Nu är vi hemma och TACK

Herregud vad tiden går fort. Hade tänkt skriva när vi kom hem, men med två småttingar som jobbar i skift för att få mamma och pappa att fokusera endast på dem och deras behov så är det svårt att få tiden att räcka till... Det är fantastiskt och jobbigt och omtumlande på en gång, men mest är det kärlek - massor av kärlek. Vi kan gosa med dem i timmar och bara titta på dem och inte förstå att de är våra. Dessa fantastiska, vackra, underbara, småttingar.

Ett stort tack för alla gratulationer, jag satt i dagrummet på neo och grät när jag läste dem. De betyder så mycket att få dem av er som jag har kämpat tillsammans med.

Nu är vi i alla fall hemma från neo. De låg inne på neo i nio dagar sedan fick de åka hem med hemsjukvård och tjocka på sig. Det var aldrig någon fara med dem utan de var bara för små och behövde hjälp med att sondmatas. Nu äter båda så att det står härliga till (även om han inte har fattat varför man ska suga på bröstet istället för att slicka, så han äter bara flaska än så länge och jag pumpar ur till honom och till henne något mål på natten) och igår så kunde de skrivas ut från neo. En stor dag. Nu väger de tunga 2430 och 2740 gram styck och vi tycker att de börjar bli riktigt bitiga. De sover i en rullbar korg, men har börjat breda ut sig så mycket i den så att vi nu insett att vi måste gå över till spjälsängen så att de får lite mer plats. En välriktad spark i njuren av brorsan när man precis somnat kan ju få vem som helst att surna till igen.