Det är knepigt med svärföräldrar. De är familj. De är nära. Och ändå är de inte min familj, mina nära. Det blir extra tydligt när det är jobbigt. Det blir extra tydligt nu.
Jag har berättat för min familj. Maken har berättat för sin. Det är tillräckligt svårt att prata med min och oöverstigligt svårt att prata med hans. De har svårt att förstå det och blir sårade. De säger okänsliga saker och jag blir sårad. Maken blir stressad för att jag blir sårad.
Svärmor har varit väldigt fokuserad på att vi måste slappna av. Att allt ska gå bra bara vi slappnar av. Jag har bara velat skrika: sluta skuldbelägga. Vi slappnar för i helvete av så gott det går. Det blir inget ändå. Sen har hon även hakat upp sig på att en kusin till maken blev gravid precis innan de skulle börja med IVF, efter att ha varit hos en gynekolog som sa att att hennes PH-värde var för lågt i livmodern och att det var därför det inte fungerat. Ingen av alla läkare vi har talat med har förstått vad den gynekologen pratade om och helt avfärdat den teorin. Jag känner ett behov av att tro på att de vet vad de talar om - om inte annat eftersom vi lägger vår framtid och vår ekonomi i deras händer. Jag orkar inte tro på att någon mirakelkur skulle kunna göra någon skillnad. Hon har haft svårt att ta till sig detta. Jag förstår att hon vill tro på mirakel, men jag orkar inte det. Det blir för osäkert och gör för ont. Det är svårt att förklara det för någon som är nära, men inte närmast.
De var här på fika idag. Det var första gången vi sågs sen vi började. Jag orkade inte, ville inte, men kunde inte säga nej. Av någon anledning gick det bättre än väntat. Vi pratade om annat. Sen pratade vi lite om att vi precis hade börjat med sprutorna och att det är läskigt. Jag började inte gråta. De sa inget okänsligt utan var superförstående och rara. Sen sa jag att jag blev trött av att ha dem här. Svärmor förstod och de gick hem. Över förväntan gick det. Otroligt skönt. Maken var lättad. Jag vat lättad och slut. Nu har jag sovit lite middag och känner mig faktiskt piggare. För första gången på länge har jag ingen huvudvärk. Det är ljuvligt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej!Hittade hit från en annan sida.
Förstår att det är jobbigt med folk som bara tror att man kan slappna av, så löser sig allt.
Att vara ofrivilligt barnlös är en sorg och ett helvete. Vi valde att inte berätta för våra familjer då vi gjorde IVF utan bara för våra allra närmaste vänner. Jag orkade inte vara nån följetång och höra dumma kommentarer¨av folk som trodde sig veta vad vi gick igenom. Det är ju olika hur man väljer att göra.
Hoppas att er IVF ger er det barn ni så hett längtar efter!
Kram från Anna-Bell
Heja dig!! :)
Våga säga ifrån om du måste! *kramaom* Skönt det går så bra med sprutorna.
Lycka till, med själva behandlingen såklart, men även med att klara av allt runtomkring: omgivningen med alla dumma och välvilliga kommentarer, biverkningarna med mera.
Skicka en kommentar