Vilka ögonblick tar andan ur er?

Åsa skrev detta tänkvärda häromdagen: "Livet mäts inte i sekunder utan i ögonblick som tar andan ur en" åtföljt av frågan "Vilka ögonblick tar andan ur er?"

Jag tänker på alla ögonblick med min man. Inte de stora tillfällena, utan de vardagliga. När vi ligger och pratar innan vi ska somna och han är så vacker att det känns som jag ska sprängas, när han får mig att skratta så att tårarna rinner, eller bara lyssnar på det jag funderar på och får mig att känna mig som världens mest intressanta. Men jag tänker också på de små ögonblicken som när jag promenerar med en vän och vattnet glittrar i vårsolen och allt bara är fantastiskt, eller som när jag känner en extra bestämd spark inne från magen.

Jag är nog ganska bra på att stanna upp och låta ögonblick ta andan ur mig. Att faktiskt ta mig tid att att vara i nuet, att uppleva, glädjas åt och uppskatta det jag har. Men det är en ständig process och något som aldrig får glömmas bort. Jag tror att det kommer att vara både lättare och svårare att ta vara på de ögonblicken när vi får barn. Lättare därför att det kommer att vara så många sådana med småttingarna och svårare därför att det kommer finnas så mycket mindre tid för eftertanke, tid att stanna upp.