Är nere i Göteborg på huvudförhandling. Har lyckats undanhålla mig från att kräkas under förhandlingen vilket får ses som ett framsteg. Var iof tvungen att smaska smörgås i örat på delägaren under hans sakframställan för att dämpa illamåendekänningarna, men i alla fall... Han påstod efteråt att han hade full förståelse och att det var helt ok... Kräktes innan det förberedande mötet med klienten igår, men det räknas ju nästan inte.
Har efter två mycket intensiva dagar kommit fram till att jag inte orkar som vanligt, inte tänker som vanligt och att jag tycker allt extra arbete känns som en börda istället för något nytt och spännande. Jag är verkligen inte mig själv längre. Trots att jag under två timmar på hotellrummet igår varit sjukt sugen på coca cola lyckades jag inte komma på att det antagligen fanns i minibaren, utan låg istället på sängen och tjurade. Hur förvirrat är inte det??
Inser att det är naturligt, men har ändå svårt att vänja mig vid det och agera därefter. När delägaren igår föreslog att jag skulle ta korsförhören av motpartens vittnen idag svarade jag således automatiskt - gärna. Vilket jag ångrar idag. Har fullt sjå med att orka igenom förhandlingen och klarar egentligen absolut inte den extra anspänning som det innebär. I vanliga fall hade jag sett fram emot utmaningen - nu är jag istället på gränsen till gråtfärdig. Det är bara att inse att graviditeten förändrar mycket.
fredag 30 november 2007
tisdag 27 november 2007
Vecka 13 (12+0) är här!
Fantastiskt. Givetvis inte helt lugn i alla fall utan jobbar mot nya delmålet vecka 18, men i alla fall. Det är ett fantastiskt steg i rätt riktning och alla normala människor hade varit ganska lugna nu.
Jag har i alla fall insett att det inte går att hålla hemligt längre. Så nu har mamma fått klartecken att berätta för mostrarna och vi tänker berätta för de vänner som inte vet ännu. Pratade med min chef nu på morgonen och vår HR-ansvariga. Båda tog det mycket bra, vilket var väldigt skönt. Berättade även att det är tvillingar, kom fram till att det känns ok att göra det.
En bra start på dagen om än mycket overklig.
Jag har i alla fall insett att det inte går att hålla hemligt längre. Så nu har mamma fått klartecken att berätta för mostrarna och vi tänker berätta för de vänner som inte vet ännu. Pratade med min chef nu på morgonen och vår HR-ansvariga. Båda tog det mycket bra, vilket var väldigt skönt. Berättade även att det är tvillingar, kom fram till att det känns ok att göra det.
En bra start på dagen om än mycket overklig.
torsdag 22 november 2007
Jag kräktes under förhandlingen idag
I och för sig hann jag ursäkta mig och springa ut till toaletten, men i alla fall. Sjukt jobbigt! Man lämnar aldrig en förhandling om inte domaren har sagt att det är paus, så jag framstod som helt vild. Bad om ursäkt efteråt, men ändå...
Trodde för övrigt att jag hade slutat kräkas, men tydligen inte. Mår i alla fall inte illa så ofta längre och det är skönt. Särskilt som vi firade 15-årsdag igår på lyxkrog och det hade inte varit lika angenämt om jag hade mått illa. Nu var det helt fantastiskt! Kan varmt rekommendera Mathias Dahlgrens matsal (hans nya restaurang efter Bon Lloc) om det är någon som är sugen på att spendera hutlöst mycket pengar för en kvälls ren och skär njutning! Det enda negativa var att de inte hade några alkoholfria viner. Helt oacceptabelt på ett ställe med den klassen.
Har under någon veckas tid haft bruna flytningar och inte kunnat låta bli att oroa mig för det. Ringde barnmorskan idag och hon pratade med en av läkarna och återkom sedan med beskedet att jag INTE skulle oroa mig. Om jag inte får akut ont eller de ökar i omfattning avsevärt så är det ingen fara utan bara ett litet sår på slemhinnan. Inget ovanligt eller konstigt tydligen. Skönt att bli tagen på allvar och lugnad. Också väldigt skönt att de har alla resurser på plats där, läkare, utraljudsutrustning m.m. Om det är något så kan de alltid kolla det med en gång. Det känns tryggt.
Trodde för övrigt att jag hade slutat kräkas, men tydligen inte. Mår i alla fall inte illa så ofta längre och det är skönt. Särskilt som vi firade 15-årsdag igår på lyxkrog och det hade inte varit lika angenämt om jag hade mått illa. Nu var det helt fantastiskt! Kan varmt rekommendera Mathias Dahlgrens matsal (hans nya restaurang efter Bon Lloc) om det är någon som är sugen på att spendera hutlöst mycket pengar för en kvälls ren och skär njutning! Det enda negativa var att de inte hade några alkoholfria viner. Helt oacceptabelt på ett ställe med den klassen.
Har under någon veckas tid haft bruna flytningar och inte kunnat låta bli att oroa mig för det. Ringde barnmorskan idag och hon pratade med en av läkarna och återkom sedan med beskedet att jag INTE skulle oroa mig. Om jag inte får akut ont eller de ökar i omfattning avsevärt så är det ingen fara utan bara ett litet sår på slemhinnan. Inget ovanligt eller konstigt tydligen. Skönt att bli tagen på allvar och lugnad. Också väldigt skönt att de har alla resurser på plats där, läkare, utraljudsutrustning m.m. Om det är något så kan de alltid kolla det med en gång. Det känns tryggt.
måndag 19 november 2007
Första samtal med barnmorskan
Tack för alla grattiskramar!
Imorgon ska vi tillbaka till UltraGyn för samtal med barnmorskan. Det känns spännande. Hoppas att hon är bra. Hon verkade i alla fall väldigt trevlig när vi var där förra gången och träffade doktorn.
Magen börjar verkligen synas nu så det är skönt att det bara är en (!!) vecka kvar tills v. 13. Trodde inte att den skulle synas så mycket redan, men det är väl olika från person till person. Ska bli underbart att bli lite tryggare och dessutom slippa mörka. Var på möhippa i helgen och trodde att mörkningen skulle bli svår, men de var diskreta och frågade inget. Jag kände inte så många andra än bruden och det var skönt att slippa konfronteras.
Illamåendet är verkligen bättre nu, har inte kräkts på en vecka. Sjukt nog kan jag nästan sakna det dock (fast bara nästan). Det var på något vis tryggt att må så dåligt. Lättare att tänka sig att småttingarna växer som de ska. Knäppt, men sant.
Imorgon ska vi tillbaka till UltraGyn för samtal med barnmorskan. Det känns spännande. Hoppas att hon är bra. Hon verkade i alla fall väldigt trevlig när vi var där förra gången och träffade doktorn.
Magen börjar verkligen synas nu så det är skönt att det bara är en (!!) vecka kvar tills v. 13. Trodde inte att den skulle synas så mycket redan, men det är väl olika från person till person. Ska bli underbart att bli lite tryggare och dessutom slippa mörka. Var på möhippa i helgen och trodde att mörkningen skulle bli svår, men de var diskreta och frågade inget. Jag kände inte så många andra än bruden och det var skönt att slippa konfronteras.
Illamåendet är verkligen bättre nu, har inte kräkts på en vecka. Sjukt nog kan jag nästan sakna det dock (fast bara nästan). Det var på något vis tryggt att må så dåligt. Lättare att tänka sig att småttingarna växer som de ska. Knäppt, men sant.
torsdag 15 november 2007
v 11 (10+2) - Födelsedagstankar
Idag fyller jag 31 år.
Det känns speciellt, eftersom jag påminns om hur lyckligt lottade vi numera är. Hur fantastiskt det är att jag fått bli gravid. Att vi kan fira min födelsedag idag utan sorg och tankar kring att det är ytterligare en födelsedag som passerar i tvåsamhet utan flersamhet i sikte. Att vi slipper alla sådana tankar och istället bara kan glädjas och tänka framåt.
Det är stort och fint och fantastiskt.
Det verkar dessutom som jag kanske får klara mig igenom denna dag utan att födelsedagskräkas. Även det något att glädjas över... Och i morse hade min fantastiska man gömt paket runt om i lägenheten. Han är på konferens och kunde inte gratta själv. Paketen var fyllda med pyjamasbyxor och trosor som även passar stor mage. Mycket omtänksamt och gulligt.
Vilken fantastisk födelsedag.
Det känns speciellt, eftersom jag påminns om hur lyckligt lottade vi numera är. Hur fantastiskt det är att jag fått bli gravid. Att vi kan fira min födelsedag idag utan sorg och tankar kring att det är ytterligare en födelsedag som passerar i tvåsamhet utan flersamhet i sikte. Att vi slipper alla sådana tankar och istället bara kan glädjas och tänka framåt.
Det är stort och fint och fantastiskt.
Det verkar dessutom som jag kanske får klara mig igenom denna dag utan att födelsedagskräkas. Även det något att glädjas över... Och i morse hade min fantastiska man gömt paket runt om i lägenheten. Han är på konferens och kunde inte gratta själv. Paketen var fyllda med pyjamasbyxor och trosor som även passar stor mage. Mycket omtänksamt och gulligt.
Vilken fantastisk födelsedag.
måndag 12 november 2007
Första besök på UltaGyn genomfört
Det känns super. Äntligen lite lugnare. Vi var där i morse och fick träffa en rar lite förvirrad indisk (tror jag) läkare. Hans kändes trevlig och kunnig om än inte lika genomsympatisk och proffsig som dr. Barsk. Saknar redan dr. Barsk, men det är bara att inse att vi är ute i den vanliga världen nu och det känns ju fantastiskt på alla andra sätt. Bara att han berättade hur upplägget är fram till förlossningen som om det var naturligt att det skulle bli en förlossning - galet overkligt och helt fantastiskt härligt.
Vi fick göra vårt första UL och det kändes också bra. Allt såg bra och ut och de hade växt precis som de skulle. Tydligen beräknade hans program BF till den 9 juni, så nu byter jag på tisdagar istället. Det är 9+6 idag. Jag frågade hur stor risken var att något skulle hända nu de sista veckorna innan v.13 och han sa att den risken var mycket, mycket liten. Om något händer så sent i graviditeten så är det normalt för att fostret/en inte har växt som de ska redan innan och då skulle vi ha sett det nu. Väldigt, väldigt skönt att höra. Jag höll på att börja gråta, men lyckades behärska mig. Det är så svårt att våga tro, våga lita på, att det kommer att gå vägen nu. Trots alla betryggande besked.
Vi pratade även om NUPP. Han sa att de givetvis var öppna för att göra det om vi ville, men att vi skulle vara medvetna om vad det innebar och vilka beslut vi kunde bli tvunga att ta beroende på vilket resultat vi fick. Han berättade ingående om alla val vi kanske skulle behöva stå inför och det kände skönt att få prata igenom det ordentligt. När vi gick där ifrån var båda helt överens om att vi inte ska göra något NUPP-test. Det känns inte rätt för oss. Skönt att ha fattat det beslutet.
Det gick bra med vännen. Inget känsligt sades, utan allt var trevligt. Skönt det också. Att det bara kan få vara okomplicerat ibland.
En annan konstig sak. Vi har fått frågan från flera vänner om hur öppna vi vill vara till andra om att vi har gjort IVF. Tycker frågan är konstig. Det är ju superprivat och jag fattar faktiskt inte varför det skulle vara något som var naturligt att berätta vidare. Men eftersom vi har fått frågan, så har vi nu försökt prata med dem som vet och säga att vi inte vill att de säger det till någon annan. Då fick jag följdfrågan varför vi inte ville det - om vi skämdes (??). Givetivs är det inte därför, men eftersom det fortfarande är en stor sorg, är det något vi inte vill prata med vem som helst om. Det är privat. Är det så svårt att förstå? Ibland känns det som att vi lever i en annan värld.
Mår lite mindre illa just nu - peppar, peppar. Skulle ju vara trevligt om den känslan skulle kunna hålla i sig. Är trött, trött, trött, fortfarande dock. Sov middag i två timmar i lördags och då hade jag ändå sovit 10 timmar natten till lördagen...
Vi fick göra vårt första UL och det kändes också bra. Allt såg bra och ut och de hade växt precis som de skulle. Tydligen beräknade hans program BF till den 9 juni, så nu byter jag på tisdagar istället. Det är 9+6 idag. Jag frågade hur stor risken var att något skulle hända nu de sista veckorna innan v.13 och han sa att den risken var mycket, mycket liten. Om något händer så sent i graviditeten så är det normalt för att fostret/en inte har växt som de ska redan innan och då skulle vi ha sett det nu. Väldigt, väldigt skönt att höra. Jag höll på att börja gråta, men lyckades behärska mig. Det är så svårt att våga tro, våga lita på, att det kommer att gå vägen nu. Trots alla betryggande besked.
Vi pratade även om NUPP. Han sa att de givetvis var öppna för att göra det om vi ville, men att vi skulle vara medvetna om vad det innebar och vilka beslut vi kunde bli tvunga att ta beroende på vilket resultat vi fick. Han berättade ingående om alla val vi kanske skulle behöva stå inför och det kände skönt att få prata igenom det ordentligt. När vi gick där ifrån var båda helt överens om att vi inte ska göra något NUPP-test. Det känns inte rätt för oss. Skönt att ha fattat det beslutet.
Det gick bra med vännen. Inget känsligt sades, utan allt var trevligt. Skönt det också. Att det bara kan få vara okomplicerat ibland.
En annan konstig sak. Vi har fått frågan från flera vänner om hur öppna vi vill vara till andra om att vi har gjort IVF. Tycker frågan är konstig. Det är ju superprivat och jag fattar faktiskt inte varför det skulle vara något som var naturligt att berätta vidare. Men eftersom vi har fått frågan, så har vi nu försökt prata med dem som vet och säga att vi inte vill att de säger det till någon annan. Då fick jag följdfrågan varför vi inte ville det - om vi skämdes (??). Givetivs är det inte därför, men eftersom det fortfarande är en stor sorg, är det något vi inte vill prata med vem som helst om. Det är privat. Är det så svårt att förstå? Ibland känns det som att vi lever i en annan värld.
Mår lite mindre illa just nu - peppar, peppar. Skulle ju vara trevligt om den känslan skulle kunna hålla i sig. Är trött, trött, trött, fortfarande dock. Sov middag i två timmar i lördags och då hade jag ändå sovit 10 timmar natten till lördagen...
fredag 9 november 2007
Jag börjar bli lite tjock
Jag börjar bli lite tjock. Det har kommit på bara några dagar. Snarare lönnfet än gravidtjock, men i alla fall. Småttingarna fortsätter att bråka. Men jag klagar inte så länge de växer och mår bra där inne. Tänk att de redan är ca 4 cm stora. Helt otroligt. Tiden sniglar sig fram - vill vara i v. 13 NU.
De ringde från specialistmödravården igår. Vi ska dit på måndag morgon. Det känns bra. Ska bli skönt att få prata med någon som är van om vad vi har att förvänta oss, vad vi ska tänka på etc. Tack Kapybaran för allt ditt stöd och dina tankar - det hjälper mer än du anar. Ska även bli skönt att få göra VUL igen. Vill ju hela tiden få bekräftelse på att allt ser bra ut.
En stor fråga för oss just nu är om vi ska be om att få göra NUPP-test eller inte. Det erbjuds ju inte det eftersom jag är under 35. Jag tycker att det är svårt. Orkar inte med en sak till att vara nervös över och vet inte alls hur vi skulle reagera om något verkar vara fel. Min man tycker att det alltid är bättre att veta, än att inte veta. Så har man något att förhålla sig till i alla fall. Vi ska prata med MVC om detta. Hoppas att beslutet klarnar lite då.
En annan sak jag tänker på just nu är min vän. Hon som jag pratat om tidigare. Vi ska hem till henne och hennes man på middag på lördag och jag är redan nu nervös för att hon ska säga något okänsigt. Hur sjukt är inte det?? Men att vi behövt gå hela vägen genom IVF är fortfarande en stor sorg för oss. Inget vi tar lätt på. Något väldigt känsligt. Hon har svårt att förstå det. Hon hade det innan och hon har det ännu mer nu när allt gått bra. För oss är det inte så enkelt. Eftersom det är så känsligt är det svårt att förklara för henne.
Många tankar just nu. Det är i alla fall skönt att ha kommit halvägs igenom vecka 10. Små steg framåt hela tiden.
De ringde från specialistmödravården igår. Vi ska dit på måndag morgon. Det känns bra. Ska bli skönt att få prata med någon som är van om vad vi har att förvänta oss, vad vi ska tänka på etc. Tack Kapybaran för allt ditt stöd och dina tankar - det hjälper mer än du anar. Ska även bli skönt att få göra VUL igen. Vill ju hela tiden få bekräftelse på att allt ser bra ut.
En stor fråga för oss just nu är om vi ska be om att få göra NUPP-test eller inte. Det erbjuds ju inte det eftersom jag är under 35. Jag tycker att det är svårt. Orkar inte med en sak till att vara nervös över och vet inte alls hur vi skulle reagera om något verkar vara fel. Min man tycker att det alltid är bättre att veta, än att inte veta. Så har man något att förhålla sig till i alla fall. Vi ska prata med MVC om detta. Hoppas att beslutet klarnar lite då.
En annan sak jag tänker på just nu är min vän. Hon som jag pratat om tidigare. Vi ska hem till henne och hennes man på middag på lördag och jag är redan nu nervös för att hon ska säga något okänsigt. Hur sjukt är inte det?? Men att vi behövt gå hela vägen genom IVF är fortfarande en stor sorg för oss. Inget vi tar lätt på. Något väldigt känsligt. Hon har svårt att förstå det. Hon hade det innan och hon har det ännu mer nu när allt gått bra. För oss är det inte så enkelt. Eftersom det är så känsligt är det svårt att förklara för henne.
Många tankar just nu. Det är i alla fall skönt att ha kommit halvägs igenom vecka 10. Små steg framåt hela tiden.
söndag 4 november 2007
v. 10 (9+2) - Småttingarna är bråkiga
Småttingarna är bråkiga och river och sliter i min mage. Får mig att kräkas och att vara konstant illamående. Trött är jag också - hela tiden. Försöker acceptera det och vilar mycket. Fokusera på att det är något positivt, att det betyder att de växer och mår bra inne i mig. Använder helgen till vila. Det blir mycket bokläsning och filmtittande just nu. Igår när vinden ven utanför och regnet föll så var vi hemma hela dagen. Läste, sov middag, tittade på film. Känns galet slappt, men inser att jag måste ta hand om mig om jag ska orka.
Vad gulliga ni är - vilken värme. Blir som alltid varm och rörd. Fantastiska ni. Kapbybaran - du kommer att ångra ditt erbjudande... ; ) Känns som om jag har hundra frågor till dig. Du som redan har gått igenom detta och nu är mitt uppe i ett liv som tvillingmamma. Fick en kort stund för mig att det var du på bussen med tvillingarna (trots att jag vet att de är fem och inte åtta månader) och tänkte på vad konstigt det är att vi skulle kunna mötas, till och med prata med varandra utan att veta att vi redan delar så mycket.
Både jag och min man känner att mycket förändrades i och med vårt besök på Sophiahemmet. Allt blev mer verkligt. Vi har haft lättare att ta emot glädjen. Tillåta oss att känna den. Våga tro på att det kanske blir så här nu. Att småttingarna faktiskt kommer att stanna hos oss och växa hos mig. Samtidigt orsakar glädjen rädsla. Desto mer glädje, desto mer rädsla för att förlora den.
Tvillingar - fortfarande svårt att förstå. Två småttingar att ta hand om. Älska. Vilken rikedom. Ofattbart.
Vad gulliga ni är - vilken värme. Blir som alltid varm och rörd. Fantastiska ni. Kapbybaran - du kommer att ångra ditt erbjudande... ; ) Känns som om jag har hundra frågor till dig. Du som redan har gått igenom detta och nu är mitt uppe i ett liv som tvillingmamma. Fick en kort stund för mig att det var du på bussen med tvillingarna (trots att jag vet att de är fem och inte åtta månader) och tänkte på vad konstigt det är att vi skulle kunna mötas, till och med prata med varandra utan att veta att vi redan delar så mycket.
Både jag och min man känner att mycket förändrades i och med vårt besök på Sophiahemmet. Allt blev mer verkligt. Vi har haft lättare att ta emot glädjen. Tillåta oss att känna den. Våga tro på att det kanske blir så här nu. Att småttingarna faktiskt kommer att stanna hos oss och växa hos mig. Samtidigt orsakar glädjen rädsla. Desto mer glädje, desto mer rädsla för att förlora den.
Tvillingar - fortfarande svårt att förstå. Två småttingar att ta hand om. Älska. Vilken rikedom. Ofattbart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
