Sov helt sjukt dåligt i natt, så idag har varit en lat dag. Lång morgon. Fix vid datorn, eftermiddagslur och sedan en fika med en kompis i stan. Det är verkligen underbart att kunna anpassa mina dagar efter vilken ork jag har.
Jag börjar bli lite nervös. Har insett att det inte behöver vara så många veckor kvar nu och det känns så oöverstigligt stort. Hur ska jag klara den nya rollen som mamma, hur ska förlossningen gå, hur ska det gå med amningen? Många frågor och inga svar förrän småttingarna är här hos oss. Och vi får pröva, öva. Inser att folk har klarat att bli föräldrar i alla tider och att vi också kommer att lära oss så småningom. Vi har ju dessutom den fantastiska lyxen att vi får öva tillsammans i fyra månader innan vi måste stå på egna ben. Men det känns ändå stort, ogreppbart, overkligt, pirr-i-magen läskigt.
Har varit så rädd för att något ska gå fel att jag inte har vågat tänka så mycket på hur det blir om allt går rätt. Men inser nu att jag måste göra det. För att förbereda mig. Är också lite rädd för att allt inte ska kännas så fantastiskt som det har gjort under graviditeten. Att vi ska få ett bakslag eftersom vi har längtat så. Inte för att vi tror att det ska vara lätt och allt rosenskimrande. Vi är nog ganska realistiska efter alla vänners erfarenheter av vaknätter m.m., men just för att vi har längtat så. Just för att vi redan nu är så kära i småttingarna så att vi inte kan få nog av deras buffar och puffar. För att allt ofta har känts som en fantasi under graviditeten och att vi snart kommer att kastas in i verkligheten. För att livet kommer att förändras för alltid och för att det känns läskigt trots att vi längtat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag tror att om man inte har byggt upp en glossig, rosa idyllbild kring föräldraskapet så är risken för bakslag inte jättestor. Visst, vissa saker kommer vara jobbigare än man trodde men vissa saker kommer antagligen också vara lättare. Och när kärleken finns där redan nu så kommer den ju inte att avta när bebisarna har kommit ut. Jag tycker att en av de fantastiska sakerna med att vara förälder är att det ibland kan vara skitjobbigt men sen kan det behövas bara något pyttelitet från barnet så känner man att man blir helt varm i själen.
Hej Ribbolita! Jag tror inte alls att det kommer bli något bakslag för dig. Jag tror tvärtom (och nu talar jag av egen personlig erfarenhet samt utifrån vad psykologiböckerna säger)att när man har längtat och väntat, njutit av sparkar i magen och funderat och föreställt sig, då har man redan knutit an till barnet i magen. Och då har man ett försprång i anknytningsprocessen som startar vid födelsen. Så jag tror att ni kommer ha lättare än många andra att knyta an och förälska er i era barn. Och då kommer ni också, utan tvekan, orka allt som är jobbigt.
Hälsningar från en av dina läsare!
Det kommer att gå fint ska du se. Så fort bebisarna är ute så kommer det kännas som att de alltid har funnits, det blir liksom så självklart på en gång. Du ska bli tvåbarnsmor. Tänk var coolt!
Jag lägger till dig som favorit! Kul att följa en annan blivande tvillingmamma i Stockholm! Jag följer efter i höst...
lillawi
Skicka en kommentar