Nu känns det inte bara bra längre. Mycket konstigt också. Jag är en person som alltid har presterat och tyckt om att prestera. Den bekräftelse det ger - en duktig tjej. Jag har presterat i skolan, under studietiden och nu på jobbet som advokat. Att helt plötsligt kastas in i en tillvaro utan prestationer, utan någon som tycker att man är duktig, utan beröm, utan feedback. Det är inte bara skönt. Det ger också en tomhetskänsla. Jag är övertygad om att det är nyttigt att få en sådan paus. Att få tid att tänka. Att få tid att känna efter att jag är värd något ändå. Att jag är bra i mig själv oavsett om jag presterar eller inte. Tid för reflektion och en möjlighet att få lite perspektiv på tillvaron. Men det är inte bara lätt, okomplicerat och euforiskt skönt. Det är lite tomt och konstigt också. Läskigt hur tydligt det är att jag behöver kicken som kommer med prestationen.
Men jag ska verkligen försöka njuta av denna tid av egentid. För jag inser ju att egentiden snart kommer att vara ett minne blott. I vart fall i stora doser. Sedan/snart kommer ju (förhoppningsvis - det är fortfarande inte möjligt att skriva utan reservationer) tiden som mamma. Jag hoppas att jag då kan vila i den nya rollen. Inte känner ett behov att prestera även där. Viktigt att jobba med det, med de tankarna. Lätt att falla in i gamla mönster.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är en bedrift att klara av att ta hand om sig själv också. Så om du nödvändigtvis vill prestera får du göra det på det området nu.
Jag kan bekräfta din duktighet som hemmamysare om du vill :-)
Jag är också en duktig flicka, men med Lillkatten har jag aldrig känt några måsten. Jag är världens bästa mamma till honom alldeles av mig själv, och bekräftelsen kommer ögonblickligen från honom.
Jag håller med Kattmamman! Att du är hemma och tar hand om dig själv och därigenom dina barn är en stor prestation.
Skicka en kommentar