Jag - en ruvare

Så fick jag bli en ruvare. Det känns stort. Så här nära en graviditet har jag aldrig varit förut. Är glad och pirrig i hela kroppen och nu vågar jag för första gången hoppas på riktigt. Jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas.

Det fanns inga guldägg, men 3 stycken silverägg och 3 stycken bronsägg. 6 av 9 ägg som vi kunde ha stoppat tillbaka sa den barska. Det var ett mycket bra resultat sa han också. Silveräggen var mycket bra, men inte fantastiskt bra. Därför blev det bara silver. Och vi fick frågan som vi försökt förbereda oss på - om vi ville stoppa tillbaka 2 ägg. Om vi stoppade tillbaka 1 ägg hade vi ca 35 - 40 % chans att lyckas och om vi stoppade tillbaka 2 hade vi ca 50 % chans att lyckas. Vi var ense men lite skakis - varje procent är viktig. Det är ett fantastiskt under oavsett om det blir tvillingar. Givetvis ville vi få tillbaka 2. OM vi skulle vara så lyckligt lottade att jag blir gravid så är det bara 15% chans att det blir tvillingar i alla fall. Sa han. Alla dessa procent att förhålla sig till hela tiden. Inget av äggen hade sådana speciella egenskaper att det gick att frysa sa han också. Vägrar vara nedslagen för det - vi behöver ju inga i frysen om det lyckas nu. En sak i taget. Vill fokusera allt på detta försök, vara här och nu och inte tänka för långt framåt.

När vi kom därifrån var jag nästan yster av lättnad. Maken lite spak. Kunde inte riktigt släppa tanken på att det nu är två embryon som åker runt där inne. Jag sa att han var knäpp och att han fokuserade på fel saker. Han höll med, men var spak i alla fall sa han.

Tänk att jag har två befruktade ägg inne i mig - helt ofattbart. Jag vill så gärna att de ska stanna. Att de ska trivas och fastna. Ska inte stressa någonting och bara äta bra mat och röra på mig lagom. Och så ska jag prata snällt med dem varje dag så att de känner sig välkomna.

Den barske gav oss följande förhållingsorder: Vagiatorer 3 gånger om dagen, direkt på morgonen, mitt emellan och innan sängående. Inget samliv - men vi får kramas och pussas (alltid nått sa maken torrt). Ingen träning annat är promenader och lättare cykling. Inga cigarrer ((!) han har humor även om man inte alltid tror det i allt det barska) och bara måttligt med alkohol.

Sen är det bara att vänta och räkna dagarna till den 3 oktober - 13 dagar idag. Och jag skulle försöka låta bli att tolka några tecken sa han också (tjena som om jag kommer att kunna låta bli). För man kan känna sig helt ogravid och ändå vara det, man kan ha mensvärk och blöda och ändå vara gravid (mycket möjligt - vet jag inget om) och man kan ha alla gravidsymptom och ändå inte vara det (tell me about it). Vi fick testa hemma på morgonen den 3:e, men inte innan och vi skulle också ta med morgonurin och testa hos dem. Urk - jag blir nervös bara jag tänker på det. Men nu ska jag inte vara nervös. Nu ska jag bara fokusera på mina små embryon och på att de ska ha det bra.