Syskonlängtan

Jag har alltid tänkt mig att min alldeles egen familj skulle innehålla i vart fall två barn. Att relationer är det viktigaste och att det var målet med livet att få vara en del av en kärleksfull familj. Det var givetvis en av många anledningar till varför rädslan för att inte få några barn alls var förlamande. Insikten om att ett barn gjorde hela skillnanden slog till med full kraft. Jag hade svårt att läsa bloggar som handlade om syskonlängtan för jag kände att de redan hade fått allt och hade svårt att förstå att de kunde känna sådan sorg över att inte få ännu mer. Nu tänker jag annorlunda. Jag tror absolut att lyckan hade varit lika stor och att sorgen över att eventuellt inte kunna få syskon inte hade varit lika intensiv om vi bara hade fått ett barn, men jag hade fortfarande känt sorg. Jag tror att jag fortfarande hade haft ett stort aktivt sår som längtade efter syskon till vårt barn. Nu är sorgen istället något som sakta men säkert avtar i sin intensitet. Som suddas ut och tas över av lyckan. Som mer och mer är en del av mitt förflutna, en viktig del, men en del av mitt förflutna. Tacksamheten över att det får bli så går inte att beskriva. Men den är med mig varje dag. Varje dag när jag busar med lilla S och lilla J. När lilla J tuggar på lilla S fot och lilla S fortsätter att leka med sin leksak.