När småttingarna kom

Jag har tänk skriva lite utförligare om när småttingarna kom, men har inte haft tid tidigare (jag kommer definitivt fortsätta blogga).

Vi fick, som jag beskrev tidigare, beskedet om att de skulle förlösas med kejsarsnitt vid fyratiden på fredagen. Eftersom 50 % av alla tvillingar förlöses med kejsarsnitt så hade vi läst på en hel del om kejsarsnitt och det hade även varit temat för en av föräldrakurskvällarna. Vi hade således ganska bra koll på vad vi hade att vänta oss. Det var skönt. Vi hade även pratat mycket om hur jag ville bli stöttad under förlossningen oavsett om den skedde naturligt eller med kejsarsnitt och det var också skönt.

På fredagkvällen fick jag besked om att jag inte fick äta efter klockan tolv och inte dricka efter klockan sex och att jag skulle duscha och byta om på lördagmorgonen. Vi pratade länge med barnmorskan och en barnläkare om vad vi kunde vänta oss och sedan kom även narkosläkaren in och pratade med oss en längre stund. Jag var rädd för att få panik när jag väl låg på operationsbordet och undrade om man fick morfin eller något annat lugnande. Det fick man inte, eftersom det fördes vidare till barnen, men han lugnade mig med att han aldrig hade varit med om att en patient hade fått panik i det läget.

Det var svårt att sova på natten och jag var fortfarande dålig och hostade och snöt mig. Vi låg och pratade om dagen därpå. Jag var mycket orolig och kunde inte alls se länge än till operationen. Kunde inte se framför mig att småttingarna skulle komma. Att vi skulle få bli föräldrar. Jag var fortfarande orolig att något skulle hända. Min man var snarare förväntansfull inför det stora som skulle ske. Det var skönt att han klarade av att vara det och att peppa mig.

På morgonen duschade jag, de satte kateter och dropp. Jag tyckte att det var obehagligt att få katetern, men då muntrade barnmorskan upp mig med att det antagligen skulle vara det som kändes mest obehagligt under förlossningen. Det stämde faktiskt. Sedan började väntan på en tid för kejsarsnittet. Tiden sniglade sig fram och kändes som en evighet. Först vid kvart i tolv fick vi beskedet att vi skulle få åka ner till operationssalen kl. 12.15.

Nere i operationsalen blev jag omhändertagen av en narkossköterska och sedan kom narkosläkaren och satte bedövningen. Det gjorde inte ont alls. Jag fick lägga mig ner på britsen och min man satta sig bakom mitt huvud. Han böjde sig fram och kramade mitt huvud och så satt han sedan och pratade i mitt öra om hur duktig jag var, hur mycket han älskar mig och om hur fantastiskt det skulle bli när småttingarna kom ut. Jag var omsluten av kärlek.

Därefter gick det fort. Snart hörde vi ett skrik och lilla S var ute. Min man följde med till barnrummet och var med när de tog hand om honom och straxt därefter hans syster lilla J. Tårarna rann där jag låg av lättnad och glädje. Tänk att de hade kommit och att allt verkade ha gått bra. När de var klara i barnrummet och innan de fick åka ner till neo så kom min man in till mig igen och de lade lilla J på mitt bröst. Vi grät tillsammans och allt var lycka. Våra småttingar hade äntligen fått komma till oss.