"Välartad"

Min mamma berättade idag om att hon och en kollega hade skämtat om att hennes dotter var mycket mer "välartad" än hans eftersom hon/jag minsann hade presterat två barnbarn till henne. Hon menade att vara snäll, att återigen berätta om hur glad hon är över S och J, men för mig skär det sig i öronen. Hade jag således varit mindre välartad om det inte hade fungerat? Ett harmlöst skämt i hennes öron, men sårande för mig. Sårande eftersom jag tycker att hon borde förstå det olämpliga om hon tänker till. Likaså berättade hon om hennes mans tal till hans dotter på dotterns bröllop som bl.a. handlade om hur tidig hon hade varit med allt när hon växte upp, hur framåt i jämförelse med sina syskon. Slutklämmen på talet var givetvis att han inte skulle bli förvånad om hon var den första att få barn också. Även detta något harmlöst i mångas öron, han menade givetvis inget illa men hemskt i mina. Hemskt vid tanken på om talet varit till oss under vår tid när vi försökte, att behöva kämpa med tårarna på sitt eget bröllop. Nu försöker de säkert inte ens och är antagligen oerhört fertila, så för dottern med make var det säkert inget sårande utan bara gulligt. Men det hade inte behövt vara så. Det kan ju inte han veta. Då är det så onödigt att chansa. Även detta tycker jag att hon borde ha förstått efter våra öppna samtal om vår sorg, men inte. Jag kom mig inte för att säga något heller. Orkade inte bli ledsen igen. Hon menade ju bara väl. Men hur svårt ska det vara att få in att detta med barn kan vara känsligt och att man aldrig kan veta för vem?