Ni måste ju skaffa en Nanny

Jag har glömt bort att skriva om mitt möte med min chef innan jul. Ett intressant möte i många aspekter.

Vi träffades av en slump i receptionen när jag var där för att hämta min julklapp och han frågade när jag skulle komma tillbaka och jobba igen. Jag svarade efter påsk, vilket han blev mycket nöjd med, men så fick han en rynka i pannan och undrade hur vi skulle göra då. Vi som i jag och min man. Jag svarade att min man tar över då och att han sedan är hemma med de små fram till inskolningen i augusti. Men hur ska det gå att vara hemma med två stycken ensam - undrade chefen oroligt. Jag ignorerade vad jag trodde att han menade och svarade att det ju är lite tungt ibland men att det går bra för det mesta. Jo, det är klart svarade han - men du är ju MAMMAN. Det blir ju skillnad för J. Ni måste ju få någon hjälp. Jo, men det får vi. Det är super svarade jag, för vi har alla tre föräldraparen i Stockholm och de hjälper till massor. Jo, men riktig hjälp sa han. Ni måste ju skaffa en Nanny. Inte för att jag inte tänkt tanken själv ibland... ; ) Men ändå, tänk att jag skulle vara kapabel till så mycket mer än min man. Märkligt att det inte är ett givet tankesätt även när jag är på jobbet. För då är det märkligt nog inte så att jag alltid förutsätts klara allt som mina manliga kollegor inte klarar... Ibland känner jag att jag och min chef inte riktigt lever i samma värld... Varken faktiskt eller ideologiskt.

Att arbeta på en advokatbyrå kan till och från få lite av ett löjets skimmer över sig.