Så konstigt. Att vara tillbaka på jobbet igen. Alla är som vanligt. Alla tror att jag är som vanligt. Så är allt egentligen annorlunda. Småttingarna har ju flyttat in. Med tanke på min uppsvällda mage så är det iof mycket möjligt att det finns de som misstänker det. Men ändå.
Det finns veckor som ändrar ens liv, som vänder upp och ner på tillvaron. Som gör en till en annorlunda människa. Inte helt annorlunda, men inte heller helt som förut. Förra veckan var en sådan vecka. Denna vecka känns fjäderlätt i jämförelse. Nästa vecka kan definitivt vara en sådan vecka igen. Jag fasar redan nu för om den inte är det. Och det pirrar vid tanken på att den kan vara det.
Och alla andra lever sina liv oförändrat. I alla fall på utsidan. Så konstigt.
Idag har jag ätit krabba med min bror och pratat, och pratat och pratat. Att vara förunnad ett syskon som man är nära är verkligen stort. Viktigt. När jag gick pussade han min mage och viskade "nu kör vi". Finaste bror!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Vilken underbar bror du har, jag blir varm i hela kroppen när jag läser!
*önskar jag också hade sådär*
fin bror!
och ja, visst är det märkligt att livet rullar på för alla andra som om inget hade hänt, fast man själv står mitt uppe i något livsavgörande?! som att stå i stormens öga, på något sätt.
håller såklart tumme för att nästa vecka blir livsavgörande -åt rätt håll!!
Visst är det konstigt att människor fortsätter med sitt och att ingen har en aning om vad man gått igenom?! Tänk så många tysta öden man går miste om varje dag. Varje historia som inte berättats. Jag är glad att du delar med dig av din här :)
Skicka en kommentar