Det är helt sjukt vad de putar nu. Magen är så spänd, så spänd och så hoppar den när de rör sig. Ibland drar ett ben eller en arm över magen så att det ser ut som om det är något under skinnet. Bråk-småttingar! Mitt midjemått är nu 114 cm och jag har gått upp 13 kilo. Jag blir mer och mer lik Obelisk för varje dag. Känner mig som en magfoting, snarare än en vanlig människa. Det är oerhört verkligt och jag påminns om min graviditet varje steg jag tar på mina svullna ömma fötter. Ändå stannar jag ofta upp och drabbas på nytt av insikten. Det är faktiskt sant. Jag är gravid. Jag får vara gravid och bära på två alldeles egna småttingar. Det är svindlande.
Vi övar andning nästan varje dag och jag börjar bli riktigt vass på att lättandas. Ändå känner jag mig helt oförberedd inför förlossningen. Känslan av att något helt okänt närmar sig med stormsteg är stark. Det är härligt-pirrigt, eftersom det innebär att vi snart får träffa småttingarna på riktigt, och läskigt-pirrigt, eftersom jag inte alls vet vad jag kan förvänta mig och framför allt inte hur jag kommer att kunna hantera det. Förlossningen skrämmer mig. Det okända skrämmer mig. Sen blir det kejarsnitt i alla fall och alla tankar kring en naturlig förlossning har tänkts i onödan. Varför kan jag inte vara lite mindre av ett kontrollfreak ibland och lite mer av en tjej som tar dagen som den kommer? Det skulle vara väldigt nyttigt för mig. Borde öva på det också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
om inte förr, så kommer den med småttingarna. det är omöjligt att vara kontrollfreak med två smågrodor. Trust me :)
Skicka en kommentar