Vänner och barn

Ämnet vänner och barn är svårt tycker jag. Jag har alltid hävdat att andras barn inte behöver vara viktiga bara för att man tycker om föräldrarna. Att man inte behöver fira varandras barns födelsedagar. Att det bara är rimligt att tro att riktigt nära vänner bryr sig om ens barn och knappt ens de. Att folk oftast kommer på besök för att hälsa på föräldrarna och inte barnen. Att det är på gränsen till oartigt att ge barnen för mycket uppmärksamhet på föräldrarnas bekostnad. Det är ändå föräldrarna som är ens vänner. Att man särskilt inte kan ställa några krav avseende ens barn i förhållande till vänner som inte själva har barn. Men allt i det resonemanget har blivit lite svårare sen S och J kom. Jag tycker ju att S och J är världens mest fantastiska. Världens sötaste, mest spännande varelser. Har oerhört svårt att komma ihåg att alla andra inte nödvändigtvis måste tycka det. Och att det är ok. För det tycker jag i teorin. Men när nära vännen S är här på besök och inte en gång kommenterar att de är söta, att det är mysigt att vara med dem. Att hon i mailet när hon tackar för en trevlig kväll inte på något sätt nämner dem. Bara att vi inte hunnit prata tillräckligt. Då blir jag ändå lite fånigt sårad i mammahjärtat. Då inser jag att jag har svårt att omsätta teorin i praktiken. Måste jobba på det, att inte hålla det emot henne, att inte bli lite småsur. Men jag kommer nog aldrig att kunna låta bli att tycka extra mycket om de vänner som är rara med S och J, som säger snälla saker om dem. Det är jag för mammig för. Och det är också ok tycker jag. Är man vansinnigt kär så är man.