Funderingar kring sorg och lycka

I bilen med Gotlands vägblommors alla dofter i näsan - äntligen här med dem, på min sommarö, som en familj - insåg jag hur skilda känslorna är. Känslan av sorg och känslan av lycka. Känslan av sorg river och sliter, lämnar ingen dag orörd, oförstörd. Den infiltrerar allt och förstör allt. I vart fall tar den udden av, udden av glädjen, udden av det roliga. Lyckokänslan är subtil, mild och finns bara som en förminnelse. Den drabbar en stilla när man minst anar det. Vid en blick på ens sovande familj, vid en snusning i en halsgrop, under en bilfärd. Någonstans är lyckan en stilla del av vardagen. Ofta märks den först när den är borta. Det är läskigt - för det gör att man kan vara vårdslös med lyckan utan att mena det. Det är svårt att vårda lyckan lika ömt som man arbetar hårt för att hålla sorgen stången.

När vi var mitt i det svarta tänkte jag mig lyckan att få barn som något lika intensivt som den sorg vi kände då, men så är det ju inte. Den är lika stark, den är vacker, den finns där hela tiden, men den är subtil istället för intensiv och det gäller att ta sig tiden att stanna och känna efter. Ta sig tid att känna lyckan. Ta sig tid att vårda den.