Amning - förvånande laddat och starkt

Det är svårt med amningen och det är förvånande laddat för mig och starkt. ger mig en känsla av misslyckande. Som att min kropp än en gång sviker mig. Ändå vet jag ju egentligen att det inte är så, att jag är fånig och att småttingarna går fint upp i vikt och att det är det som är viktigt. Dessutom finns det stora fördelar med flaskmatning, som att de alltid kan bli mätta, att jag slipper amma bland folk jag inte vill amma inför, att min man och jag alltid kan hjälpas åt, att andra kan hjälpa till också.

Lilla J har blivit ganska bra på att amma, men orkar fortfarande inte alltid äta sig mätt. Det rinner och slabbar en hel del också. Lilla S har fortfarande inte ätit ett helt mål via brösten. Han kan när han är duktig äta så att han håller sig en timme - max en och en halv. Ofta blir han bara frustrerad och misslyckas helt. Han är bättre med "plast-tutan" (en sådan som man kan ha för att skydda såriga bröstvårtor, tydligen mer lik nappflaskan och därför lättare för honom) än med bara bröstet, men inget går bra. Jag kämpar på och tränar honom, men med två att hinna med är det svårt att hinna med att träna honom så ofta som jag borde. Jag vill så gärna att det ska gå, men det känns ganska hopplöst. Ännu pumpar jag ur så att en stort del av hans dagsintag kommer från brösten och vi har bestämt att jag ska försöka göra det i två månader till dvs. till att de är 4 månader (eller 3 om man räknar från bf).

Jag vet att ersättningen också är bra, men ändå kan jag inte låta bli att bli ledsen över att det inte fungerar. Tänk att amningen är så starkt förknippad med moderskapet även för mig, som egentligen "vet bättre". Är glad över att det fungerar så bra som det gör med lilla J i alla fall, annars skulle jag nog känna mig ännu mer misslyckad (trots att jag vet att jag inte borde).