Även jag stödjer Kattmammans inlägg om kvoterad föräldraledighet både för att jag delar uppfattningen att det är enda sättet att komma närmare en jämlik arbetsmarknad och för att jag tror att det är oerhört viktigt för barnen att ha en stark relation till båda sina föräldrar (och ja, barn behöver kvantitet och inte bara kvalitet). Så länge mammorna är de som är mest föräldralediga, tar nästan alla vab-dagar och arbetar deltid, så innebär det att barnen får mycket mer tid med sin mamma än sin pappa. Jag tror inte att det generellt är det bästa för barnen.
Vi kommer att ha varit lediga med S och J 10 månader var (tillsammans och var för sig) när de börjar på dagis nästa höst. För oss har det varit självklart, både för att båda velat ha så mycket tid som möjligt och för att vi inte har förstått varför den ena skulle ha rätt till mer tid än den andra. I vår bekantskapskrets har inga andra föräldrar delat helt lika. Alla pappor har varit hemma i vart fall tre månader under sommaren, flera har varit hemma längre än så - ända upp till åtta månader. Våra vänner är således mycket mer jämlika än genomsnittet. Ändå - inga har delat helt lika. Den alltigenom vanligaste förklaringen när vi frågar varför, eller hur de tänkt, är att papporna inte har möjlighet eller råd att vara hemma längre. Inget av argumenten håller för mig. Alla har rätt att vara lediga - om man backar bara för att arbetsgivaren krånglar så pantsätter man sin relation till barnet för att man är feg. Det är inte ok. Vi har en ytterst homogen vänkrets - alla tjänar tillräckligt med pengar för att bo i en stor lägenhet eller villa och i princip alla har minst en bil. De har uppenbarligen haft råd att investera i dessa saker - då hade de haft råd att investera i pappas relation till barnet. De har valt att inte göra det. Det är en prioritering, inte på grund av att de har varit tvungna att göra så. Om de inte hade haft något val är jag övertygad om att de hade haft råd, att de hade tyckt att det var fantastiskt att vara lediga och att deras äktenskap hade blivit betydligt mer jämlikt (och harmoniskt).
Men som Kattmamman skriver - folk får givetvis göra som de vill. Så länge dessa val går ut över mig på arbetsmarknaden så har jag dock åsikten att jag tycker att kvotering skulle vara bäst för det stora flertalet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja - helt rätt!
Jag förstår när man inte kan dela helt om lönerna skiljer sig mer än 10 000. Men ofta har paren prioriterat nåt annat väldigt högt som du skriver - så varför inte barnet?
Jag bugar ödmjukt inför er som delar lika. Hoppas jag håller fast vid det när/om vi får en efterlängtad.
Fast tjänar den ena mer än 10.000 mer än den andra, tjänar den personen så mycket pengar att man har råd att prioritera bort någon lyxartikel för att kunna vara ledig.
Det man inte kan prioritera bort är mat och bostad. Men man behöver inte äta oxfilé varenda dag, och lyxvillan kan kanske vänta några år till?
Jag tjänar inte ett öre, och min man tjänar väldigt bra, Så det blir mycket mer än 10.000 i månaden skillnad mellan oss, men vi har ändå valt att dela lika.
För mig håller aldrig det ekonomiska argumentet, det handlar faktiskt bara om prioriteringar.
Jag skrev något liknande i min blogg, då för två år sedan när jag debatterade det här då också. Men nu vet jag inte om jag vågar. Jag har så många ilskna läsare nuförtiden.
Men tack för att du skriver det!
Håller så mycket med. Vill spy varje gång nån av mina vänner som också mycket väl skulle ha råd att dela lika säger att de inte har råd, för att jobbet inte gillar det, eller vad det nu är, att dela lika. Detta är så SJUKT utbrett. Helt ofatttbart. "Men skaffa inte barn då, om det är så dyrt och jobbigt att dela." har jag lust att säga. För jag blir provocerad.
Vi delade inte alls lika på Lilla Mys föräldraledighet trots att jag tycker att man ska göra det. För oss innebar det en sämre ekonomisk situation eftersom jag tjänar bra mycket bättre än maken. Det blev dock ändå inte så och förklaringen är nog närmast att maken inte ville. Han mådde inte bra, kände sig osäker med Lilla My och var nog deprimerad redan då. Fast det förstod förstås inte jag. Hur som helst är det en ordentlig uppförsbacke att tvinga på någon en föräldraledighet som han inte vill ha samtidigt som det skulle vara en uppoffring för mig att ge upp dagarna. Jag hade verkligen önskat att han ville dela lika.
Kvotering hade förenklat hela grejen för oss. Då hade det inte varit snack om att inte dela.
Jag håller med om att det ideala är att dela lika och både jag och min sambo önskar att det hade funkat för oss.
Men om vi lyckas bli gravida inom den närmaste tiden så är det inte att tänka på. Min sambo har fast jobb och hög lön och jag har ägnat de senaste åren åt att försöka få igång mitt eget företag. Av olika anledningar har det inte gått så bra som jag hade hoppats. Vi klarar oss nu, men min sambo står för 75-80% av inkomsten - och min lilla del hade alltså omöjligt räckt ihop med hans pappapeng.
Förr oss hade det alltså i dagsläget varit omöjligt att dela lika på ledigheten, hur gärna vi än hade velat!
Så för vår del hade en kvotering inneburit att vi blivit tvugna att lägga IVF-behandlingarna på hyllan och vänta med att försöka bli föräldrar trots att vi inte vill... och dessutom hade det försämrat våra chanser att lyckas eftersom ingen av oss blir yngre!
Vi har inte prioriterat ngt lyxliv utan bor i en 1:a på 40 kvm...
Skicka en kommentar