Tankar

Även idag går mina tankar går mina tankar till Åsa. Det är så hemskt och sorgligt och jag tänker mycket på henne och hennes man. De har tvingats gå igenom så mycket redan och nu detta.

Har förhandling i tre dagar nästa vecka, så här på jobbet är det massor att göra. Har så svårt att motivera mig dock. Vill bara vara hemma och klappa på magen. Allt annat känns så oväsentligt. Dessutom orkar jag inte. Orkar inte vara här och prestera. Även om jag har fått det mycket mindre stressigt.

Hemma är det för tillfället tomt. Maken är i Göteborg på konferens och det är tråkigt. Det sista han pussade hej då var magen och igår sa han att han var avundsjuk på mig som får ha småttingarna med mig hela tiden. Sötnosen. Det är helt klart annorlunda att vänta barn för honom än för mig. Att vänta barn i hjärtat, men att allt annat är som vanligt. Jag är så lycklig över att få vara gravid. Jag trodde så länge att det inte skulle få bli så. Att jag inte skulle få klappa magens rundning och känna dem sparka där inne. Att det nu är så - det är magi och lycka.

v.22 (eller 21+0)

Nu känns det nästan som om tiden går snabbt, men bara nästan. Den nya nedräkningen mot v.27 har påbörjats. Ytterligare en vecka har gått. Det känns som om Småttingarna har teamat ihop sig där inne. Igår på mötet sparkade de båda två på min urinblåsa tills jag var tvungen att gå ut och sen sparkade den ena på urinblåsan och den andra på revbenet. Hmm... Sparkarna känns mer och mer nu. Det är verkligen häftigt att utvecklingen går så snabbt. Tänk att de väger 1/2 kg var redan. Otroligt!

Idag har jag glömt min gördel - det är inte ok. Får gå och hålla upp magen hela tiden. Mycket irriterande. På lunchen ska jag roa mig med att shoppa på Apoteket. Det är mycket som behövs därifrån nu för tiden.

En bra helg

Jag har haft en bra helg. Inte fantastiskt, men bra. Jag kan inte göra sånt som jag tycker om att göra, aktivera mig lika mycket som jag är van. Då blir det ibland tråkigt. För en stressad tidsoptimist som jag är det ovant att ha tid att ha tråkigt. Jag har vilat, vilat, vilat och insett att det medfört att jag mått bättre under magen än på flera veckor. Kunde till och med prommenera en halvtimme i myrtakt i solen i eftermiddags. Härligt.

Igår såg vi Juno - väldigt, väldigt bra. Även om ämnet var känsloladdat och både maken och jag blev blanka på ögonen vid flera tillfällen. Fantastiskt fin, rolig, underfundig film och viktiga frågor. Se den!

Idag har jag träffat en av bästisvännerna för fika, prommenad och semla - allt under intensivt prat. Hon har varit bortrest en hel månad och det var härligt att få rå om henne ordentligt igen!

Småttingarna sparkar så det står härliga till i magen. Mysigt!

Det värsta

Jag har under hela graviditeten varit orolig för att det värsta ska hända och nu har det värsta hänt bloggvännen Åsa. Allt hopp, all förväntan, all glädje har tagits ifrån henne och hennes man. Mina tankar återvänder hela tiden till henne, dem. Det är som att stå brevid och tvingas se någon annan uppleva ens värsta mardröm. Allt är så fel. Det ska inte gå så här. Ingen ska behöva uppleva något sådant. Det är för mycket, för hemskt. Jag får ont i kroppen bara av att tänka på det. Och så spritter någon av småttingarna till i magen och jag håller lyckan försiktigt i min hand. Försiktigt och någonstans lite skuldtyngt, sorgset. Jag förstår att min lycka inte har något med deras olycka att göra. Ändå känns det fel, så fel. Att denna lycka har tagits ifrån Åsa. När hon också borde ha fått hålla den i sin hand. Så orättvist. Så hemskt.

v.21 (eller 20+0)

Igår gick jag in i vecka 21. Jag köpte maggördeln i helgen och den kan verkligen rekommenderas för alla som har ryggproblem eller framtung mage. Har betydligt mindre ont på slutet av dagen nu. Däremot verkar jag ha fått svullna ben. Har aldrig haft det förut så fenomenet känns obekant. Gissar att det inte är så mycket att göra förutom att vila benen högt.

Jag har faktiskt blivit lite dum i huvudet av denna graviditet. Det sägs ju att man kan bli det och det stämmer definitivt på mig. Jag glömmer saker jag annars inte skulle glömma och är allmänt förvirrad. Igår trodde jag att jag kunde ha en arbetsdag hemma och slog mig ner framför datorn i mjukisbyxor med en stor kopp te. När jag kollade mina mail insåg jag att jag hade en förhandling på eftermiddagen som jag helt hade förträngt. Hur förvirrat som helst. Bara att snabbt svida om och åka in till jobbet. Surt!

För övrigt var vi på Operan med mamma i måndags och såg Orphée. Den kan verkligen rekommenderas. Sjukt bra koreografi bl.a.

Mirakel

Mirakel händer ibland och när de gör det är det så stort och fint att världen stannar för en liten stund. Bloggvännen Mariachi som har kämpat i 6 år och gjort många ivf-försök, vars sorg jag inte ens har kunnat föreställa mig lite grann, har plussat. I en vanlig cykel, utan några hormoner. Hennes kropp bestämde sig helt plötsligt för att hennes väntan skulle vara över. Så stort, så magiskt. Jag saknar ord och får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Så stort.

Bättre idag

Hade mötet i tisdags och många ärenden har nu lagts på den andra advokaten. Väldigt skönt. Jag märker redan stor skillnad i min stressnivå och jag har kunnat gå hem i vettig tid. Peppar, pepper, det är bara att hoppas på att detta håller i sig.

Min mage har nu blivit så stor och framtung att jag på eftermiddagarna är helt öm på undersidan och det gör ont/känns obehagligt att stå och gå. Mycket irriterande. Ska köpa ett "stödbälte" och se om det hjälper. Annars mår jag bra nu (förutom tröttheten och att det är svårt att sova). Det är skönt att fortfarande vara rörlig och orka saker, även om söndagspromenaden på 2 timmar tydligen var lite väl frejdig att ge sig iväg på... Gissar att denna känsla kommer att vara ett minne blott om några veckor.

Kan ändå inte låta bli att se fram emot sjukskrivningen. Det är en kamp att gå hit och det skulle vara sååå skönt att bara få göra allt i mitt tempo och ha möjlighet att anpassa mig efter kroppens signaler fullt ut. Har flera föräldralediga vänner som är hemma som jag kommer kunna umgås med så jag tror inte att jag kommer att bli så uttråkad heller.

v. 20 (19+0) och trött, trött, trött

Jag är bara så trött. Nu har jag börjat må illa på morgonen igen. Tänkte sluta med vitamintillskott på morgonen och ta dubbel dos på kvällen istället för att se om det hjälper.

Jag trivs verkligen på mitt jobb i vanliga fall och tycker om den ständiga utmaning som det innebär. Just nu gör jag inte det. Jag upplever ALLT som pressande och tycker att varje arbetsuppgift känns tung. Det blir inte bättre av den relativt lilla förståelsen för min situation som jag mött hitintills - främst från kollegor tyvärr inte från min chef. Ska ha ett möte idag med en annan advokat och gå igenom vilka ärenden som han kan ta över från mig redan nu. Jag hoppas verkligen att han kan avlasta mig massor på studs - för jag orkar inte. Så länge jag är ansvarig för ärendena så ser jag ingen utväg. Jag måste se till att det som behöver göras görs. Jag har ett ansvar inför klienterna som jag inte bara kan strunta i. Det känns tungt. Dessutom dumt - för det enda som kommer att hända om de inte löser detta är att jag får bli sjukskriven tidigare. Då måste de lösa problemet.

Nämnde för en klient igår att jag var gravid med tvillingar. Hans första svar var inte grattis utan - "är det sån där provrörsbefruktning eller?" Jag blir så trött. Efersom det var en klient kunde jag inte heller svara något passande otrevligt heller - typ "nej vi knullade massor, så det är RIKTIGA barn." Utan var tvungen att svara nej och sedan snabbt övergå till något annat. Vi som normalt inte pratar om något mer personligt än båtar och vädret - varför trodde han helt plötsligt att jag skulle vilja berätta något mycket personligt för honom??

Är irriterad idag - och ni kan inte klaga om jag gnäller - HA. Är iof väldigt nöjd med att ytterligare en vecka har gått och att jag nu är i vecka 20. Det är också roligt att magen är rund och hård och stor - men inte för stor. En fin mage. Mysigt. Det rör sig en hel del där inne, men det är ändå svårt att veta vad som är vad.

Allt gick bra

Oerhörd lättnad.

De fanns fortfarande där våra småttingar och efter en NOGA genomgång av UL barnmorskan med genomgång av hjärnan, läppar, armar, ben, magen, njurar m.m. (vi såg inte hälften hon pekade på men så länge hon tyckte att det såg bra ut så...) på båda två, så kunde hon konstatera att allt såg mycket bra ut och vi kunde äntligen andas ut. Glädjas. Ta till oss att det var våra småttingar där inne och att de mådde bra.

Hon kunde se säkert att den ena småttingen var en liten kille och hon trodde att den andra var en liten tjej, men det var hon inte helt säker på. Tydligen låg h*n så till att det var svårt att se. Vi får hålla oss till v. 28:s tillväxtUL. Vi är glada att vi bad att få veta dock. Vi behöver all verklighet vi kan få för att förstå detta.

Så fantastiskt spännande och fortfarande helt overkligt! Vilken dag. Är fortfarande helt omtumlad.

Svaren på frågorna var som följer:

1. Intyg om att jag inte kan träna? Det var inga problem. Det fick jag med mig ett som bara är att skicka in. Hade jag säkert kunnat ringa om tidigare också om jag bara hade tänkt på det.

2. Vad har de för sjukskrivningsprognos? De sjukskriver alla tvillingföderskor senast v. 28. Att arbeta därefter anser de medför allt för stora risker för för tidig födsel. Om inget händer dessförinnan som aktualierar sjukskrivning, sjukskriver de sådana stressare som mig från v. 24 på deltid eller heltid. Fram till dess måste jag dra ner rejält på tempot om jag inte ska sjukskrivas på heltid. Bara att informera chefen och hoppas på att de förstår att det är bättre att jag jobbar lite än inte alls. Dessutom är det hög tid för dem att lösa hur de ska göra med ersättare till mig i mina ärenden. Återkommer med rapport om hur det samtalet går...

3. Ska jag börja med järntillskott nu? Jag hade så bra värden så det behövde jag inte. Vi ska göra en ny bedömning när jag kommer dit i v. 22. Tjohoo. Mitt blodtryck var också mycket bra. Väldigt skönt.

4. Är det konstigt att jag fortfarande bara har gått upp 1,3 kilo, fast magen redan är stor? Det glömde jag fråga, men hon frågade inte heller om min vikt. Nu har jag dessutom gått upp ytterligare 1 kilo så det känns inte lika skumt längre. Vet egentligen att det inte är någon fara så länge småttingarna ser ut att må bra.

5. Är det farligt eller bra att strecha "växtvärken" i magen? Nej, inte så länge det bara sträcker och inte gör ont. Bara man lyssnar på sin kropp ska det vara ok.

6. Förkylning? Förståss inte farligt.

7. Tedrickande - glömde jag fråga om.

v. 19 (18+0) - fortfarande snorig

Känner mig lite bättre idag dock. Har försökt sova bort det sjuka och känner mig ganska duktig och ganska pigg efter 10 1/2 timmars sömn.

Tack för all peppning om att ta det lugnare. Det kan jag behöva. Det är sååå svårt att förstå att det inte bara är att bita ihop. Att det inte är bara mig det går ut över. Delägaren som är ansvarig för det mål som jag håller på med här hemifrån lät besviken igår när jag sa att jag skulle vara hemma idag också och det enda jag ville säga var: "men om det passar dig bättre så kan jag givetvis komma in i alla fall." Hur mycket Pavlos hund kan man bli?? Mycket trött på mig själv, men också liite nöjd eftersom jag bet mig i tungan och nu sitter här hemma idag också i alla fall.

Såg på Cityakuten igår - det var INTE uppbyggligt. In på akuten kom en gravid kvinna i vecka 20. Vi ultaljudet visadet det sig att allt inte såg bra ut och då kom det fram att hon hade haft influensa några veckor tidigare och att det hade drabbat barnet så att hon nu riskerade missfall... Vad funderade jag på innan jag skulle somna igår? Suck, jag måste verkligen bli lite coolare i mitt förhållningssätt till denna graviditet - inte suga åt mig av alla skräckhistiorier och möjligen undvika Cityakuten ett tag nu...

Nu fråga till läkaren imorgon för säkerhets skull:
- Finns det någon risk med att jag varit förkyld några dagar?
- Att dricka en kanna te om dagen vid förkylning - är det farligt?

Snorig

Happ - så började man det nya jobbåret med att vara hemma och förkyld.

Booring. Men har lovat mig själv att inte pressa mig lika mycket som innan julledigheten. Då ingår att vara hemma och kurera sig när man är dödsförkyld istället för att hurta iväg till jobbet i alla fall. Jag tyckte att jag var duktig på att ta hand om mig själv innan julledigheten. Under ledigheten har jag insett att jag inte alls har varit det. Jag har bara varit bättre än jag var innan jag blev gravid. Det har inte alls varit tillräckligt. Ett oroväckande tecken var att kräkningarna upphörde omedelbart när ledigheten började och att jag nu i efterhand kan se att jag i princip bara kräktes när jag utsattes för ovanligt mycket påfrestningar på jobbet. Inte sunt. Nu ska jag sänka kraven rejält på mig själv på jobbet och verkligen försöka få alla andra att förstå det också. Detta inkluderar ett allvarligt samtal med min chef. Måste påminna mig själv och alla andra om att det är STOR skillnad på att vänta tvillingar och en vanlig graviditet. Man måste vila betydligt mer och ändå kan man inte jobba särskilt länge. Bättre att jag jobbar i låg takt än att jag blir sjukskriven tidigt. Hur svårt som helst att leva efter dock. Fortsättning följer definitivt.

Saker att prata med Spec-BVC (Kapybaran, det är där och inte på SÖS vi ska göra UL) om när vi är där på onsdag:
1. Kan jag få intyg om att jag inte kan träna som vanligt så att jag kan stänga av mitt träningskort - har insett att promenader och hemmaträning är det som gäller?
2. Vad har de för sjukskrivningsprognos? Vad ska jag säga till chefen?
3. Ska jag börja med järntillskott nu?
4. Är det konstigt att jag fortfarande bara har gått upp 1,3 kilo, fast magen redan är stor?
5. Är det farligt eller bra att strecha "växtvärken" i magen?
Kommer inte på fler saker nu, men det kommer säkert. Åhh, jag vill att det ska vara onsdag lunch nu och att allt ska ha gått bra.

v.18 (17+3) - Så är det nya året här

Vårt 2008. Vårt småttingår. Det var vad vi bubblande lyckliga sa till varandra mellan pussarna vid tolvslaget. Overklighetslycka, blandad med hopp och många drömmar. En fantastiskt start på det nya året. Vi stod högst upp på en terass, tittade ut över Stockholms alla fyrverkerier och bara pirrade inför tanken. Att detta år kan så mycket förändras för alltid, så många önskningar slå in. Familj. Att vi kanske ska få bli en familj. Svindlande.

Magen växer massor. Jag har växtvärk. Det kliar och drar. Sträcker jag upp händerna så drar det över hela magen. Härligt, men skumt. Har känt mig ömtung i underdelen av magen några dagar. Idag är det bättre. Ändå kommer oron så snart minsta ömhet känns. Ständigt denna oro. Och glädje. Har insett att jag kommer att få leva med oron som glädjens baksida. Man är ju alltid rädd att förlora det man älskar. Men ändå.

Jag har vid tre tillfällen tyckt mig känna sparkar - eller snarare frivolter där inne. Helt omöjligt att veta om det är julmaten som spökat eller om det verkligen är småttingarna jag känt. Ändå pirrigt spännande förståss. Maken är mycket avis och vill att det ska kännas för honom också NU. Han pratar och sjunger för magen varje kväll - ignorerar helt att småttingarna antagligen inte hör ett smack. Jag blir lika varm i hjärtat varje gång.

Nästa onsdag är det dags för stora UL. Jag längtar och bävar. Är orolig för att allt inte ska se fantastiskt bra ut och längtar efter att få höra att det gör det. Är också sjukt nyfiken över vad det är för småttingar som finns där inne. Är det två pojkar, två flickor, eller en av varje? Tror att det kommer bli lite verkligare när vi får veta det. Det kan vi behöva i all denna overklighetskänsla.