Läste precis klart morgontidningen. I söndagsbilagan fanns ett citat av Patricia Tudor-Sandahl som var så fruktansvärt klokt och bra så att jag var tvungen att skriva ner det.
"Lycka är att få det man vill ha här i livet, glädje att vilja ha det man får. Och den felande länken mellan de två är tacksamhet."
Så oerhört bra skrivet. Jag tror att det är precis så. Det är så mycket man vill ha och man kan känna sig lycklig när man får det, men för att sedan känna glädje över att man har fått det man vill ha måste man ha förmågan att uppskatta det och att känna tacksamhet för det man har fått.
Är det något som de som har genomgått IVF verkar ha gemensamt så är det tacksamheten, förmågan att inte ta sina underverk för givet och att ta till vara på glädjen över vad de fått. Det gör mig alltid lika varm och glad att läsa om det. Det svåra har ändå fört med sig något stort.
söndag 30 september 2007
lördag 29 september 2007
Hatar proggisarna!
Inte nog med att de har en tendes att åka ut, att de är jobbiga att komma ihåg och att de kladdar. Dessutom orsakar de svullnad, utslag, ett konstat kliande och svidande. Tillräckligt för att konstatera att jag hatar att behöva ta dem. Om jag behöver göra om att detta hemska ska jag slåss för att få ett annat alternativ. Detta är inte ok. Var på en superviktig förhandling igår och kände mig lagom proffsig när jag lite lätt bredbent gick in i förhandlingssalen och hoppades på att lunchproggisen inte skulle åka ut. Och sedan ansträngde mig för att inte klia mig när jag väl satt mig. Snacka om underläge. Inte konstigt om de 12 övriga i salen som var herrar hade lättare att koncentrera sig än jag hade. Snacka om att behöva leverera under press. Nu gick det bra i alla fall, men ändå. Hatar är ordet. Det enda positiva är möjligen att de gör att detta med avhållsamhet inte är något problem.
Jisses vad det regnar! Även denna gång känns det mysigt och passande snarare än irriterande. Har ju svårt att sova och i natt vaknade jag inte av mardrömmar, utan av ovanstående irritationsmoment. Tog därför en lur i soffan efter frukosten. Helt utan tankar på måsten. Ibland är det befriande med regn.
5 långa dagar kvar till testdagen med stort T... Har givetvis börjat känna graviditetssymptom. Förutsägbart. Jag är tröttsamt förutsägbar. Försöker att inte låtsas om dem, men kan ändå inte låta bli att bli lite glad. Igen. Har känt mig illamående och med värkande bröst typ varje cykel vid denna tidpunkt, så jag vet ju att kroppen kan luras ganska rejält om man vill bli lurad. Ändå kan jag inte låta bli att notera och i smyg undra om det betyder att denna gång är allt annorlunda. Denna gång är det på riktigt. Åh, var är kristallkulan när man behöver den. Skulle gladeligen stå ut med allt proggisbök bara jag visste att det gav resultat, istället för med känslan av att jag gör detta förgäves.
Jisses vad det regnar! Även denna gång känns det mysigt och passande snarare än irriterande. Har ju svårt att sova och i natt vaknade jag inte av mardrömmar, utan av ovanstående irritationsmoment. Tog därför en lur i soffan efter frukosten. Helt utan tankar på måsten. Ibland är det befriande med regn.
5 långa dagar kvar till testdagen med stort T... Har givetvis börjat känna graviditetssymptom. Förutsägbart. Jag är tröttsamt förutsägbar. Försöker att inte låtsas om dem, men kan ändå inte låta bli att bli lite glad. Igen. Har känt mig illamående och med värkande bröst typ varje cykel vid denna tidpunkt, så jag vet ju att kroppen kan luras ganska rejält om man vill bli lurad. Ändå kan jag inte låta bli att notera och i smyg undra om det betyder att denna gång är allt annorlunda. Denna gång är det på riktigt. Åh, var är kristallkulan när man behöver den. Skulle gladeligen stå ut med allt proggisbök bara jag visste att det gav resultat, istället för med känslan av att jag gör detta förgäves.
onsdag 26 september 2007
IVF-spöken under sängen
Jag sover dåligt och jag somnar ännu sämre. Jag - mästersovaren. Det är sjukt irriterande. Alla har någon grej de är bra på. Jag är bra på att somna och jag är bra på att sova. Men inte nu.
På dagarna lyckas jag mota bort andnöden. Rädslan. Osäkheten. Klarar av att känna glädje i nuet. Klarar av att tänka på annat. När jag ska somna är jag skyddslös. Jag får svårt att andas. Jag får ångest. Jag är rädd. Rädd för misslyckandets smärta. Jag vill ju så gärna att småttingarna ska stanna hos mig. Ändå kan jag inget göra. Bara vänta. Denna outhärdliga väntan. Som på dagen är lite pirrigt glad förväntansfull, men som på kvällen och natten drabbar mig.
Vill som ett barn inte gå och lägga mig. Är rädd för IVF-spökena under sängen som jag vet kommer fram så fort lampan är släckt. Försöker lugna mig själv. Försöker andas rätt och tänka att allt kommer att bli bra. Det är svårt.
På dagarna lyckas jag mota bort andnöden. Rädslan. Osäkheten. Klarar av att känna glädje i nuet. Klarar av att tänka på annat. När jag ska somna är jag skyddslös. Jag får svårt att andas. Jag får ångest. Jag är rädd. Rädd för misslyckandets smärta. Jag vill ju så gärna att småttingarna ska stanna hos mig. Ändå kan jag inget göra. Bara vänta. Denna outhärdliga väntan. Som på dagen är lite pirrigt glad förväntansfull, men som på kvällen och natten drabbar mig.
Vill som ett barn inte gå och lägga mig. Är rädd för IVF-spökena under sängen som jag vet kommer fram så fort lampan är släckt. Försöker lugna mig själv. Försöker andas rätt och tänka att allt kommer att bli bra. Det är svårt.
tisdag 25 september 2007
Att vara i nuet
Ja - han är fin min bror. Väldens finaste faktiskt. Jag är lyckligt lottad.
Hade en diskussion med en vän idag. En viktig diskussion. För mig. Hon beklagade sig över att hon hade svårt att byta jobb, att hennes nuvarande jobb är tråkigt och att hon och pojkvännen har svårt att hitta en passande gemensam bostad. Hon sa att det var jobbigt att hennes liv stod still och att om bara hon fick ett jobb och de fick en bostad så skulle hon bli lycklig. Då skulle livet börja. Jag blev ledsen för hennes skull. För så har det alltid varit. Förra året skulle hon bara bli tillsammans med sin pojkvän igen, så skulle hon bli lycklig och året dessförinnan så skulle hon få ett första jobb så skulle hon bli lycklig. Att inte leva i nuet. Att inte se det man har. Att inte uppskatta det man har. Det tror jag är väldigt destruktivt både för en själv och för ens relationer till sin omgivning. Jag är ledsen för hennes skull att hon inte är bättre på att se och uppskatta det hon har. Att hon inte klarar av att fokusera på det. Att hon ständigt behöver leva sitt liv i ett OM. Vad jobbigt. Hon skämtade bort mina tankar. Jag vågade inte fråga varför.
Jag inser givetvis att jag är den sista som borde säga något om dessa tankar. Att våra drömmar om ett barn, en familj, är ett enda stort OM. Men just för att det är så destruktivt, just för att det är så svårt att leva med OM vid som sida som sin eviga följeslagare, så jobbar jag hela tiden med att mota bort OM. Jag jobbar med att försöka vara i nuet. Att verkligen känna att just NU är jag pirrigt glad över småttingarna. Att inte tillåta andnöden inför nästa veckas besked ta för stor plats hos mig. Inte nu. Jag jobbar med att se det jag har, att se det jag är lycklig över mitt i allt det svåra. Att faktiskt uppskatta alla de avseenden som just jag är lyckligt lottad. Jag tycker att jag är skyldig mig själv det. Jag tycker att jag är skyldig alla fantastiska människor omkring mig det. Att de får känna att de är sedda och uppskattade, trots att jag mår dåligt.
Hade en diskussion med en vän idag. En viktig diskussion. För mig. Hon beklagade sig över att hon hade svårt att byta jobb, att hennes nuvarande jobb är tråkigt och att hon och pojkvännen har svårt att hitta en passande gemensam bostad. Hon sa att det var jobbigt att hennes liv stod still och att om bara hon fick ett jobb och de fick en bostad så skulle hon bli lycklig. Då skulle livet börja. Jag blev ledsen för hennes skull. För så har det alltid varit. Förra året skulle hon bara bli tillsammans med sin pojkvän igen, så skulle hon bli lycklig och året dessförinnan så skulle hon få ett första jobb så skulle hon bli lycklig. Att inte leva i nuet. Att inte se det man har. Att inte uppskatta det man har. Det tror jag är väldigt destruktivt både för en själv och för ens relationer till sin omgivning. Jag är ledsen för hennes skull att hon inte är bättre på att se och uppskatta det hon har. Att hon inte klarar av att fokusera på det. Att hon ständigt behöver leva sitt liv i ett OM. Vad jobbigt. Hon skämtade bort mina tankar. Jag vågade inte fråga varför.
Jag inser givetvis att jag är den sista som borde säga något om dessa tankar. Att våra drömmar om ett barn, en familj, är ett enda stort OM. Men just för att det är så destruktivt, just för att det är så svårt att leva med OM vid som sida som sin eviga följeslagare, så jobbar jag hela tiden med att mota bort OM. Jag jobbar med att försöka vara i nuet. Att verkligen känna att just NU är jag pirrigt glad över småttingarna. Att inte tillåta andnöden inför nästa veckas besked ta för stor plats hos mig. Inte nu. Jag jobbar med att se det jag har, att se det jag är lycklig över mitt i allt det svåra. Att faktiskt uppskatta alla de avseenden som just jag är lyckligt lottad. Jag tycker att jag är skyldig mig själv det. Jag tycker att jag är skyldig alla fantastiska människor omkring mig det. Att de får känna att de är sedda och uppskattade, trots att jag mår dåligt.
måndag 24 september 2007
Tillbaka på jobbet igen
Så konstigt. Att vara tillbaka på jobbet igen. Alla är som vanligt. Alla tror att jag är som vanligt. Så är allt egentligen annorlunda. Småttingarna har ju flyttat in. Med tanke på min uppsvällda mage så är det iof mycket möjligt att det finns de som misstänker det. Men ändå.
Det finns veckor som ändrar ens liv, som vänder upp och ner på tillvaron. Som gör en till en annorlunda människa. Inte helt annorlunda, men inte heller helt som förut. Förra veckan var en sådan vecka. Denna vecka känns fjäderlätt i jämförelse. Nästa vecka kan definitivt vara en sådan vecka igen. Jag fasar redan nu för om den inte är det. Och det pirrar vid tanken på att den kan vara det.
Och alla andra lever sina liv oförändrat. I alla fall på utsidan. Så konstigt.
Idag har jag ätit krabba med min bror och pratat, och pratat och pratat. Att vara förunnad ett syskon som man är nära är verkligen stort. Viktigt. När jag gick pussade han min mage och viskade "nu kör vi". Finaste bror!
Det finns veckor som ändrar ens liv, som vänder upp och ner på tillvaron. Som gör en till en annorlunda människa. Inte helt annorlunda, men inte heller helt som förut. Förra veckan var en sådan vecka. Denna vecka känns fjäderlätt i jämförelse. Nästa vecka kan definitivt vara en sådan vecka igen. Jag fasar redan nu för om den inte är det. Och det pirrar vid tanken på att den kan vara det.
Och alla andra lever sina liv oförändrat. I alla fall på utsidan. Så konstigt.
Idag har jag ätit krabba med min bror och pratat, och pratat och pratat. Att vara förunnad ett syskon som man är nära är verkligen stort. Viktigt. När jag gick pussade han min mage och viskade "nu kör vi". Finaste bror!
söndag 23 september 2007
Sol, orkeslöshet och svälld mage
Härliga helgdagar. Sol och höstpromenader vid vatten. God mat, liiite vin. Härligt, hoppfullt, försiktig med allt som skulle kunna få mina småttingar att flytta ut.
Bara några moln på den klarblå himlen. Jag har inte fått tillbaka min mage sen återföringen. Den är uppsvälld, knipig. Den trycker mot halsen och det känns som jag har håll ibland. Har förstått att detta skulle kunna vara en biverkning av proggisarna. Hmm. Är inte sams med dem. Alla mina coacher - tack för tipsen. Min man är lite chockad över den totala öppenhet som råder här. Jag tycker att den är befriande.
Jag sover mycket, 10 timmar per natt och igår behövde jag ändå sova middag 40 minuter. Även om jag är mer mig själv nu så märker jag att jag inte orkar som vanligt. Att jag saknar energi. Försöker att se det och inte min vana trogen pressa in för mycket. Inte göra saker som tar energi. Som att gå på min brors släktkalas idag. Jag vet att min förvirrade farmor, mammas egocentriska och pratglada moster, min tystlåtna truliga kusin och alla andra helt normala släktingar som kommer, blir lättare för honom att hantera om jag är där. Jag hade tänkt gå. Jag hade sagt det. Ändå - i morse tog det stopp. Det hade tagit massor med energi att gå och jag klarar inte det just nu. Jag har ingen energi att ta av. Jag kämpar och kämpar för att samla energi och en liten energitjuv så är jag tömd igen. Jag ringde och sa det och han blev besviken men sa att han förstod. Jag HATAR att göra mina nära besvikna. Jag är inte sån. Jag vill vara en som ställer upp, en som lyssnar, en som tar sig tid, en som finns där. Nu klarar jag inte det. Det är tungt.
Men mest är det sol och pirrande glädje. En nystart. En känsla av hopp, efter en så lång tid av hopplöshet. Det är en stor känsla. Jag njuter av den och vägrar att tänka på risken för misslyckande även denna gång. Tror att småttingarna inte gillar neggo-personer. De vill ha positiva vibbar för att stanna. Det tänker jag ge dem - så det så.
Bara några moln på den klarblå himlen. Jag har inte fått tillbaka min mage sen återföringen. Den är uppsvälld, knipig. Den trycker mot halsen och det känns som jag har håll ibland. Har förstått att detta skulle kunna vara en biverkning av proggisarna. Hmm. Är inte sams med dem. Alla mina coacher - tack för tipsen. Min man är lite chockad över den totala öppenhet som råder här. Jag tycker att den är befriande.
Jag sover mycket, 10 timmar per natt och igår behövde jag ändå sova middag 40 minuter. Även om jag är mer mig själv nu så märker jag att jag inte orkar som vanligt. Att jag saknar energi. Försöker att se det och inte min vana trogen pressa in för mycket. Inte göra saker som tar energi. Som att gå på min brors släktkalas idag. Jag vet att min förvirrade farmor, mammas egocentriska och pratglada moster, min tystlåtna truliga kusin och alla andra helt normala släktingar som kommer, blir lättare för honom att hantera om jag är där. Jag hade tänkt gå. Jag hade sagt det. Ändå - i morse tog det stopp. Det hade tagit massor med energi att gå och jag klarar inte det just nu. Jag har ingen energi att ta av. Jag kämpar och kämpar för att samla energi och en liten energitjuv så är jag tömd igen. Jag ringde och sa det och han blev besviken men sa att han förstod. Jag HATAR att göra mina nära besvikna. Jag är inte sån. Jag vill vara en som ställer upp, en som lyssnar, en som tar sig tid, en som finns där. Nu klarar jag inte det. Det är tungt.
Men mest är det sol och pirrande glädje. En nystart. En känsla av hopp, efter en så lång tid av hopplöshet. Det är en stor känsla. Jag njuter av den och vägrar att tänka på risken för misslyckande även denna gång. Tror att småttingarna inte gillar neggo-personer. De vill ha positiva vibbar för att stanna. Det tänker jag ge dem - så det så.
fredag 21 september 2007
Proggisar - nej tack
Tack för era snälla ord och varma omtanke. Jag blir rörd över hur många det är som tänkt på oss under dessa dagar. Och som svar på Kapybarans och Anna-Bells fråga. Den barske heter egentligen dr. Maersk och är för närvarande min stöttesten i livet och min idol.
Är fortfarande pirrande, lycklig och försöker ta vara på den känslan. Jag känner mig speciell och glad och vill bara vara kvar i min bubbla. Är hemma från jobbet idag också och det känns helt rätt. Är omtumlad och matt efter veckans känslomässiga bergodalbana och allt min kropp har behövt genomgå. Tror att det är bra att jag låter mig själv läka och vila i lugn och ro.
Enda molnet på min himmel är för närvarande dessa proggisar. Äckligt. Har verkligen ingen lust att stoppa upp dem tre gånger per dag. Inser att jag inte har något val, men säger ändå mentalt nej tack. Den jag stoppade upp i morse åkte dessutom ut två gånger. Tror att jag inte stoppade upp den tillräckligt långt. Fräscht.
Håller alla tummarna för Tingeling nu - hoppas innerligt att hennes dag också slutar i stor lättnad och pirrande glädje!
Är fortfarande pirrande, lycklig och försöker ta vara på den känslan. Jag känner mig speciell och glad och vill bara vara kvar i min bubbla. Är hemma från jobbet idag också och det känns helt rätt. Är omtumlad och matt efter veckans känslomässiga bergodalbana och allt min kropp har behövt genomgå. Tror att det är bra att jag låter mig själv läka och vila i lugn och ro.
Enda molnet på min himmel är för närvarande dessa proggisar. Äckligt. Har verkligen ingen lust att stoppa upp dem tre gånger per dag. Inser att jag inte har något val, men säger ändå mentalt nej tack. Den jag stoppade upp i morse åkte dessutom ut två gånger. Tror att jag inte stoppade upp den tillräckligt långt. Fräscht.
Håller alla tummarna för Tingeling nu - hoppas innerligt att hennes dag också slutar i stor lättnad och pirrande glädje!
torsdag 20 september 2007
Jag - en ruvare
Så fick jag bli en ruvare. Det känns stort. Så här nära en graviditet har jag aldrig varit förut. Är glad och pirrig i hela kroppen och nu vågar jag för första gången hoppas på riktigt. Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas.
Det fanns inga guldägg, men 3 stycken silverägg och 3 stycken bronsägg. 6 av 9 ägg som vi kunde ha stoppat tillbaka sa den barska. Det var ett mycket bra resultat sa han också. Silveräggen var mycket bra, men inte fantastiskt bra. Därför blev det bara silver. Och vi fick frågan som vi försökt förbereda oss på - om vi ville stoppa tillbaka 2 ägg. Om vi stoppade tillbaka 1 ägg hade vi ca 35 - 40 % chans att lyckas och om vi stoppade tillbaka 2 hade vi ca 50 % chans att lyckas. Vi var ense men lite skakis - varje procent är viktig. Det är ett fantastiskt under oavsett om det blir tvillingar. Givetvis ville vi få tillbaka 2. OM vi skulle vara så lyckligt lottade att jag blir gravid så är det bara 15% chans att det blir tvillingar i alla fall. Sa han. Alla dessa procent att förhålla sig till hela tiden. Inget av äggen hade sådana speciella egenskaper att det gick att frysa sa han också. Vägrar vara nedslagen för det - vi behöver ju inga i frysen om det lyckas nu. En sak i taget. Vill fokusera allt på detta försök, vara här och nu och inte tänka för långt framåt.
När vi kom därifrån var jag nästan yster av lättnad. Maken lite spak. Kunde inte riktigt släppa tanken på att det nu är två embryon som åker runt där inne. Jag sa att han var knäpp och att han fokuserade på fel saker. Han höll med, men var spak i alla fall sa han.
Tänk att jag har två befruktade ägg inne i mig - helt ofattbart. Jag vill så gärna att de ska stanna. Att de ska trivas och fastna. Ska inte stressa någonting och bara äta bra mat och röra på mig lagom. Och så ska jag prata snällt med dem varje dag så att de känner sig välkomna.
Den barske gav oss följande förhållingsorder: Vagiatorer 3 gånger om dagen, direkt på morgonen, mitt emellan och innan sängående. Inget samliv - men vi får kramas och pussas (alltid nått sa maken torrt). Ingen träning annat är promenader och lättare cykling. Inga cigarrer ((!) han har humor även om man inte alltid tror det i allt det barska) och bara måttligt med alkohol.
Sen är det bara att vänta och räkna dagarna till den 3 oktober - 13 dagar idag. Och jag skulle försöka låta bli att tolka några tecken sa han också (tjena som om jag kommer att kunna låta bli). För man kan känna sig helt ogravid och ändå vara det, man kan ha mensvärk och blöda och ändå vara gravid (mycket möjligt - vet jag inget om) och man kan ha alla gravidsymptom och ändå inte vara det (tell me about it). Vi fick testa hemma på morgonen den 3:e, men inte innan och vi skulle också ta med morgonurin och testa hos dem. Urk - jag blir nervös bara jag tänker på det. Men nu ska jag inte vara nervös. Nu ska jag bara fokusera på mina små embryon och på att de ska ha det bra.
Det fanns inga guldägg, men 3 stycken silverägg och 3 stycken bronsägg. 6 av 9 ägg som vi kunde ha stoppat tillbaka sa den barska. Det var ett mycket bra resultat sa han också. Silveräggen var mycket bra, men inte fantastiskt bra. Därför blev det bara silver. Och vi fick frågan som vi försökt förbereda oss på - om vi ville stoppa tillbaka 2 ägg. Om vi stoppade tillbaka 1 ägg hade vi ca 35 - 40 % chans att lyckas och om vi stoppade tillbaka 2 hade vi ca 50 % chans att lyckas. Vi var ense men lite skakis - varje procent är viktig. Det är ett fantastiskt under oavsett om det blir tvillingar. Givetvis ville vi få tillbaka 2. OM vi skulle vara så lyckligt lottade att jag blir gravid så är det bara 15% chans att det blir tvillingar i alla fall. Sa han. Alla dessa procent att förhålla sig till hela tiden. Inget av äggen hade sådana speciella egenskaper att det gick att frysa sa han också. Vägrar vara nedslagen för det - vi behöver ju inga i frysen om det lyckas nu. En sak i taget. Vill fokusera allt på detta försök, vara här och nu och inte tänka för långt framåt.
När vi kom därifrån var jag nästan yster av lättnad. Maken lite spak. Kunde inte riktigt släppa tanken på att det nu är två embryon som åker runt där inne. Jag sa att han var knäpp och att han fokuserade på fel saker. Han höll med, men var spak i alla fall sa han.
Tänk att jag har två befruktade ägg inne i mig - helt ofattbart. Jag vill så gärna att de ska stanna. Att de ska trivas och fastna. Ska inte stressa någonting och bara äta bra mat och röra på mig lagom. Och så ska jag prata snällt med dem varje dag så att de känner sig välkomna.
Den barske gav oss följande förhållingsorder: Vagiatorer 3 gånger om dagen, direkt på morgonen, mitt emellan och innan sängående. Inget samliv - men vi får kramas och pussas (alltid nått sa maken torrt). Ingen träning annat är promenader och lättare cykling. Inga cigarrer ((!) han har humor även om man inte alltid tror det i allt det barska) och bara måttligt med alkohol.
Sen är det bara att vänta och räkna dagarna till den 3 oktober - 13 dagar idag. Och jag skulle försöka låta bli att tolka några tecken sa han också (tjena som om jag kommer att kunna låta bli). För man kan känna sig helt ogravid och ändå vara det, man kan ha mensvärk och blöda och ändå vara gravid (mycket möjligt - vet jag inget om) och man kan ha alla gravidsymptom och ändå inte vara det (tell me about it). Vi fick testa hemma på morgonen den 3:e, men inte innan och vi skulle också ta med morgonurin och testa hos dem. Urk - jag blir nervös bara jag tänker på det. Men nu ska jag inte vara nervös. Nu ska jag bara fokusera på mina små embryon och på att de ska ha det bra.
Nervös igen
Ahhhhhh denna ständiga nervositet för än det ena än det andra. Mår lite lätt illa. Gör nästan alltid det när jag är nervös. Magen krånglar. Vill att klockan ska bli 13.10 och att den snälle bistra läkaren ska säga att hur många ägg som helst var av toppkvalité och att vi har varit nervösa i onödan. Vill, vill, vill.
Är inte så nervös inför själva återförandet. Han den bistra har sagt att det känns mindre än inseminationen och den har alltid gått helt ok. Det enda jag är nervös över är att allt ska se dåligt ut. Att äggen inte har delat sig som de ska. Att inte ett endaste litet pyttägg har visat sig vara ett guldägg. Nattsvart tanke. Nu när jag till och med har blivit lite hoppfullt stöddig av att det har gått så bra de senaste dagarna. Skulle iof vara typiskt om jag blev bestraffad för det. Är det något som sällan lönar sig så är det stöddighet har jag märkt.
För övrigt har ägglossningssprutan - Otrivellen - intressanta bieffekter. Brösten är en storlek störren än vanligt och spända. Till makens förtret är de också ömma och inte alls lekvänliga. Retligt. Allt det magonda från ÄP börjar i alla fall gå över så sakteliga. Jag känner för första gången på länge att både min kropp och min knopp är som vanligt igen (nästan i alla fall) och inte nedbrutna av alla hormoner. Underbart skönt. Skönt ändå att vara hemma idag också. Det är jobbigt att vara nervös på jobbet och jag vet aldrig om jag får något möte som det är svårt att säga nej till. Lättare då att inte vara där alls. Känner dessutom att jag har rätt att ta hand om mig själv lite extra just nu. Att skapa bra förutsättningar för det lilla guldägget om det vill komma till mig.
Är inte så nervös inför själva återförandet. Han den bistra har sagt att det känns mindre än inseminationen och den har alltid gått helt ok. Det enda jag är nervös över är att allt ska se dåligt ut. Att äggen inte har delat sig som de ska. Att inte ett endaste litet pyttägg har visat sig vara ett guldägg. Nattsvart tanke. Nu när jag till och med har blivit lite hoppfullt stöddig av att det har gått så bra de senaste dagarna. Skulle iof vara typiskt om jag blev bestraffad för det. Är det något som sällan lönar sig så är det stöddighet har jag märkt.
För övrigt har ägglossningssprutan - Otrivellen - intressanta bieffekter. Brösten är en storlek störren än vanligt och spända. Till makens förtret är de också ömma och inte alls lekvänliga. Retligt. Allt det magonda från ÄP börjar i alla fall gå över så sakteliga. Jag känner för första gången på länge att både min kropp och min knopp är som vanligt igen (nästan i alla fall) och inte nedbrutna av alla hormoner. Underbart skönt. Skönt ändå att vara hemma idag också. Det är jobbigt att vara nervös på jobbet och jag vet aldrig om jag får något möte som det är svårt att säga nej till. Lättare då att inte vara där alls. Känner dessutom att jag har rätt att ta hand om mig själv lite extra just nu. Att skapa bra förutsättningar för det lilla guldägget om det vill komma till mig.
onsdag 19 september 2007
Ett steg i taget
Nu har vi kommit ett steg längre - av 12 ägg är 9 befruktade. Imorgon klockan 13.10 är det dags för återföring. Då får vi också veta om de delat på sig som de ska. Innan dess vet vi egentligen ingenting.
Detta är verkligen en mycket långdragen process. Spänningen skulle kunna vara kittlande om det inte var för att det är vårt liv, vår lycka som står på spel i varje steg. Nu är den istället outhärdlig.
Små pyttesteg mot ett mål långt bort i fjärran. Varje steg som lyckas är en seger i sig och vi glädjer oss. Men glädjen kan inte upplevas fullt ut, eftersom det hela tiden finns ett nytt steg som måste klaras. Som bara måste gå bra. Och nästa steg kan betyda att allt har misslyckats. Lite som i "vem vill bli miljonär", bara med den skillnaden att man inte kan stoppa mitt i och säga att man nöjer sig. Att man är glad för det man fick. Det är allt eller inget hela tiden.
Det tär. Kan inte ens föreställa mig hur det kommer att tära om vi måste gå igenom detta flera gånger. Mariachi, Tingeling, Tinsellflickan, Anna och alla ni andra som har behövt det. Jag känner verkligen med er - vilken styrka, vilket mod. Att våga hoppas igen och igen. Att börja från början och ta alla steg ett i taget igen. Ett enormt mod är vad som krävs. Jag önskar verkligen att ingen skulle behöva vara så stark, så modig. Det är så orättvis att vissa prövas så hårt av livet och andra inte. Jag vill inte prövas mer. Snälla låt mig slippa. Låt det få vara nog nu. Låt det få vara vår tur nu.
Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur
Detta är verkligen en mycket långdragen process. Spänningen skulle kunna vara kittlande om det inte var för att det är vårt liv, vår lycka som står på spel i varje steg. Nu är den istället outhärdlig.
Små pyttesteg mot ett mål långt bort i fjärran. Varje steg som lyckas är en seger i sig och vi glädjer oss. Men glädjen kan inte upplevas fullt ut, eftersom det hela tiden finns ett nytt steg som måste klaras. Som bara måste gå bra. Och nästa steg kan betyda att allt har misslyckats. Lite som i "vem vill bli miljonär", bara med den skillnaden att man inte kan stoppa mitt i och säga att man nöjer sig. Att man är glad för det man fick. Det är allt eller inget hela tiden.
Det tär. Kan inte ens föreställa mig hur det kommer att tära om vi måste gå igenom detta flera gånger. Mariachi, Tingeling, Tinsellflickan, Anna och alla ni andra som har behövt det. Jag känner verkligen med er - vilken styrka, vilket mod. Att våga hoppas igen och igen. Att börja från början och ta alla steg ett i taget igen. Ett enormt mod är vad som krävs. Jag önskar verkligen att ingen skulle behöva vara så stark, så modig. Det är så orättvis att vissa prövas så hårt av livet och andra inte. Jag vill inte prövas mer. Snälla låt mig slippa. Låt det få vara nog nu. Låt det få vara vår tur nu.
Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur
tisdag 18 september 2007
12 ägg utplockade!
Vaknade kvart över sju i morse. Lyckade på något mystiskt sätt ändå sova förhållandevis gott i natt och kände mig ändå ganska stark. Trots att jag var illamående av nervositet, magen krånglade och jag bara ville att det skulle vara över. Maken lyckades snabbt göra sitt. Trots de skumma förutsättningarna. Mycket impad.
Vi kom fram till Sophiahemmet straxt före nio och fick sitta i ett eget rum, en sköterska satte en grej i armen och sen fick vi vänta, och vänta. Inte helt rätt tillfälle att behöva vänta länge. Något hade strulat och vi behövde till slut vänta en timme innan vi fick träffa den snälle barske läkaren. Kändes mycket tryggt att det var han som skulle göra plockningen. Jag fick byta om till tjusiga stickade långa strumpor och en blå rock och gå ut i undersökningsrummet. Läkaren hade sagt att själva utplockningen inte skulle ta mer än 7 minuter vilket kändes betryggande. Jag fick lokalbedövning, morfin och smärtstillande och lugnande (eller om det var morfinet som var smärtstillande eller lugnande). Och det kändes faktiskt nästan inget alls. Otrolig lättnad! Maken klappade mig på huvudet under hela tiden och det var så skönt att han var med. Att han var så stark i allt det läskiga.
De fick ut 12 ägg! Vi kände oss mycket lättade när allt var över och jag låg på britsen utanför. Vet att det är kvalitén och inte antalet som spelar roll, men det känns som om det är så många fler chanser att något är bra när man får ut så många. Den riktiga domen kommer ju imorgon. Hoppas, hoppas, hoppas att något var riktigt bra av alla ägg som jag burit.
Har precis sovit flera timmar. Var helt utmattad när vi kom hem och antagligen lite groggy av citadonet. Nu känner jag mig piggare, men kan fortfarande inte gå upprätt för att det gör för ont och mår egentligen bara ok när jag ligger ner. Det är hanterbar smärta dock. Har alltid haft sjukt ont vid mens, så jag är van.
Nu ska vi äta god thaitake-away, Ben & Jerry glass och titta på några fler Heroes-avsnitt. Maken är så ompysslande så.
Kärlek. Jag är så lyckligt lottad som har så mycket kärlek i mitt liv. Maken som är så fantastisk och en helt underbart stöttande familj och underbara vänner. Det är vid prövningar som detta som man verkligen inser hur viktigt sånt är. Det är så stort att få ta emot så mycket kärlek.
Vi kom fram till Sophiahemmet straxt före nio och fick sitta i ett eget rum, en sköterska satte en grej i armen och sen fick vi vänta, och vänta. Inte helt rätt tillfälle att behöva vänta länge. Något hade strulat och vi behövde till slut vänta en timme innan vi fick träffa den snälle barske läkaren. Kändes mycket tryggt att det var han som skulle göra plockningen. Jag fick byta om till tjusiga stickade långa strumpor och en blå rock och gå ut i undersökningsrummet. Läkaren hade sagt att själva utplockningen inte skulle ta mer än 7 minuter vilket kändes betryggande. Jag fick lokalbedövning, morfin och smärtstillande och lugnande (eller om det var morfinet som var smärtstillande eller lugnande). Och det kändes faktiskt nästan inget alls. Otrolig lättnad! Maken klappade mig på huvudet under hela tiden och det var så skönt att han var med. Att han var så stark i allt det läskiga.
De fick ut 12 ägg! Vi kände oss mycket lättade när allt var över och jag låg på britsen utanför. Vet att det är kvalitén och inte antalet som spelar roll, men det känns som om det är så många fler chanser att något är bra när man får ut så många. Den riktiga domen kommer ju imorgon. Hoppas, hoppas, hoppas att något var riktigt bra av alla ägg som jag burit.
Har precis sovit flera timmar. Var helt utmattad när vi kom hem och antagligen lite groggy av citadonet. Nu känner jag mig piggare, men kan fortfarande inte gå upprätt för att det gör för ont och mår egentligen bara ok när jag ligger ner. Det är hanterbar smärta dock. Har alltid haft sjukt ont vid mens, så jag är van.
Nu ska vi äta god thaitake-away, Ben & Jerry glass och titta på några fler Heroes-avsnitt. Maken är så ompysslande så.
Kärlek. Jag är så lyckligt lottad som har så mycket kärlek i mitt liv. Maken som är så fantastisk och en helt underbart stöttande familj och underbara vänner. Det är vid prövningar som detta som man verkligen inser hur viktigt sånt är. Det är så stort att få ta emot så mycket kärlek.
måndag 17 september 2007
I morgon gäller det
Tack massor för all snäll peppning! Nu gäller att vara storstark.
Jag och maken har precis gjort vårt bästa för att förtränga nervositeten med några Heroes-avsnitt. Det gick ganska bra. Nu har jag ångest och ont igen. Sträckningen är kvar och jag mår lite illa av nervositet. Sova kommer uppenbarligen gå hur bra som helst.
Men det kommer att gå bra. Det måste gå bra. Det ska gå bra. Imorgon straxt efter nio kommer de att helt smärtfritt ta ut massor med fantastiska ägg och om nio månader kommer vi att sitta här med en liten alldeles egen bebis och förundras över att under faktiskt händer även oss.
Ska tänka på dig Tingeling innan jag dåsar in och hålla alla tummar för att det kommer att gå fantastiskt bra även för dig/er!
Goooooo äggs! Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur.
Jag och maken har precis gjort vårt bästa för att förtränga nervositeten med några Heroes-avsnitt. Det gick ganska bra. Nu har jag ångest och ont igen. Sträckningen är kvar och jag mår lite illa av nervositet. Sova kommer uppenbarligen gå hur bra som helst.
Men det kommer att gå bra. Det måste gå bra. Det ska gå bra. Imorgon straxt efter nio kommer de att helt smärtfritt ta ut massor med fantastiska ägg och om nio månader kommer vi att sitta här med en liten alldeles egen bebis och förundras över att under faktiskt händer även oss.
Ska tänka på dig Tingeling innan jag dåsar in och hålla alla tummar för att det kommer att gå fantastiskt bra även för dig/er!
Goooooo äggs! Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur.
söndag 16 september 2007
Regn är bra för diciplinen
Det regnar. Utanför arbetsrummet fönster tittar jag på folk som skyndar förbi med regnkläder eller paraply. Marken är blöt. Träden börjar anta en ljusgrön, gul, röd färg. Det är höst. En regnig höstdag. Det stör mig inte det minsta.
Jag måste skriva klart en inlaga tills imorgon bitti. Trots att ämnet är sjukt tråkigt har jag flyt i skrivandet. Mycket märkligt och ganska ovanligt för att vara mig. Jag brukar vara känslostyrd i mitt skrivande och behöva värka ut inlagor som handlar om tråkiga saker ord för ord.
Tror att min flitighet beror en kombination av att jag inte har något val eftersom jag ska vara borta nästan hela nästa vecka och att det regnar. När hösten kommer kan jag riktigt längta efter regnet. Att få vara inne och mysa och dricka te. Tända ljus. Idag är en sådan dag. Det gör inget att jag behöver arbeta. Jag har en stor kopp latte och lite lyxkakor vid min sida och jag skriver så flitigt så. Några pauser har det blivit dock - behöver ju läsa vad som hänt er andra sedan igår. Det är bara att erkänna. Jag har blivit en bloggjunkie.
Idag är sista dagen med sprayen. Ikväll Otrivellesprutan och imorgon vilodag. Känner mig stinn av ägg. Har dessutom en märklig sträckning i vänster sida. Det är mest ägg på vänster sida - undrar om det är därför. Sträckningen har suttit i under flera dagar. Denna outgrundliga kropp man är hyresgäst i.
Har lite ont i magen över allt vi kommer att få veta nästa vecka. Nästa vecka är helt klart ingen vanlig vecka. Mycket kommer att ha förändrats när jag sitter här nästa söndag. Då kommer vi veta om det var några ägg i äggblåsorna, om några embryon delat sig tillräckligt bra, och om vi till och med har fått några över till frysen. Jag kanske är en "ruvare" nästa vecka.
Varför kan man inte snabbspola framåt ibland. Fast det är klart. Känner mycket hellre det behärskade magknipslugn som jag känner idag - än den bottenlösa förtvivlan som jag kommer att känna nästa söndag om något går snett. Vill att allt ska gå bra och att jag ska kunna snabbspola fram till den förvissningen. Känner mig av någon anledning liiite mer hoppfull just nu och försöker hålla fast vid den känslan. Det är vår tur nu - det måste vara det.
Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur - så det så.
Jag måste skriva klart en inlaga tills imorgon bitti. Trots att ämnet är sjukt tråkigt har jag flyt i skrivandet. Mycket märkligt och ganska ovanligt för att vara mig. Jag brukar vara känslostyrd i mitt skrivande och behöva värka ut inlagor som handlar om tråkiga saker ord för ord.
Tror att min flitighet beror en kombination av att jag inte har något val eftersom jag ska vara borta nästan hela nästa vecka och att det regnar. När hösten kommer kan jag riktigt längta efter regnet. Att få vara inne och mysa och dricka te. Tända ljus. Idag är en sådan dag. Det gör inget att jag behöver arbeta. Jag har en stor kopp latte och lite lyxkakor vid min sida och jag skriver så flitigt så. Några pauser har det blivit dock - behöver ju läsa vad som hänt er andra sedan igår. Det är bara att erkänna. Jag har blivit en bloggjunkie.
Idag är sista dagen med sprayen. Ikväll Otrivellesprutan och imorgon vilodag. Känner mig stinn av ägg. Har dessutom en märklig sträckning i vänster sida. Det är mest ägg på vänster sida - undrar om det är därför. Sträckningen har suttit i under flera dagar. Denna outgrundliga kropp man är hyresgäst i.
Har lite ont i magen över allt vi kommer att få veta nästa vecka. Nästa vecka är helt klart ingen vanlig vecka. Mycket kommer att ha förändrats när jag sitter här nästa söndag. Då kommer vi veta om det var några ägg i äggblåsorna, om några embryon delat sig tillräckligt bra, och om vi till och med har fått några över till frysen. Jag kanske är en "ruvare" nästa vecka.
Varför kan man inte snabbspola framåt ibland. Fast det är klart. Känner mycket hellre det behärskade magknipslugn som jag känner idag - än den bottenlösa förtvivlan som jag kommer att känna nästa söndag om något går snett. Vill att allt ska gå bra och att jag ska kunna snabbspola fram till den förvissningen. Känner mig av någon anledning liiite mer hoppfull just nu och försöker hålla fast vid den känslan. Det är vår tur nu - det måste vara det.
Vårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårturvårtur - så det så.
lördag 15 september 2007
Andra VUL och MVG
Yiiipiiidoooo - denna gång fick vi MVG. Det såg mycket bra ut sa den tjärve läkaren. Det var precis lagom många äggblåsor (13 stycken) och de var jämnstora, slemhinnan såg också bra ut. Otroligt skönt. Vi gjorde high five när vi kom ut därifrån och kramades. Det gäller att ta till vara på de små segrarna.
Ni har vi också fått en tidsplan att förhålla oss till. En spruta puregon till ikväll, Otrovellespruta imorgon, vila måndag och tisdag är det dags för ÄP. Maken får göra sitt här hemma, vilket ju förståss känns skönt och sen åker vi dit på tisdag morgon. Labbsvar onsdag och återförande (om allt gått som det ska) på torsdag. Jag har bestämt mig för att vara ledig tisdag till torsdag och att den lättaste lögnen är att säga att jag har blivit akut magsjuk. Vågar inte säga att jag ska operera mig med risk för följdfrågor som jag skulle ha svårt att hantera och influensa blir man ju inte akut sjuk i.
Jag sa att jag var väldigt nervös inför ÄP och att jag ville ha så mycket knark som möjligt. De lovade att jag skulle få precis så mycket som jag behövde. Det kändes betryggande.
Otroligt att vi nu är framme vid ÄP. Det kändes så långt borta i början av behandlingen. Betryggande långt borta. Fasar för ÄP och för den långa väntan därefter. Ska dricka ett gott glas vin ikväll, för sen är det uppehåll. Tänk om det uppehållet skulle vara 9 månader. Det är sjukt svårt att ta in att det faktiskt finns en chans att det blir så. En chans till lycka. En väg ut ur detta ledsna tillstånd. En möjlighet att bli en familj. Nej - det går inte att förstå.
Ni har vi också fått en tidsplan att förhålla oss till. En spruta puregon till ikväll, Otrovellespruta imorgon, vila måndag och tisdag är det dags för ÄP. Maken får göra sitt här hemma, vilket ju förståss känns skönt och sen åker vi dit på tisdag morgon. Labbsvar onsdag och återförande (om allt gått som det ska) på torsdag. Jag har bestämt mig för att vara ledig tisdag till torsdag och att den lättaste lögnen är att säga att jag har blivit akut magsjuk. Vågar inte säga att jag ska operera mig med risk för följdfrågor som jag skulle ha svårt att hantera och influensa blir man ju inte akut sjuk i.
Jag sa att jag var väldigt nervös inför ÄP och att jag ville ha så mycket knark som möjligt. De lovade att jag skulle få precis så mycket som jag behövde. Det kändes betryggande.
Otroligt att vi nu är framme vid ÄP. Det kändes så långt borta i början av behandlingen. Betryggande långt borta. Fasar för ÄP och för den långa väntan därefter. Ska dricka ett gott glas vin ikväll, för sen är det uppehåll. Tänk om det uppehållet skulle vara 9 månader. Det är sjukt svårt att ta in att det faktiskt finns en chans att det blir så. En chans till lycka. En väg ut ur detta ledsna tillstånd. En möjlighet att bli en familj. Nej - det går inte att förstå.
fredag 14 september 2007
Fredag - äntligen
Som jag har längtat! Det ska bli sååå skönt med helg. Att få vila, inte göra annat än det man faktiskt vill och inte behöva le om ansiktet känns stelt. Härligt! Är trot eller ej på ganska bra fredagshumör. Väldigt skönt. Vi funderar till och med på att försöka hitta på något efter jobbet. Typ ta en öl en timme eller så. Helt vilt!
I morgon är det andra VUL. Magen spänner som en ballong. Snälla, snälla, snälla - säg att det betyder att det ser tok-bra ut där inne. Vill ju det så gärna. Det ska bli skönt att förhoppningsvis få veta dag för ÄP nu också. Har ursvårt att komma ifrån jobbet nästa vecka och måste verkligen veta hur jag ska planera den. Har fortfarande svårt att andas vid tanken på ÄP, men har läst er andras erfarenheter av detta och det verkar som om det går att ta sig igenom. Känns i alla fall lite betryggande. Största oron är förståss att de inte ska få ut några fina ägg. Snälla, snälla, snälla, säg att det inte blir så. Ska bara tänka positiva tankar - afirmation ska ju vara bra för det mesta sägs det.
Är sjukt trött på sprutorna nu - helt blå om magen och salvan hjälpte bara lite grann. Ska bli väldigt skönt att få slippa dem (för denna gång - nej fy så får jag inte tänka).
Avslutningsvis - tack för allt stöd. Det värmer verkligen!
I morgon är det andra VUL. Magen spänner som en ballong. Snälla, snälla, snälla - säg att det betyder att det ser tok-bra ut där inne. Vill ju det så gärna. Det ska bli skönt att förhoppningsvis få veta dag för ÄP nu också. Har ursvårt att komma ifrån jobbet nästa vecka och måste verkligen veta hur jag ska planera den. Har fortfarande svårt att andas vid tanken på ÄP, men har läst er andras erfarenheter av detta och det verkar som om det går att ta sig igenom. Känns i alla fall lite betryggande. Största oron är förståss att de inte ska få ut några fina ägg. Snälla, snälla, snälla, säg att det inte blir så. Ska bara tänka positiva tankar - afirmation ska ju vara bra för det mesta sägs det.
Är sjukt trött på sprutorna nu - helt blå om magen och salvan hjälpte bara lite grann. Ska bli väldigt skönt att få slippa dem (för denna gång - nej fy så får jag inte tänka).
Avslutningsvis - tack för allt stöd. Det värmer verkligen!
onsdag 12 september 2007
Lite tilltuffsad
Jag känner mig lite tilltuffsad av livet just nu.
Jag som aldrig i vanliga fall har svårt att somna eller att sova när jag väl somnat, ligger nu vaken i en ångest som inte vill släppa. När jag väl lyckats somna vaknar jag efter några timmar av att jag drömt något jobbigt eller att jag har ont i magen. Tror att det är det magonda som gör att jag sover ovanligt lätt.
Jag har ångest över lite av allt som har med vår situation att göra:
1. Att ÄP närmar sig.
2. Att allt detta hemska kan komma att vara förgäves.
3. Att jag inte ska kunna somna och därför må dåligt dagen därpå.
4. Att jag ska vara så fokuserad på detta att jag gör ett dåligt jobb.
5. Att min omgivning inte ska orka med mig.
6. Att vi ska behöva göra detta om och om igen.
7. Att vi ska behöva leva så här i ett år eller mer.
Saker som jag har ångest över hela tiden, men som på kvällen när jag ska somna attakerar mig så att jag vrider och vänder på mig med en stor klump i halsen utan att få någon ro. Detta gör mig tilltufsad.
Sen känner jag att min initiala kaxighet när jag fick börja med sprutorna har börjat avta. Jag är fortfarande mer mig själv, men en ledsen version av mig, en rädd version. Jag är inte alls förtjust i denna version av mig själv. Jag vill att den ska få förvinna och jag ska få bli mig själv igen. Jag brukar ju vara en glad och ganska bekymmerslös person. Så blir jag rädd för att jag inte ser när det kommer att bli så. Eftersom jag någonstans inser att denna version inte kommer att försvinna förrän vi lyckas. Och eftersom jag inte kan tro att vi kommer att göra det, så ser jag inget slut på mig själv i en version jag inte tycker om och inte vill vara. Dessa tankar skrämer mig massor. Detta gör mig tilltuffsad.
Tävlingsinriktad som jag är kunde jag föresten inte låta bli att fråga barnmorskan om det gick att få mer än bra av läkaren. Om man kunde få MVG. Det kunde man. Förståss. Hon var iof noga med att poängtera att det var svårt att se något redan nu och att det fortfarande kunde bli MVG, men i alla fall. Är redan nervös inför lördag. Hela tiden nya saker att vara nervös över. Jag är inte en nervös person. Mitt konstanta nervösa tillstånd stör mig också. Detta gör mig tilltuffsad.
Ha - här får jag gnälla hur mycket jag vill och jag har inte ens dåligt samvete för att jag gör det. Det har visat sig passa mig mycket bra att blogga.
Jag som aldrig i vanliga fall har svårt att somna eller att sova när jag väl somnat, ligger nu vaken i en ångest som inte vill släppa. När jag väl lyckats somna vaknar jag efter några timmar av att jag drömt något jobbigt eller att jag har ont i magen. Tror att det är det magonda som gör att jag sover ovanligt lätt.
Jag har ångest över lite av allt som har med vår situation att göra:
1. Att ÄP närmar sig.
2. Att allt detta hemska kan komma att vara förgäves.
3. Att jag inte ska kunna somna och därför må dåligt dagen därpå.
4. Att jag ska vara så fokuserad på detta att jag gör ett dåligt jobb.
5. Att min omgivning inte ska orka med mig.
6. Att vi ska behöva göra detta om och om igen.
7. Att vi ska behöva leva så här i ett år eller mer.
Saker som jag har ångest över hela tiden, men som på kvällen när jag ska somna attakerar mig så att jag vrider och vänder på mig med en stor klump i halsen utan att få någon ro. Detta gör mig tilltufsad.
Sen känner jag att min initiala kaxighet när jag fick börja med sprutorna har börjat avta. Jag är fortfarande mer mig själv, men en ledsen version av mig, en rädd version. Jag är inte alls förtjust i denna version av mig själv. Jag vill att den ska få förvinna och jag ska få bli mig själv igen. Jag brukar ju vara en glad och ganska bekymmerslös person. Så blir jag rädd för att jag inte ser när det kommer att bli så. Eftersom jag någonstans inser att denna version inte kommer att försvinna förrän vi lyckas. Och eftersom jag inte kan tro att vi kommer att göra det, så ser jag inget slut på mig själv i en version jag inte tycker om och inte vill vara. Dessa tankar skrämer mig massor. Detta gör mig tilltuffsad.
Tävlingsinriktad som jag är kunde jag föresten inte låta bli att fråga barnmorskan om det gick att få mer än bra av läkaren. Om man kunde få MVG. Det kunde man. Förståss. Hon var iof noga med att poängtera att det var svårt att se något redan nu och att det fortfarande kunde bli MVG, men i alla fall. Är redan nervös inför lördag. Hela tiden nya saker att vara nervös över. Jag är inte en nervös person. Mitt konstanta nervösa tillstånd stör mig också. Detta gör mig tilltuffsad.
Ha - här får jag gnälla hur mycket jag vill och jag har inte ens dåligt samvete för att jag gör det. Det har visat sig passa mig mycket bra att blogga.
tisdag 11 september 2007
Vänner som stjälper istället för hjälper
Ahhhhhhh. Har precis talat med en av mina närmsta vänner i telefon. En väldigt när och väldigt kär vän, men galet bossig ibland och inte alltid helt i kontakt med sin empatiska sida.
I över en halvtimme har hon malt på om hur jag bör hantera vår situation, hur jag bör känna, hur jag bör tänka. JAG ORKAR NTE. Även om jag sa emot när jag tyckte att hon hade fel och hon lyssnade på vad jag sa, så spelar det ingen roll. Att hon pratar på det sättet är i sig ett övertramp. Hon förstår inte vad jag går igenom. Hon kan inte förstå. Att tala på det sättet implicerar att hon tror att hon förstår och att hon dessutom tycker sig ha rätt till en åsikt. Det är kränkande. Andra sorger som man går igenom i livet, en förlust av en mor/farförälder, en separation eller vad det nu kan vara tror folk inte (normalt) att de förstår om de inte har varit med om något liknande själva. Varför tror hon att hon kan förstå min sorg? Inte heller tror någon som inte har varit med om det själv att den förstår hur det är att genomgå en behandling för allvarlig sjukdom. Varför tror hon att hon förstår hur det är för mig att genomgå den här behandlingen?
Men det är så himla svårt att svara henne i det stora istället för i det lilla - för då måste jag tala om för henne att hon sårar mig och motivera det. Jag orkar inte det. Varför ska jag behöva orka det? Varför lägger hon ytterligare börda på mina axlar. Det är taskigt. Jag orkar inte med att folk är taskiga och okänsliga just nu. Är det för mycket begärt att folk ska tänka till lite extra, ta lite extra hänsyn??
I över en halvtimme har hon malt på om hur jag bör hantera vår situation, hur jag bör känna, hur jag bör tänka. JAG ORKAR NTE. Även om jag sa emot när jag tyckte att hon hade fel och hon lyssnade på vad jag sa, så spelar det ingen roll. Att hon pratar på det sättet är i sig ett övertramp. Hon förstår inte vad jag går igenom. Hon kan inte förstå. Att tala på det sättet implicerar att hon tror att hon förstår och att hon dessutom tycker sig ha rätt till en åsikt. Det är kränkande. Andra sorger som man går igenom i livet, en förlust av en mor/farförälder, en separation eller vad det nu kan vara tror folk inte (normalt) att de förstår om de inte har varit med om något liknande själva. Varför tror hon att hon kan förstå min sorg? Inte heller tror någon som inte har varit med om det själv att den förstår hur det är att genomgå en behandling för allvarlig sjukdom. Varför tror hon att hon förstår hur det är för mig att genomgå den här behandlingen?
Men det är så himla svårt att svara henne i det stora istället för i det lilla - för då måste jag tala om för henne att hon sårar mig och motivera det. Jag orkar inte det. Varför ska jag behöva orka det? Varför lägger hon ytterligare börda på mina axlar. Det är taskigt. Jag orkar inte med att folk är taskiga och okänsliga just nu. Är det för mycket begärt att folk ska tänka till lite extra, ta lite extra hänsyn??
Första VUL avklarat
Efter en natt fylld av mardrömmar om saker som kan gå fel i en IVF och alldeles för lite sömn till följd åkte vi iväg till Sophiahemmet för blodprov och första VUL.
Trots varma kläder hade de lika svårt att hitta en åder att sticka i denna gång. Hmm.
VUL gick bra, trots att det var en manlig läkare. Har svårt att hantera det. Känner mig alltid lite extra spänd och generad. Min man var med och han tyckte att det kändes konstigt att någon annan var där och "rörde om". Vi tyckte båda att det var skönt att han var med dock. Känns viktigt att dela detta. Läkaren sa att det såg bra ut och att det hade utvecklats 12-13 blåsor. Att betyget var att det var bra. Jag hade ju helst velat att han sagt att det såg sjukt bra ut, att han aldrig hade sett ett så bra resultat tidigare eller något annat "balanserat" - helt rimliga förhoppningar i mitt tycke ; ) , men jag fick nöja mig med ett bra. Tänk att man inte kan låta bli att överanalysera läkares besked.
På vägen därifrån sa min man att han var ledsen över att hur det än blir så är vi berövade lite av magin kring detta med barn och graviditet. Våra eventuella barn kommer inte att ha blivit till på en resa i Italien och vi kommer inte att helt okomplicerat bara upptäcka en dag att det var dags för oss att bli föräldrar. Det är verkligen en sorg det också. Även om det givetvis skulle vara stum lycka och total magi om detta lyckas - men på ett annat sätt och inte utan kamp och sorg.
Har bestämt mig för att inte gå på en planerad tjejmiddag med mitt tjejgäng i kväll. Dels för att jag fortfarande känner ett behov av att vila upp mig på kvällarna och dels för att hon som vi ska till har en liten dotter på några månader och att en annan av tjejerna i gänget precis har "outat" att hon är gravid. Sannolikheten är således stor att vi kommer att prata om barn och graviditet en stor del av kvällen och jag orkar verkligen inte det. Jag orkar inte heller få några frågor om när det är dags för oss att "sätta igång". Hatar att ljuga dock och vill inte behöva göra det, men måste ju hitta på någon ursäkt. Fan vad allt med detta är komplicerat.
De ringer i eftermiddag och säger när nästa VUL är, troligtvis fredag eller lördag. Då får vi också antagligen veta när ÄP blir mer exakt. Burr.
Trots varma kläder hade de lika svårt att hitta en åder att sticka i denna gång. Hmm.
VUL gick bra, trots att det var en manlig läkare. Har svårt att hantera det. Känner mig alltid lite extra spänd och generad. Min man var med och han tyckte att det kändes konstigt att någon annan var där och "rörde om". Vi tyckte båda att det var skönt att han var med dock. Känns viktigt att dela detta. Läkaren sa att det såg bra ut och att det hade utvecklats 12-13 blåsor. Att betyget var att det var bra. Jag hade ju helst velat att han sagt att det såg sjukt bra ut, att han aldrig hade sett ett så bra resultat tidigare eller något annat "balanserat" - helt rimliga förhoppningar i mitt tycke ; ) , men jag fick nöja mig med ett bra. Tänk att man inte kan låta bli att överanalysera läkares besked.
På vägen därifrån sa min man att han var ledsen över att hur det än blir så är vi berövade lite av magin kring detta med barn och graviditet. Våra eventuella barn kommer inte att ha blivit till på en resa i Italien och vi kommer inte att helt okomplicerat bara upptäcka en dag att det var dags för oss att bli föräldrar. Det är verkligen en sorg det också. Även om det givetvis skulle vara stum lycka och total magi om detta lyckas - men på ett annat sätt och inte utan kamp och sorg.
Har bestämt mig för att inte gå på en planerad tjejmiddag med mitt tjejgäng i kväll. Dels för att jag fortfarande känner ett behov av att vila upp mig på kvällarna och dels för att hon som vi ska till har en liten dotter på några månader och att en annan av tjejerna i gänget precis har "outat" att hon är gravid. Sannolikheten är således stor att vi kommer att prata om barn och graviditet en stor del av kvällen och jag orkar verkligen inte det. Jag orkar inte heller få några frågor om när det är dags för oss att "sätta igång". Hatar att ljuga dock och vill inte behöva göra det, men måste ju hitta på någon ursäkt. Fan vad allt med detta är komplicerat.
De ringer i eftermiddag och säger när nästa VUL är, troligtvis fredag eller lördag. Då får vi också antagligen veta när ÄP blir mer exakt. Burr.
måndag 10 september 2007
Ont i magen
Vaknade inatt kallsvettig. Undrade varför jag hade vaknat. Insåg sedan att det var för att det gjorde ONT i äggstockarna. Hoppas att det betyder att det växer bra där inne. Vill ändå helst inte ha ont varje natt. Känns som om magen är en ömtålig korg just nu. Förstår att man inte får träna. Det känns som om man är extra känslig.
Har gått ner till 150 enheter Puregon nu och i morgon är det första VUL. Känns nervöst. Vill inte, vill inte, vill inte att det ska vara något som ser dåligt ut. Maken ska följa med. Det känns väldigt skönt. Även fast han inte kan göra något mer än att hålla handen, så känns det skönt att vi är två som lyssnar och att vi delar det som går att dela i detta svåra. Måste komma ihåg att klä mig varmt också, så att det inte är lika svårt med blodprovet.
Annars är det som om jag känner mig starkare. Jag har en annan grundstyrka nu och det är oändligt skönt. Att huvudvärken dessutom är som bortblåst känns ju inte helt fel. Maken säger att det märks jättetydligt på mig. Jag är inte längre helt håglös. Svårt att beskriva - för jag känner mig ju fortfarande svag på en massa sätt, men på något sätt ändå i grunden starkare. Oändlig lättnad. Hoppas bara på att detta onda inte blir värre.
Orkade mig till och med iväg på bio igår. Vi såg This is England. Exakt hur bra som helst. Fantastiska rollprestationer, fantastisk taiming, oerhört stark. En måstefilm.
För övrigt måste man läsa Sarings fotbollsreferat från i lördags - galet roligt och väldigt hög igenkännigsfaktor.
Har gått ner till 150 enheter Puregon nu och i morgon är det första VUL. Känns nervöst. Vill inte, vill inte, vill inte att det ska vara något som ser dåligt ut. Maken ska följa med. Det känns väldigt skönt. Även fast han inte kan göra något mer än att hålla handen, så känns det skönt att vi är två som lyssnar och att vi delar det som går att dela i detta svåra. Måste komma ihåg att klä mig varmt också, så att det inte är lika svårt med blodprovet.
Annars är det som om jag känner mig starkare. Jag har en annan grundstyrka nu och det är oändligt skönt. Att huvudvärken dessutom är som bortblåst känns ju inte helt fel. Maken säger att det märks jättetydligt på mig. Jag är inte längre helt håglös. Svårt att beskriva - för jag känner mig ju fortfarande svag på en massa sätt, men på något sätt ändå i grunden starkare. Oändlig lättnad. Hoppas bara på att detta onda inte blir värre.
Orkade mig till och med iväg på bio igår. Vi såg This is England. Exakt hur bra som helst. Fantastiska rollprestationer, fantastisk taiming, oerhört stark. En måstefilm.
För övrigt måste man läsa Sarings fotbollsreferat från i lördags - galet roligt och väldigt hög igenkännigsfaktor.
lördag 8 september 2007
Svärföräldrar
Det är knepigt med svärföräldrar. De är familj. De är nära. Och ändå är de inte min familj, mina nära. Det blir extra tydligt när det är jobbigt. Det blir extra tydligt nu.
Jag har berättat för min familj. Maken har berättat för sin. Det är tillräckligt svårt att prata med min och oöverstigligt svårt att prata med hans. De har svårt att förstå det och blir sårade. De säger okänsliga saker och jag blir sårad. Maken blir stressad för att jag blir sårad.
Svärmor har varit väldigt fokuserad på att vi måste slappna av. Att allt ska gå bra bara vi slappnar av. Jag har bara velat skrika: sluta skuldbelägga. Vi slappnar för i helvete av så gott det går. Det blir inget ändå. Sen har hon även hakat upp sig på att en kusin till maken blev gravid precis innan de skulle börja med IVF, efter att ha varit hos en gynekolog som sa att att hennes PH-värde var för lågt i livmodern och att det var därför det inte fungerat. Ingen av alla läkare vi har talat med har förstått vad den gynekologen pratade om och helt avfärdat den teorin. Jag känner ett behov av att tro på att de vet vad de talar om - om inte annat eftersom vi lägger vår framtid och vår ekonomi i deras händer. Jag orkar inte tro på att någon mirakelkur skulle kunna göra någon skillnad. Hon har haft svårt att ta till sig detta. Jag förstår att hon vill tro på mirakel, men jag orkar inte det. Det blir för osäkert och gör för ont. Det är svårt att förklara det för någon som är nära, men inte närmast.
De var här på fika idag. Det var första gången vi sågs sen vi började. Jag orkade inte, ville inte, men kunde inte säga nej. Av någon anledning gick det bättre än väntat. Vi pratade om annat. Sen pratade vi lite om att vi precis hade börjat med sprutorna och att det är läskigt. Jag började inte gråta. De sa inget okänsligt utan var superförstående och rara. Sen sa jag att jag blev trött av att ha dem här. Svärmor förstod och de gick hem. Över förväntan gick det. Otroligt skönt. Maken var lättad. Jag vat lättad och slut. Nu har jag sovit lite middag och känner mig faktiskt piggare. För första gången på länge har jag ingen huvudvärk. Det är ljuvligt.
Jag har berättat för min familj. Maken har berättat för sin. Det är tillräckligt svårt att prata med min och oöverstigligt svårt att prata med hans. De har svårt att förstå det och blir sårade. De säger okänsliga saker och jag blir sårad. Maken blir stressad för att jag blir sårad.
Svärmor har varit väldigt fokuserad på att vi måste slappna av. Att allt ska gå bra bara vi slappnar av. Jag har bara velat skrika: sluta skuldbelägga. Vi slappnar för i helvete av så gott det går. Det blir inget ändå. Sen har hon även hakat upp sig på att en kusin till maken blev gravid precis innan de skulle börja med IVF, efter att ha varit hos en gynekolog som sa att att hennes PH-värde var för lågt i livmodern och att det var därför det inte fungerat. Ingen av alla läkare vi har talat med har förstått vad den gynekologen pratade om och helt avfärdat den teorin. Jag känner ett behov av att tro på att de vet vad de talar om - om inte annat eftersom vi lägger vår framtid och vår ekonomi i deras händer. Jag orkar inte tro på att någon mirakelkur skulle kunna göra någon skillnad. Hon har haft svårt att ta till sig detta. Jag förstår att hon vill tro på mirakel, men jag orkar inte det. Det blir för osäkert och gör för ont. Det är svårt att förklara det för någon som är nära, men inte närmast.
De var här på fika idag. Det var första gången vi sågs sen vi började. Jag orkade inte, ville inte, men kunde inte säga nej. Av någon anledning gick det bättre än väntat. Vi pratade om annat. Sen pratade vi lite om att vi precis hade börjat med sprutorna och att det är läskigt. Jag började inte gråta. De sa inget okänsligt utan var superförstående och rara. Sen sa jag att jag blev trött av att ha dem här. Svärmor förstod och de gick hem. Över förväntan gick det. Otroligt skönt. Maken var lättad. Jag vat lättad och slut. Nu har jag sovit lite middag och känner mig faktiskt piggare. För första gången på länge har jag ingen huvudvärk. Det är ljuvligt.
fredag 7 september 2007
Andra sprutan tagen
Heja fettet!
Det är helt klart inte alls dumt med lite valkar när man ska sticka sig själv i magen. Tänk att för en gång skull få vara tacksam för att de finns... Vad gör de som är spinkiga?? Lebbigt om man bara skulle få tag på lite skinn....
Andra gången kändes helt klart bättre rent psykiskt, men jag tror att vi träffade ett blodkärl för det kändes mer och sen stack det konstigt ett tag. Låg i soffan och blev uppassad med glass och kaffe efteråt. Det kan man ju vänja sig vid... Ska komma ihåg att låta nålen bli varm också nästa gång. Vad skulle jag göra utan alla era råd - ni är verkligen mina klippor. *stor kram*
Dricker bara en kopp kaffe om dagen, eftersom jag har läst att för mycket kaffe kan påverka fertiliteten. Nu var det någonstanns jag läste att man inte borde dricka te heller. Det har jag aldrig hört förut. Vill verkligen inte vara utan mitt te i onödan. Det framgick inte heller om det bara gällde svart te eller alla sorter. Känns iof konstigt att det skulle stå och falla med det, men man vill ju inte försämra oddsen i onödan. De är dåliga nog som det är.
Var hos våra vänner som precis har fått barn ikväll. Deras dotter var så pytteliten och perfekt och de var så stolta och söta. Blev alldeles varm i hjärtat och oändligt glad för deras skull. Och lite kall i hjärtat för vår skull. Tänk om vi inte får uppleva samma glädje, samma stolthet. Jag vill också bli familj. Tänk att man kan gråta av glädje och sorg samtidigt.
Och nu är det i alla fall helg och det känns fantastiskt lyxigt!
Det är helt klart inte alls dumt med lite valkar när man ska sticka sig själv i magen. Tänk att för en gång skull få vara tacksam för att de finns... Vad gör de som är spinkiga?? Lebbigt om man bara skulle få tag på lite skinn....
Andra gången kändes helt klart bättre rent psykiskt, men jag tror att vi träffade ett blodkärl för det kändes mer och sen stack det konstigt ett tag. Låg i soffan och blev uppassad med glass och kaffe efteråt. Det kan man ju vänja sig vid... Ska komma ihåg att låta nålen bli varm också nästa gång. Vad skulle jag göra utan alla era råd - ni är verkligen mina klippor. *stor kram*
Dricker bara en kopp kaffe om dagen, eftersom jag har läst att för mycket kaffe kan påverka fertiliteten. Nu var det någonstanns jag läste att man inte borde dricka te heller. Det har jag aldrig hört förut. Vill verkligen inte vara utan mitt te i onödan. Det framgick inte heller om det bara gällde svart te eller alla sorter. Känns iof konstigt att det skulle stå och falla med det, men man vill ju inte försämra oddsen i onödan. De är dåliga nog som det är.
Var hos våra vänner som precis har fått barn ikväll. Deras dotter var så pytteliten och perfekt och de var så stolta och söta. Blev alldeles varm i hjärtat och oändligt glad för deras skull. Och lite kall i hjärtat för vår skull. Tänk om vi inte får uppleva samma glädje, samma stolthet. Jag vill också bli familj. Tänk att man kan gråta av glädje och sorg samtidigt.
Och nu är det i alla fall helg och det känns fantastiskt lyxigt!
torsdag 6 september 2007
Första sprutan tagen
Puh! Vilken pärs! Spruta. Mage. Jag.
Det är verkligen sjukt läskigt att spruta sig själv i magen. Fast egentligen sprutar jag inte själv utan min man, men ändå. Han var lika nervös som jag. Vi bara tittade på varandra och på min mage en lång stund. Sen började vi skratta lite lätt hysteriskt över det absurda i situationen. Men det var bara att göra det. Tydligen var pennan väldigt stor, så det var svårt att nå ändan med tummen och när han väl hade satt in nålen var det inte läge att jucka runt. Tekniken behöver tydligen finslipas, men det gick bra till slut.
Man vänjer sig säkert. Man vänjer sig vid mycket om man måste har jag märkt.
Efteråt grät jag och vi låg och pratade en lång stund i sängen. Om hur osäkert det känns med 51 % chans att misslyckas. Hur sjukt sällan jag lyckas få upp rätt sida om jag singlar slant. Att någon annan alltid fick välja målvakt (eller vad det nu var man valde) först. Svårt att känna sig hoppfull med sådana chanser.
Det är verkligen sjukt läskigt att spruta sig själv i magen. Fast egentligen sprutar jag inte själv utan min man, men ändå. Han var lika nervös som jag. Vi bara tittade på varandra och på min mage en lång stund. Sen började vi skratta lite lätt hysteriskt över det absurda i situationen. Men det var bara att göra det. Tydligen var pennan väldigt stor, så det var svårt att nå ändan med tummen och när han väl hade satt in nålen var det inte läge att jucka runt. Tekniken behöver tydligen finslipas, men det gick bra till slut.
Man vänjer sig säkert. Man vänjer sig vid mycket om man måste har jag märkt.
Efteråt grät jag och vi låg och pratade en lång stund i sängen. Om hur osäkert det känns med 51 % chans att misslyckas. Hur sjukt sällan jag lyckas få upp rätt sida om jag singlar slant. Att någon annan alltid fick välja målvakt (eller vad det nu var man valde) först. Svårt att känna sig hoppfull med sådana chanser.
Spraydag 21 - nedreglerad och färdig för sprutor
Jag är nedreglerad - tjohoo.
Att ta blodprov var lite av ett äventyr dock. Jag är extremt svårstucken och tre olika sticktanter provade innan det gick vägen. Fick till slut ha en liten värmekudde för att locka fram ådern. Som tur var så var de så pass ruttade att de inte provade utan att vara säkra på att det fanns en åder under nålen - najs. Är inte helt nöjd med att vara nåldyna (har hänt allt för många gånger). Nästa gång ska jag tydligen ha på mig mycket varma kläder för att underlätta.
*Första VUL (tack Kapybaran för input - vaginalt ultraljud om det är någon mer än jag som inte har koll på alla förkortningar ännu) på tisdag. Mannen ska följa med. Det känns bra.
*Första sprutan idag med 200 enheter Puregon. Hoppas, hoppas att det ska gå bra och att jag ska bli av med lite bivärkningar som i ett nafs därefter. Vore sjukt soft att få sova en hel natt i torra lakan. Vore ännu bättre om det är en tillräckligt stor dos för att jag ska börja massproducera ägg... Kan det bli för många?
*ÄP planerad till om 13-15 dagar dvs. 18-20 september). Burr. Ska be om att få så mycket droger att jag knappt är vid medvetande.
Säger ni andra att ni ska till läkaren - eller har ni några andra bra ursäkter man kan använda. Det kommer ju att bli en del frånvaro. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Om jag får något viktigt möte är det ju inte bara att låtsas bli sjuk i mitt jobb. Några tips?
Att ta blodprov var lite av ett äventyr dock. Jag är extremt svårstucken och tre olika sticktanter provade innan det gick vägen. Fick till slut ha en liten värmekudde för att locka fram ådern. Som tur var så var de så pass ruttade att de inte provade utan att vara säkra på att det fanns en åder under nålen - najs. Är inte helt nöjd med att vara nåldyna (har hänt allt för många gånger). Nästa gång ska jag tydligen ha på mig mycket varma kläder för att underlätta.
*Första VUL (tack Kapybaran för input - vaginalt ultraljud om det är någon mer än jag som inte har koll på alla förkortningar ännu) på tisdag. Mannen ska följa med. Det känns bra.
*Första sprutan idag med 200 enheter Puregon. Hoppas, hoppas att det ska gå bra och att jag ska bli av med lite bivärkningar som i ett nafs därefter. Vore sjukt soft att få sova en hel natt i torra lakan. Vore ännu bättre om det är en tillräckligt stor dos för att jag ska börja massproducera ägg... Kan det bli för många?
*ÄP planerad till om 13-15 dagar dvs. 18-20 september). Burr. Ska be om att få så mycket droger att jag knappt är vid medvetande.
Säger ni andra att ni ska till läkaren - eller har ni några andra bra ursäkter man kan använda. Det kommer ju att bli en del frånvaro. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Om jag får något viktigt möte är det ju inte bara att låtsas bli sjuk i mitt jobb. Några tips?
onsdag 5 september 2007
Kapybarans utmaning antagen
Här kommer 8 saker om mig...
1. Tycker att relationer till de man tycker om är det viktigaste här i livet.
2. Har tränat boxning och klättring med min man.
3. Har spelat teater för prinsessan Viktoria. Första och enda framträdandet för publik och jag var 10 år...
4. Målar tavlor ibland. Gärna stora tavlor med mycket färg.
5. Älskar att resa, men har hakat upp mig på Italien (älskar Italien och har varit där MÅNGA gånger vid det här laget). Har därför aldrig varit varken i Sydamerika, Afrika, eller Australien.
6. Har tagit förarbevis för båt denna sommar.
7. Älskar att plocka svamp, bada bastu och bada naken. Gärna vid samma tillfälle.
8. Tycker inte om att köra fort någonsinn och mår illa av allt på Gröna Lund.
Så... Och jag utmanar..... *trumvirvel*.... Vet inte.... Alla jag läser har redan blivit utmanade.... *hmpf*
1. Tycker att relationer till de man tycker om är det viktigaste här i livet.
2. Har tränat boxning och klättring med min man.
3. Har spelat teater för prinsessan Viktoria. Första och enda framträdandet för publik och jag var 10 år...
4. Målar tavlor ibland. Gärna stora tavlor med mycket färg.
5. Älskar att resa, men har hakat upp mig på Italien (älskar Italien och har varit där MÅNGA gånger vid det här laget). Har därför aldrig varit varken i Sydamerika, Afrika, eller Australien.
6. Har tagit förarbevis för båt denna sommar.
7. Älskar att plocka svamp, bada bastu och bada naken. Gärna vid samma tillfälle.
8. Tycker inte om att köra fort någonsinn och mår illa av allt på Gröna Lund.
Så... Och jag utmanar..... *trumvirvel*.... Vet inte.... Alla jag läser har redan blivit utmanade.... *hmpf*
Spraydag 20
Det är så många tankar. En tankesnurra är följande.
Jag tror absolut inte att allt detta kämpande kommer att leda till ett barn. Jag skulle inte våga vara så fräck. Men så blir jag orolig att sådan tankar ska få den allsmäktige barnutdelaren att straffa mig för att jag inte tänker positiva tankar och göra så att det blir som jag tänker. Ibland vågar jag tänka tanken att det faktiskt finns en chans att det skulle kunna bli ett litet barn. Då blir jag genast också nervös - tänk om den allsmäktige kommer att straffa mig för min kaxighet. Förvirrade tankar.
Och så är jag ju så ilsken jämt. Igår blev jag väldigt ilsken. Över folks dumhet. Min högsta chef frågade mig om jag var gravid. HALLÅ - sånt frågar man faktiskt inte och absolut inte om man är chef. Jag svarade att jag gått upp i vikt över sommaren och tackade för att han hade vänligheten att informera mig om att han också hade uppmärksammat det. Varpå han svarade att det inte var han som trott det utan någon annan som sagt det (?!). Jag svarade att det var roligt att höra att denna andra noterat min viktuppgång. Då försökte min chef nr 2 släta över klavertrampet och sa att om det var så, så klädde det mig bara. Chef nr 1 sa då att det ju var skönt eftersom han var orolig att även jag skulle försvinna. Hur är folk funtade?? Livet på en advokatbyrå kan verkligen vara allt annat än glamoröst. Det finns på tok för många galna delägarprimmadonnor att behöva hantera.
Jag sprayar Synerala. För mig har det ju varit sjukt jobbigt och för Tingeling har det inte märkts alls. Konstigt att det kan vara så olika. För er som har gjort detta förr: försvinner alla symtom när man börjar med sprutorna eller bara några? Ni som kan alla termer: vad betyder VUL?
En dag kvar...
Kapybaran: jag har inte missat utmaningen, utan fungerar på vad jag ska skriva...
Jag tror absolut inte att allt detta kämpande kommer att leda till ett barn. Jag skulle inte våga vara så fräck. Men så blir jag orolig att sådan tankar ska få den allsmäktige barnutdelaren att straffa mig för att jag inte tänker positiva tankar och göra så att det blir som jag tänker. Ibland vågar jag tänka tanken att det faktiskt finns en chans att det skulle kunna bli ett litet barn. Då blir jag genast också nervös - tänk om den allsmäktige kommer att straffa mig för min kaxighet. Förvirrade tankar.
Och så är jag ju så ilsken jämt. Igår blev jag väldigt ilsken. Över folks dumhet. Min högsta chef frågade mig om jag var gravid. HALLÅ - sånt frågar man faktiskt inte och absolut inte om man är chef. Jag svarade att jag gått upp i vikt över sommaren och tackade för att han hade vänligheten att informera mig om att han också hade uppmärksammat det. Varpå han svarade att det inte var han som trott det utan någon annan som sagt det (?!). Jag svarade att det var roligt att höra att denna andra noterat min viktuppgång. Då försökte min chef nr 2 släta över klavertrampet och sa att om det var så, så klädde det mig bara. Chef nr 1 sa då att det ju var skönt eftersom han var orolig att även jag skulle försvinna. Hur är folk funtade?? Livet på en advokatbyrå kan verkligen vara allt annat än glamoröst. Det finns på tok för många galna delägarprimmadonnor att behöva hantera.
Jag sprayar Synerala. För mig har det ju varit sjukt jobbigt och för Tingeling har det inte märkts alls. Konstigt att det kan vara så olika. För er som har gjort detta förr: försvinner alla symtom när man börjar med sprutorna eller bara några? Ni som kan alla termer: vad betyder VUL?
En dag kvar...
Kapybaran: jag har inte missat utmaningen, utan fungerar på vad jag ska skriva...
tisdag 4 september 2007
Spraydag 19
Det är inte roligt att vrida sig i svett varje natt och att vakna med sprängande huvudvärk varje morgon. Det är svårt att komma till jobbet som en solstråle då.
Hade middag för en arbetskamrat som ska åka till NY igår. Det var urtrevligt. Vi skvallrade om jobbet, pratade om killar och om hur det skulle bli för henne i NY. Inte en stavelse om barn. Såå skönt! Eftersom många av våra vänner har barn, så blir det väldigt mycket prat om barn. Vilket är mysigt och roligt för jag tycker ju om deras barn. Men det blir också sorgligt och en konstant påminnelse om vår situation. Det är skönt att få känna sig normal. Att få låtsas att allt är normalt för en stund.
Dessa sprayveckor har vårt umgänge varit konstigt. Jag orkar inte göra någonting och är glad om jag inte börjar gråta av trötthet när arbetsdagen är slut. De vänner som vet har jag därför sagt att jag inte orkar träffa. De vänner som inte vet är det lättare att träffa än att hitta på en ursäkt till. Kontentan är att vi bara har träffat bekanta under denna jobbiga period. Säkert sårande för våra vänner som vet och ganska jobbigt för oss, men samtidigt har det varit den enda lösningen. Jag har verkligen inte orkat både träffa de jag inte kan säga nej till och träffa mina nära vänner.
Ett upp och ner vänt liv. Om man bara visste att det kommer att leda till lycka istället för ytterligare besvikelser och sorg. Tänk vad enkelt det skulle vara då. Istället för sjukt svårt.
Två dagar kvar...
Hade middag för en arbetskamrat som ska åka till NY igår. Det var urtrevligt. Vi skvallrade om jobbet, pratade om killar och om hur det skulle bli för henne i NY. Inte en stavelse om barn. Såå skönt! Eftersom många av våra vänner har barn, så blir det väldigt mycket prat om barn. Vilket är mysigt och roligt för jag tycker ju om deras barn. Men det blir också sorgligt och en konstant påminnelse om vår situation. Det är skönt att få känna sig normal. Att få låtsas att allt är normalt för en stund.
Dessa sprayveckor har vårt umgänge varit konstigt. Jag orkar inte göra någonting och är glad om jag inte börjar gråta av trötthet när arbetsdagen är slut. De vänner som vet har jag därför sagt att jag inte orkar träffa. De vänner som inte vet är det lättare att träffa än att hitta på en ursäkt till. Kontentan är att vi bara har träffat bekanta under denna jobbiga period. Säkert sårande för våra vänner som vet och ganska jobbigt för oss, men samtidigt har det varit den enda lösningen. Jag har verkligen inte orkat både träffa de jag inte kan säga nej till och träffa mina nära vänner.
Ett upp och ner vänt liv. Om man bara visste att det kommer att leda till lycka istället för ytterligare besvikelser och sorg. Tänk vad enkelt det skulle vara då. Istället för sjukt svårt.
Två dagar kvar...
måndag 3 september 2007
Så sitter jag här på jobbet igen - spraydag 18
Idag bryter jag mot min första regel som bloggare. Att inte skriva på jobbet. Hmm. Inte bra.
Jag vill inte vara här. Jag vill ligga i vår soffa och bara vila och tycka synd om mig själv. Jag har superont i huvudet idag också och kan verkligen inte koncentrera mig. Måste skriva en viktig inlaga, måste skriva massa protokoll och vill inte. VILL INTE. Kan dock inte gärna vara sjukskriven i ett år (eller längre, hur lång tid det nu kommer att ta tills vi ger upp). Bara att bita ihop. Igen och igen och igen.
Måste bara skriva också vad skönt det är att ni finns. Att det finns andra som går igenom samma sak. Som skriver saker som jag känner igen, som peppar på rätt sätt. Som förstår. Det är den största ljuspunkten för mig just nu. NI. Att inte vara ensam. Har ett stort behov av det just nu. Även fast jag pratar och pratar och pratar med min man, så räcker inte det. Han känner inte vad som händer i min kropp. Han har en egen sorg att bära. Det är skönt att kunna avlasta honom lite genom att kommunicera med er.
På torsdag är det dags för sprutor om blodprovet ser bra ut. Jag har förstått av er att man får tillbaka lite av sitt liv då. Att bivärkningarna blir lite mindre och att allt inte känns lika nattsvart. Tänk att se fram emot att spruta sig själv i magen. Det trodde jag aldrig.
Jag vill inte vara här. Jag vill ligga i vår soffa och bara vila och tycka synd om mig själv. Jag har superont i huvudet idag också och kan verkligen inte koncentrera mig. Måste skriva en viktig inlaga, måste skriva massa protokoll och vill inte. VILL INTE. Kan dock inte gärna vara sjukskriven i ett år (eller längre, hur lång tid det nu kommer att ta tills vi ger upp). Bara att bita ihop. Igen och igen och igen.
Måste bara skriva också vad skönt det är att ni finns. Att det finns andra som går igenom samma sak. Som skriver saker som jag känner igen, som peppar på rätt sätt. Som förstår. Det är den största ljuspunkten för mig just nu. NI. Att inte vara ensam. Har ett stort behov av det just nu. Även fast jag pratar och pratar och pratar med min man, så räcker inte det. Han känner inte vad som händer i min kropp. Han har en egen sorg att bära. Det är skönt att kunna avlasta honom lite genom att kommunicera med er.
På torsdag är det dags för sprutor om blodprovet ser bra ut. Jag har förstått av er att man får tillbaka lite av sitt liv då. Att bivärkningarna blir lite mindre och att allt inte känns lika nattsvart. Tänk att se fram emot att spruta sig själv i magen. Det trodde jag aldrig.
söndag 2 september 2007
Spraydag 17
Idag regnar det. Det är skönt. Det passa bättre än sol för mig just nu. Ibland är det skönt när världen är likadan som man känner sig.
Det är svårt att prata med de man tycker om. De kan omöjligt göra rätt och så blir man ledsen för att de gör fel. Fast det är ju inte de som är eller gör fel just nu. Det är jag. Jag som är orättvis, ilsken, gråtig, bråkig.
Pratade med en av mina allra bästa vänner i telefon i morse. Vi pratade om allt utom mig. Det var säkert av hänsyn från henne, men jag blev ledsen ändå. Fast jag tycker att det är svårt att prata och inte bjuder in till det, så blev jag ledsen. Sjukt orättvist mot henne. Hur ska hon kunna göra rätt. Hur ska hon kunna stötta om jag inte säger vad jag känner och vill. Men jag vet ju inte vad jag känner och vill. Vet bara vad jag inte vill - vara här just nu. Leva mitt liv just nu.
Sen pratade jag med min pappa. Han försökte peppa och sa att vi var unga och att många blev föräldrar sen i livet. Att vi skulle ta en dag i taget. Vet inte vad hans poäng egentligen var. Antagligen inte han heller. Men han försökte stötta på sitt sätt. Jag blev ledsen då också. Försökte förklara att det är lika sorgligt att inte veta om man kan få barn oavsett om man är 30 eller 40. Jag tror inte att han förstod. Men det är det ju ingen som inte har varit med om detta som gör. Ändå blir jag ledsen. Orättvist mot dem.
Hatar att känna mig orättvis. Hatar att vara arg och ledsen jämt.
Snart är det dags att sätta på glad-masken och gå på kalas. Tjohoo.
Det är svårt att prata med de man tycker om. De kan omöjligt göra rätt och så blir man ledsen för att de gör fel. Fast det är ju inte de som är eller gör fel just nu. Det är jag. Jag som är orättvis, ilsken, gråtig, bråkig.
Pratade med en av mina allra bästa vänner i telefon i morse. Vi pratade om allt utom mig. Det var säkert av hänsyn från henne, men jag blev ledsen ändå. Fast jag tycker att det är svårt att prata och inte bjuder in till det, så blev jag ledsen. Sjukt orättvist mot henne. Hur ska hon kunna göra rätt. Hur ska hon kunna stötta om jag inte säger vad jag känner och vill. Men jag vet ju inte vad jag känner och vill. Vet bara vad jag inte vill - vara här just nu. Leva mitt liv just nu.
Sen pratade jag med min pappa. Han försökte peppa och sa att vi var unga och att många blev föräldrar sen i livet. Att vi skulle ta en dag i taget. Vet inte vad hans poäng egentligen var. Antagligen inte han heller. Men han försökte stötta på sitt sätt. Jag blev ledsen då också. Försökte förklara att det är lika sorgligt att inte veta om man kan få barn oavsett om man är 30 eller 40. Jag tror inte att han förstod. Men det är det ju ingen som inte har varit med om detta som gör. Ändå blir jag ledsen. Orättvist mot dem.
Hatar att känna mig orättvis. Hatar att vara arg och ledsen jämt.
Snart är det dags att sätta på glad-masken och gå på kalas. Tjohoo.
lördag 1 september 2007
Båtresan blev bra
Det var härligt att komma ut med båten - trots allt. Min man var glad. Jag var fortfarande ledsen. Min bror pratade utan stopp om allt som hänt honom sen vi sågs sist och jag ville bara skrika åt honom att vara tyst. Jag inser att jag blir irriterad för ingenting och ändå blir jag det.
Jag är såå ego just nu. Jag vill bara bara prata om mina tankar eller gråta. Inte skratta, inte le, inte lyssna intresserat. Jag hatar vad sprayen gör med mitt huvud. Det är läskigt att inte ha kontroll över sitt eget huvud. Jag har läst att det ska gå bort när man börjar med sprutorna. Jag hoppas det.
Idag är det fem dagar kvar till jag ska ta min första spruta. Det är jag faktiskt inte så rädd för. Min man hjälper mig och jag tog sprutor i magen även när vi gjorde insemination. Vad jag är rädd för - paniskt rädd - är äggutplockningen. På Sophiahemmet säger de att det inte gör ont. När man läser andra bloggar verkar det fruktansvärt. Jag är rädd för att jag inte ens ska kunna ta mig in i salen från väntrummet. Att jag ska få panik och börja gråta och behöva bäras in. Inser att det säkert inte kommer bli så, men jag är rädd ändå.
Jag är såå ego just nu. Jag vill bara bara prata om mina tankar eller gråta. Inte skratta, inte le, inte lyssna intresserat. Jag hatar vad sprayen gör med mitt huvud. Det är läskigt att inte ha kontroll över sitt eget huvud. Jag har läst att det ska gå bort när man börjar med sprutorna. Jag hoppas det.
Idag är det fem dagar kvar till jag ska ta min första spruta. Det är jag faktiskt inte så rädd för. Min man hjälper mig och jag tog sprutor i magen även när vi gjorde insemination. Vad jag är rädd för - paniskt rädd - är äggutplockningen. På Sophiahemmet säger de att det inte gör ont. När man läser andra bloggar verkar det fruktansvärt. Jag är rädd för att jag inte ens ska kunna ta mig in i salen från väntrummet. Att jag ska få panik och börja gråta och behöva bäras in. Inser att det säkert inte kommer bli så, men jag är rädd ändå.
Jag har blivit en bloggare
Jag har blivit en bloggare - det trodde jag aldrig! Jag vet ingenting om hur man gör.
Men jag trodde å andra sidan inte att jag skulle få några problem med att få barn heller. Det är mycket som inte blir som man tänkt. För ett kontrollfreak som mig så är det läskigt - väldigt läskigt.
Jag och min man har försökt få barn i två år och just nu gör vi vårt första IVF försök. Jag är på spraydag 16 och idag är en dålig dag. Jag gråter och vill inte göra någonting. Jag vill bara sitta hemma och gråta. Det är också en glädjens dag för igår fick två av våra allra bästa vänner en liten dotter. Det är så stort och fantastiskt att jag grät, och grät och grät. Av glädje för dem och av rädsla för att vi aldrig ska få uppleva den glädjen för vår egen skull. Min man kramade mig och klappade. Vi delar denna sorg, vi delar denna kamp och det känns tryggt och stort i detta svåra. Han är världens mest fantastiska och jag är så lyckligt lottad som får vara med honom jämt.
En vän till mig sa en gång att det var typiskt att det var vi som hade svårt att få barn. För att vi var dom sista som man skulle tro det om. Allt annat i vårt liv har varit så lätt. Det kanske är så. Det känns bara så väldigt orättvist ändå. Jag vill att det här också ska vara så lätt. Det är en sorg att det inte är så. Den sorgen förlamar mig.
Jag är helt säker på att det inte kommer att gå denna gång heller. Att vi kommer att vara ett av de där paren som tillslut inser att de måste ge upp detta också. Den känslan förlamar mig också. Samtidigt hoppas jag i smyg att jag ska ha fel. Att det ska vara vår tur nu. Att vår väntan på ett barn ska vara över. Att vårt liv som föräldrar ska få börja. Att vårt neutrum som vi lever i ska få bli ett liv igen.
Anledningen till att jag sitter här och skriver - trots att jag aldrig ens läst särskilt många bloggar förut - tror jag är för att jag har ett sånt enormt behov av att älta mna tankar kring detta. Jag vågar inte riktigt belasta mina vänner fullt ut med alla tankar. De är för många, det är för tjatigt och en del tankar är för fula. Som avundsjukan och ilskan. De är ursvåra att prata om. Så nu skriver jag istället.
Idag är en dålig dag. Kanske orkar jag ändå åka ut med båten ett tag i eftermiddag. Jag vet ju egentligen att jag mår så mycket bättre när jag gör vanliga saker fast jag inte har lust. När jag väl gör dem, så kan jag ibland glömma att inget är som vanligt. Det är så skönt att glömma. Ändå vill jag inte. Vill bara sitta hemma och gråta istället. Trots att jag är sjukt trött på att gråta.
Men jag trodde å andra sidan inte att jag skulle få några problem med att få barn heller. Det är mycket som inte blir som man tänkt. För ett kontrollfreak som mig så är det läskigt - väldigt läskigt.
Jag och min man har försökt få barn i två år och just nu gör vi vårt första IVF försök. Jag är på spraydag 16 och idag är en dålig dag. Jag gråter och vill inte göra någonting. Jag vill bara sitta hemma och gråta. Det är också en glädjens dag för igår fick två av våra allra bästa vänner en liten dotter. Det är så stort och fantastiskt att jag grät, och grät och grät. Av glädje för dem och av rädsla för att vi aldrig ska få uppleva den glädjen för vår egen skull. Min man kramade mig och klappade. Vi delar denna sorg, vi delar denna kamp och det känns tryggt och stort i detta svåra. Han är världens mest fantastiska och jag är så lyckligt lottad som får vara med honom jämt.
En vän till mig sa en gång att det var typiskt att det var vi som hade svårt att få barn. För att vi var dom sista som man skulle tro det om. Allt annat i vårt liv har varit så lätt. Det kanske är så. Det känns bara så väldigt orättvist ändå. Jag vill att det här också ska vara så lätt. Det är en sorg att det inte är så. Den sorgen förlamar mig.
Jag är helt säker på att det inte kommer att gå denna gång heller. Att vi kommer att vara ett av de där paren som tillslut inser att de måste ge upp detta också. Den känslan förlamar mig också. Samtidigt hoppas jag i smyg att jag ska ha fel. Att det ska vara vår tur nu. Att vår väntan på ett barn ska vara över. Att vårt liv som föräldrar ska få börja. Att vårt neutrum som vi lever i ska få bli ett liv igen.
Anledningen till att jag sitter här och skriver - trots att jag aldrig ens läst särskilt många bloggar förut - tror jag är för att jag har ett sånt enormt behov av att älta mna tankar kring detta. Jag vågar inte riktigt belasta mina vänner fullt ut med alla tankar. De är för många, det är för tjatigt och en del tankar är för fula. Som avundsjukan och ilskan. De är ursvåra att prata om. Så nu skriver jag istället.
Idag är en dålig dag. Kanske orkar jag ändå åka ut med båten ett tag i eftermiddag. Jag vet ju egentligen att jag mår så mycket bättre när jag gör vanliga saker fast jag inte har lust. När jag väl gör dem, så kan jag ibland glömma att inget är som vanligt. Det är så skönt att glömma. Ändå vill jag inte. Vill bara sitta hemma och gråta istället. Trots att jag är sjukt trött på att gråta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
