Inga marginaler

Lilla S och bitvis även lilla J har haft svårt med tidsomställningen och med var sin envis förkylning. Detta har inneburit att de har vaknat hela tiden hela nätterna. I och för sig somnat om snabbt igen, men det hjälper inte riktigt när man väcks en gång i timmen. När jag inte får sova får jag mycket små marignaler. Jag orkar inte göra något mer än det jag måste och knappt det. Jag blir asocial och inte mig själv. Jag träffar de som orkar komma hem till mig och hjälpa mig med saker, mina andra nära blir eftersatta och det är inget jag orkar göra åt det. Alla som försöker ta energi genom att be mig om något eller begära något av mig blir jag varulvsarg på. Helt orättvist, men ändå blir jag det. Jag blir ledsen för ingenting. Min man kom hem en halvtimme senare än bestämt i förrgår, då började jag gråta. Inte en tår, utan hulkande snorgråt. Jag kände mig inte älskad när han var så oomtänksam. En överreaktion möjligen...?

Att vara så slut fysiskt och samtidigt må så bra psykiskt är nytt för mig. Eller ovanstående talar ju om motsatsen, men i grunden mår jag bra. I grunden är jag lycklig. Jag är lycklig varje dag när jag är med lilla S och lilla J. När jag sjunger för dem, när vi bakar, bakar liten bebis och de skrattar, när jag snuffar på dem eller pussar dem på magen, när de står stolta som om de skulle kunna erövra världen, när de ler mot mig. Men det lurar mig också att tro att jag orkar mer än jag gör, så att jag pressar mig mer än jag borde. Det är en svår balansgång. Gissar att den inte kommer att gå över än på ett tag...