När vi kom hem skickade en av mina närmaste vänner denna dikt till oss och den stämde så fantastiskt bra med vad jag känner så jag måste skriva ner den här också.
Lyckans minut av Erik Lindorm
"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärdarna gnistra och jorden är varm,
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag? Vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever. Jag lever. På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
åh, den läste jag på storsötans namngivning.... så fin. och så speciell.
Välkomna välkomna hem! Så underbart att de tjockat på sig, smågrodorna.
ta hand om er!
Jättemassa kramar från oss alla -som imorgon firar att vi överlevt första tvillingåret :)
Jag fastnar för ordet "mamma" du har som etikett. Det berör mig djupt. Det ser så stort och fint ut.
Mamma!
Jag hoppas ni har det fantastiskt bra!
Skicka en kommentar