Gemensam föräldraledighet

Att få inleda vårt föräldraskap gemensamt har varit fantastiskt. Att få dela detta stora. Inleda som ett team.

När maken börjar jobba igen i oktober kommer vi ha haft 5 månader tillsammans med barnen. Med tvillingar har det varit möjligt och det har dessutom känts nödvändigt. Jag känner mig inte längre (helt) panikslagen vid tanken på att maken ska börja jobba, men det är inte många veckor det har känts så. Vi har behövts båda två för att orka. Många tvillingmammor måste orka själva. Jag är stum av beundran och inser återigen att man klarar det mesta om man måste. Men oj så ensamt och oj så slitsamt.

Viktigast av allt - både min man och jag har fått möjlighet att lära känna våra barn från början. Vi känner dem precis lika väl och det är vi båda väldigt glada över. Glada för barnens skull som tidigt fått den dubbla tryggheten, och för vår egen skull, för vår gemensamma förståelse för varandras nya situation.

Även för vårt förhållande, för vår fortsatta jämlikhet tror jag att det har varit väldigt viktigt. Det är lätt att inse att många förhållanden går sönder istället för att stärkas av att få barn. När man är väldigt trött är det lätt att bli ogin, bitter på den andra. Bitter om man måste bära ett större lass, bitter för att den andra inte förstår, hjälper. Då tror jag att det är underlättar enormt om man förstår varandras situation. För att kunna stötta varandra istället för att bråka. För att kunna fördela arbetsbördan jämt, så att ingen slits ut. Så att båda fortsätter orka känna kärlek till den andra.