jag att det har varit väldigt viktigt. Det är lätt att inse att många förhållanden går sönder istället för att stärkas av att få barn. När man är väldigt trött är det lätt att bli ogin, bitter på den andra. Bitter om man måste bära ett större lass, bitter för att den andra inte förstår, hjälper. Då tror jag att det är underlättar enormt om man förstår varandras situation. För att kunna stötta varandra istället för att bråka. För att kunna fördela arbetsbördan jämt, så att ingen slits ut. Så att båda fortsätter orka känna kärlek till den andra.

David Batra rules!

Vilket sommarprogram! Det måste höras. För er som missade det finns det att ladda ner på sr.se. GÖR DET. Roligt, gripande, fint om kampen mot barnlösheten. Fantastiskt bra. Vi grät och skrattade om vartannat.

Funderingar kring sorg och lycka

I bilen med Gotlands vägblommors alla dofter i näsan - äntligen här med dem, på min sommarö, som en familj - insåg jag hur skilda känslorna är. Känslan av sorg och känslan av lycka. Känslan av sorg river och sliter, lämnar ingen dag orörd, oförstörd. Den infiltrerar allt och förstör allt. I vart fall tar den udden av, udden av glädjen, udden av det roliga. Lyckokänslan är subtil, mild och finns bara som en förminnelse. Den drabbar en stilla när man minst anar det. Vid en blick på ens sovande familj, vid en snusning i en halsgrop, under en bilfärd. Någonstans är lyckan en stilla del av vardagen. Ofta märks den först när den är borta. Det är läskigt - för det gör att man kan vara vårdslös med lyckan utan att mena det. Det är svårt att vårda lyckan lika ömt som man arbetar hårt för att hålla sorgen stången.

När vi var mitt i det svarta tänkte jag mig lyckan att få barn som något lika intensivt som den sorg vi kände då, men så är det ju inte. Den är lika stark, den är vacker, den finns där hela tiden, men den är subtil istället för intensiv och det gäller att ta sig tiden att stanna och känna efter. Ta sig tid att känna lyckan. Ta sig tid att vårda den.

Nu har vi gett upp

Amningsträningen resulterade endast i tröstlösa skrik mot mitt bröst utan tillstymmelsen till sugande. Efter veckan i Roslagen har vi nu bestämt oss för att det får vara nog. Tre månaders kämpande får vara tillräckligt. Det känns sorgligt att jag aldrig kommer att få den närheten med honom och inte bra att han bara kommer att få bröstmjölk så länge jag orkar pumpa, men det känns som att vi inte kan göra mer. Jag ska i alla fall försöka fortsätta pumpa ur så länge jag orkar istället. Just nu känns det helt ok att göra det några månader till.

I övrigt var Roslagen fantastiskt. Vi fick helpension och barnvakt kl. 07.00 varje morgon. Dessutom massor med grillat, kvällsdopp i 26 gradigt vatten och egen tid tillsammans. Samtal på klippan vid viken. Hur fantastiska svärföräldrar har jag inte?? Dessutom var det underbart att se dem med lilla J och lilla S. Se hur de började lära känna varandra. Få en egen relation.

Nu bär det av till Gotland två veckor och min pappa och hans fru (en vecka med dem och en vecka själva). Jag längtar! Har inte alls semestrat klart ännu...

Nu är de redan 12 veckor och väger över 5 kilo - det är inte klokt vad tiden går fort. Tittade på bilder från deras första veckor häromdagen och fick tårar i ögonen. De var så små, så sköra, våra älskade barn.