Outa eller inte?

Vi har ju valt att inte berätta för några andra än våra närmaste om att småttingarna har blivit till genom IVF. Ni som har läst hos mig ett tag vet att det inte är för att vi skäms utan för att det är väldigt personligt för oss och för att vi fortfarande känner en stor sorg över vad vi behövt gå igenom och till viss del fortfarande går igenom (med all oro under graviditeten etc.).

Den stora frågan idag är hur vi ska hantera detta på vår första föräldraträff i eftermiddag. Föräldraträffen är bara för blivande tvillingföräldrar och det är vi och sju par till som ska träffas tillsammans med vår barnmorska. Hon vet förståss. Av dessa totalt åtta par är det mycket osannolikt att det bara är vi som har gjort IVF, men det vet man ju inte. Det känns falskt och fel att inte berätta om frågan kommer upp (särskilt om det finns andra IVF:are där) och samtidigt konstigt att berätta för totala främlingar när många vänner inte ens vet. Risken är ju att folk säger dumma klumpiga saker, att vi blir ledsna. Jag orkar inte det. Samtidigt som jag tror att vi skulle bli stärkta av att berätta om det i den gruppen och särskilt om vi inte är ensamma. Vi har preliminärt bestämt oss för att trots allt berätta, att outa vår IVF-resa, eftersom det blir för skumt annars. Men jag känner mig fortfarande osäker och lite nervös över det beslutet.

Kan bli avundsjuk även i dessa sammanhang på alla de som inte behöver tänka på sådana här saker. Som allt bara är naturligt för. Fast jag vet ju egentligen att alla har sitt bagage och om det inte är barnlöshetssorg så är det något annat, besvikelsen över en man som egentligen inte velat följa med eftersom han tycker att graviditeten mest berör kvinnan, genomlevda missfall, etc. Ingen lever ett liv utan sorg, utan oro. Det bara känns så ibland. Att vi är de enda. Och nu är vi ju egentligen bara fantastiskt lyckligt lottade som har småttingarna i magen och är trygga med varandra och vår kärlek. Lyckligt lottade med sorgen som ett grus i champangeglaset.