De små är sjuka. Och vi är sjuka. Och i söndags var jag matförgiftad och spydde halva natten. Hela familjen Ribbolita är således väldigt slitna. Det är väldigt synd om familjen Ribbolita. I natt har lilla S sovit typ 4 timmar. Resten av tiden har han smågnällt ihållande, med några korta pauser. När han väl däckade vid fem vaknade lilla J och så surade hon över att det inte var morgon fram till kvart i sex när de fick gå upp. Det är synd om lilla S. Mitt mammahjärta blöder och vill hjälpa. Men inget hjälpte i natt. Till slut var jag så trött att jag hade ont överallt och grät. "Det är så här det är att vara förälder" - sa min empatiske make. När alla är slitna och ingen orkar någonting är det svårt att vara den varma och kärleksfulla familj som man strävar efter. Och jag känner mig ofelbart som en dålig mamma som inte bara tycker synd om lilla S utan också om mig själv.
Nu på morgonen har jag burit runt med honom i bärsjalen igen. den har vi inte använt sedan han var hälften så stor som han är nu. Då kunde han komma till ro och sova en halvtimme, men sen var han ledsen igen. Man känner sig så hjälplös.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar